About Isak Engström

So, here is the deal. Jag fick en ny punktering två kvällar sedan. Denna gång på bakre däcket. Det vad lärorikt att fixa det. Massa grejer att skruva loss osv.

Men framhjulet verkar vara permanent skadat av någon anledning. Det rullar så sjukt dåligt, och har gjort så ett tag. Vid ett tillfälle var jag tvungen att trampa i en nedförsbacke eftersom jag stannade om jag förlitade mig på rullet. Det är frustrerande.

Jag tog cykeln till en verkstad igår, som hade lite koll på Brompton. Ägaren trodde det var fel på några lager och ansåg att jag hade lastat cykeln för tungt. Han plockade loss hjulet och började felsöka. När han var färdig var allt sämre än när han började. ”This is a mess” sa han hopplöst. Jag har en dynamo-hub inne i hjulet med en väldigt ömtålig kontakt som går till lyset på cykeln. Den kontakten gjorde ägaren biffhacke av när han skulle smörja lagren. ”You win some, you lose some”, sa han. Vi var båda överens om att vi båda två var förlorare vid det tillfället. Så nu är cykeln utan lyse, men med välsmorda lager. Fast lagren var inte problemet. Jag måste köpa ett nytt hjul, och ingen butik i närheten har dem på lager. Jag måste till Barcelona.

Jag har registrerat mig på Blablacar, vilket är en populär sida för samåkning på kontinenten. I eftermiddag åker jag bil från Valence till Montpellier där jag förhoppningsvis hittar ett härbärge för natten. Imorgon eftermiddag åker jag vidare till Barcelona med en annan bil och köper hjulet jag reserverat och hittar något roligt att göra på kvällen. Det är ändå helg nu! Förhoppningsvis kan jag stanna någon natt och dra vidare söderut lite senare.

Jag och min värd Christophe har på förmiddagen idag vandrat upp på ett berg i närheten. Solen sken och det var varmt och skönt. Utsikten var super och jag kände mig tillfreds med livet och lugn inombords. Hinner dock inte referera mer, måste hinna med skjutsen till Montpellier.

Från något som känns som svensk högsommar,

Isak

Igår var ett intressant dygn. Och det blir ett långt inlägg.

Jag vaknade 0630 för att komma till liv innan Martin och en ny förmåga, Cassandra, tror jag, ringde från morgonprogrammet i P4 Gävleborg. För en gångs skull tyckte jag det gick bra i radion. Om man vill lyssna ska det gå via denna länk, enligt en säker källa ca 49 minuter in i ljudfilen. http://t.sr.se/1xJafsd

Jag skrev igår att det var 80 km mellan Lyon och Valence och att jag skulle ta det lugnt på förmiddagen. Det gjorde jag och det var skönt. Diskade trangiaköket ordentligt och planerade. Sen skulle jag lägga upp turen till Valence och insåg förskräckt att det var 112 km dit. I slutändan blev det förstås ännu längre, men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Solen sken och varmt var det. Jag tänkte att jag hade det bra jämfört med alla på kalla hemmaplan. Så bra var det att jag längs landsvägen svidade om till shorts och paradiskavaj, det vill säga bara huden. Jag glassade på och hade det fint även om de extra milen gnagde på mig.

I Vienna, några mil söder om Lyon började några stökiga ungdomar skrika på mig. Min franska och deras engelska höll så pass låg nivå att det inte gick att klargöra vad det handlade om, mer än att de tjoade och tjimmade. Jag började prata med de uppstudsiga spolingarna och de försökte klargöra min nationalitet. Fransos? Nej? Turkish? Va…? Nej. Efter den kommentaren lämnade jag pöbeln och rullade vidare. Turk? Kanske det. Inspirerad av denna händelse knatade jag självsäkert in på närmsta Dönerhak och började pladdra en obegriplig mix av alla språk som för tillfället finns i min arsenal. Dönerkillen blev onekligen imponerad av denna kebabens kung, turken från Ångermanland, och erbjöd sig att slänga ihop ett skrovmål.
– Jajjemänsan kisen, men vegetariskt!
Sagt och gjort, snart stod jag med en av pommes frites rågad döner i näven och smackade förnöjt. Dönerkillen lät sig antagligen luras av illusionen att jag var någon att räkna med i detta sammanhang, eller så var han bara en bedrövlig affärsman, för trots att jag tappade ut en rejäl laddning pommes med sås över golvet och använde toaletten innan jag insåg att det inte gick att spola, behövde jag bara betala 3 euro för maten. Han tackade mig även med en handskakning innan jag gick.

Vidare gick min färd, efter Vienna faktiskt längs en riktig cykelbana. Jag slog följe med tre härliga pensionärer på racercyklar. En av de pratade engelska och det var mycket trevligt. Jag minns inte vad han hette men här är en bild.

Sedan följer flera mil där jag bara öste på för att hinna fram i tid. Det var fantastiskt vackert längs den där cykelvägen! Jag for fram bredvid Rhen och mellan två bergskedjor, i dalgången, eller flodbädden eller kalla det vad du vill. Jag tog någon bild för att illustrera.

Det enda problemet var att den estetiskt tilltalande cykelvägen blev ännu längre än beräknade 112 km. Kalaset slutade nog på 130 km innan allt var över.
De sista två milen var tunga, och med kanske sex kilometer kvar fick jag resans första och förhoppningsvis enda punktering. Det var bara börja gå mot Valence i skymningen. Till sist kom en bil med en kille som jag tror hette Yohan och lät mig följa med in till stan. Han spelade rugby och pluggade ekonomi. Han släppte av mig vid rätt gata, trodde jag. Jag ringde min värd för kvällen, men det visade sig att jag var i fel stad. På östra sidan av Rhen var nämligen Valence medan den västra sidan var hem för en annan stad vars namn jag inte la på minnet. Och samma gatnamn fanns på båda sidor. Knepigt. Alltså man kunde promenera över på bara några minuter, så för mig kändes det smått bisarrt.

Någon timme försenad närmade jag mig lägenheten då två unga missionärer skulle ställa några frågor till mig. De var väