About Isak Engström

På något sätt hamnade jag för två dagar sen i Colmar. Det var inte så roligt. Blött och utan några minnesvärda händelser. Förutom när jag skulle lämna staden igår, för då fick jag problem med cykeln. Jag går inte på detaljerna men jag fixade problemet väldigt fältmässigt med kniven jag äter lunch med.

Jag tog till sist tåget till Mulhouse och där satt jag sedan fundersam på vad jag skulle ta mig till. Ingen värd på gång förrän om flera dagar, ett blött tält och en känsla av att inte veta vad jag skulle ta mig till. Men velig och tafatt passar inte en fredagkväll, och jag ska ju faktiskt till Medelhavet, så jag tog ut en ny riktning. Montbeliard! Det var närmare sex mil bort, och klockan var lite innan fyra innan jag klappade min Brompton som vore den en livs levande kuse och satte av. Jag ville vara där innan sju ifall tältet skulle ställas upp om ingen av förfrågningarna på couchsurfing bar frukt. (Konstig mening, men jag är i alla fall medveten om det alla språkpoliser). Det skulle krävas betydligt högre fart än jag normalt färdas med. Jag satte högsta fart mot ovissheten. Vägen gick längs en kanal. Slät, rak, otrafikerad. Som ett skenande lokomotiv for jag fram, men jag drevs självklart inte av kol, utan billig mjölkchoklad. Vänsterhanden bedrev skytteltrafik mellan min ena benficka och den glupska käften och skyfflade in sötsaker medan högra handen styrde fordonet under vansinnesfärden.

Där ekipaget for fram fick allt och alla slänga sig ut vägen. Fjädrarna yrde när ankorna flydde i panik. Det hyttades med baguetter och vinbuteljer när fransoserna i förskräckelse bevittnade det som i framtiden kommer kallas jakten mot Montbeliard. För dem måste jag framstått som en modern viking som överdoserat flugsvamp. Frågade om vägen gjorde jag på svenska eftersom jag inte hade tid med annat. Trots bleken krusades vattnet i kanalen av suget bakom mig. Utan att veta vad som väntade där framme malde jag på med gott mod, och plötsligt ringde det.

– Hello its Remi from couchsurfing. I can host you!

– Great, thanks! Im soon in Montbeliard.

– Are you in a storm or something? I cant hear you because of all the wind.

– The weather is fine, Im just breaking the speedrecord for bikes!

– Ok nice see you soon and good luck!

Så gick det till. Det kom förresten en sån där hurtgubbe på racercykel som jag av ren artighet släppte förbi. Att bli frånkörd av en överlastad pojkspoling med 18″ däck skulle för honom säkert varit knäckande så jag lät honom cykla framför.

Remi var väldigt trevlig. Han körde radiostyrd bil på fritiden och tog med mig på en sen sightseeing i en stad som sov.
Ikväll har jag en värd 20 mil bort så jag tar tåget en bit och cyklar en bit. Och på söndag ska jag laga svensk mat till en tjej i Macon. Helgen blir nog bra trots att det såg dystert ut ett tag.

Utpumpad men torr,

Isak

Jag tänkte köra det kronologiska upplägget nu, så min ankomst till Franrike dröjer ett stycke eller två ärade läsare!

Rainer, som jag nämnde i förra kapitlet av denna berättelse, har tillsammans med sin fru Anne varit gårdagens hjältar! Jag sov länge och väl i tältet på fotbollsplanen och ringde Rainer vid tiotiden enligt tidigare överenskommelse. Jag sa jag skulle titta förbi, men innan jag ens hunnit packa ihop sovsäcken var Rainer på plats för att hämta mig. Vi åkte till hans hus några minuter bort och jag blev bortskämd med te, mackor och äggröra från släktens kycklingar. Jag berättade om Ådalen 31 och Höga kusten, om Foppa och Sprängsviken medan mobilen laddades och tältet torkade i trädgården. Tiden rann iväg hos Herzoggarna eftersom det var så trevligt. Det blev lunch och aptiten var god även om min kroppshydda inte var så påtaglig som värdarna artigt uttryckte det.

Jag satt där vid matbordet några timmar och konverserade om ditten och datten. Vid tretiden blev det ändå dags att ge sig av, efter att ha sagt hej även till sonen Linus, som var på så bra humör att hälften vore nog.

Mosig av mat, uppskattning, glädje och till viss del slagget från Diersheims ölgroggar gav jag mig av mot Strasbourg och Franrike. Det var bara 15 kilometer men det gick sakta. Jag rullade mest utan att ta i, och bara njöt av tillvaron.

Till sist tog jag mig fram och rullade över bron och in i ett främmande rike. Skyltarna blev svåra att begripa och språket ännu mer så. Jag cyklade in till den magnifika katedralen i mitten av staden och satte mig och fikade.

Sedan följde en rad av kortfattade möten. Två med Bromptonanknytning. En fransk kvinna kom fram till mig och sa att hon hade en röd Brompton. Hon frågade lite om min packning och förklarade att färgen på min cykel var så snygg. Den var fashionabel tydligen. Hennes hår hade samma färg och det tyckte vi bägge var väldigt festligt. Jag snackade också med två tyskar på vikcyklar och till sist med en man som hade en egen blogg om sin Brompton. Vi tog ett foto tillsammans och snart finns jag kanske på hans sida också. Den länken får jag återkomma med.

Vidare gav jag bort en del av min matsäck till någon som låg och sov under en bro. Jag cyklade också runt på måfå och kom fram till att Strasbourg är ett fint ställe.

Övernattningen blev mitt i smeten hos en artig och välkammad tjänsteman på Europarådet. Han var väldigt trevlig och när jag sa att jag sovit hos Zeid tre nätter blev han lyrisk. Zeid hade sovit tre nätter i samma soffa som jag sov på.
– He was pleasant, som tjänstemannen sa.

Imorse var det tidig revelj och nu ska jag göra några ärenden och spana in insidan på katedralen. Sen söderut mot Mulhouse som jag inte kan uttala!

Med träningsverk i låren,

Isak

Författat tisdag kväll, publicerat från Rainers matbord lunchtid onsdag.

Jag har haft det så sjukt fint ikväll! Jag hade redan skrivit ett inlägg som var färdigt för publicering, men det fick skrotas eftersom det hände massa tuffa grejor senare.

Innehållet i det som skrotats kan sammanfattas till att jag slog upp tältet på en fotbollsplan i diersheim, att en fin gubbe som hette Rainer körde med sin elbil och hämtade bananer, bröd och starkpangare till mig, att jag spillde kokhett vatten över mitt ena ben och att jag cyklat typ sju eller åtta mil.

Jag trodde kvällen var över. Det blev mörkt och det var ingen aktivitet på fotbollsplanen. Inga gäster på puben som hörde till planen och satt ihop med omklädningsrummen. Men kvällen var långt ifrån över. Den hade visst bara börjat!

Jag hade blivit utlovad en dusch i omklädningsrummet och när jag frågade om den sa Axel som jobbade i puben och bodde på byggnadens övervåning att jag kunde ta den när som helst men att lirarna i fotbollslaget skulle komma om tio minuter. De var på en annan plan och tränade.

Jag fixade lite med tältet under tiden, och snart dök de upp, dussinlirarna i Diersheim sv. De tog varsin cigg innan de gick in i omklädningsrummet, och de tog varsin öl innan de gick in i duschen. En av de sa att deras tränare snackade lite svenska. Komisch! Jag följde med grabbarna in i duschrummet och någon tyckte det var rätt festligt med en svensk tältare bakom högra stolpen. Eftersom det var en pub i direkt anslutning till ombytet var det naturligt att följa upp träningen med Weissbier och Cola, Weissbier och lemonad, Weissbier och bananjuice och diverse andra lokala specialiteter. Eftersom jag var gäst blev jag bjuden av både den ena och den andra och bartendern själv, tidigare nämnda axel, bjöd på Amer, som är/var apelsinaperetif blandat med öl. Det drack tydligen fransmännen till frukost så det var bara bra jag lärde mig dricka det tyckte han. Axel erbjöd mig också att sova i hans lägenhet på ovanvåningen men tältet var redan riggat så jag avböjde.

Tränaren i laget pratade bra svenska. Mycket brytning, men han förstod och gjorde sig förstådd. Inga konstigheter tyckte han, han hade ju ändå varit i Ystad och Stockholm några gånger. Lika bra att lära sig då.

Största delen av kvällen snackade jag dock med David. Han var 22 år och höll på Dortmund. Han hade nyss avslutat ett förhållande med en tjej han träffat i Madrid efter att Dortmund spelat där i Champions league för två år sedan. Han var en riktigt hyvens kille och vi snackade om fotboll, resor, språk och allt möjligt till midnatt och den berömda refrängen gjorde sig påmind.
Han tyckte i alla fall att jag absolut skulle stanna en dag i Strasbourg och det tyckte Axel också. Kanske blir det så. Dit kommer jag på onsdag morgon om inget oförväntat händer.

Angående vädret; jinxade det genom att lovorda det tidigare. Upplevde som straff min första störtskur och motvind. Mycket regn.

Glad,

Isak

Igår blev jag rädd för första gången på länge. På ett sätt var det uppfriskande, men mest när faran var över. Adrenalin, puls och lättnad över att man slunkit undan smärtans käftar.

Jag cyklade långt och kände mig pigg och stark och cykeln var dejlig precis som vanligt. Det var väldigt vackert på Rhens västra sida och jag åkte genom landskap med lövskog, majsfält och hästhagar. På eftermiddagen gled jag genom en liten ort och rullade förbi ett hus med ett staket. Plötsligt dök en söt liten hund upp vid staketet som skällde och sprang med på tomten. Jag pratade glatt med den och anade inte att den ville mig illa och med sitt skall kallade på gårdens best. När jag nästan passerat huset såg jag i ögonvrån hur en mörk skugga kom farande runt husknuten. Jag ökade farten och såg odjuret knappa in på mig på insidan av staketet. Jag tänkte ”Det här staketet är för lågt för byrackan”. Helt rätt. Den tog ett vigt språng ut på gatan och satte av efter mig, skällande. Jag trampade några tag till innan jag inte tordes ha benen på pedalerna längre. Jag drog upp benen och rullade ack så sakta vidare mot vad som borde varit min undergång. Jag var säker på att mina nytvättade byxor och vader skulle omslutas av en stinkande tandrad från den lokala brevbärarens förmodade ärkeantagonist.

I efterhand tänker jag att jag måste sett ut som en fullkomlig idiot där jag rullade fram med benen uppdragna och skräcken lysande ur ögonen, oförmögen att göra nånting.

Hunden slet mig aldrig i stycken tack och lov. Den bet mig inte ens. Min skyddsängel var med mig och fick matte att kalla tillbaka monstret innan blodvite uppstod. Med bultande hjärta och adrenalinet rusande kunde jag oskatt ta mig till Karlsruhe!

Framme i staden tog jag mig med hjälp av en välvillig tysk snabbt fram till rätt adress och serverades varm mat, kall öl och en skön dusch. Couchsurfarna är bäst! Generösa, trevliga och roliga. Det här paret sket också i att presentera ett välstädat hem kan man väl säga. Härligt!

David, som värden heter, är lite längre än jag, med långt hår och är trumlärare. Förra året cyklade han till Atlanten och han donerade glatt tre kartor över Franrike. Vi hade mycket gemensamt så det var en fin kväll.

Nu ska jag hitta plackers i den här stan och ge tandköttet en rejäl omgång. Sen cykla mot Freiburg. Det blir antagligen tältning ikväll.

Förresten. Vädret är perfekt hela tiden! Inte en dålig dag sedan jag lämnade Kramfors. Osannolikt.

På god väg söderut,

Isak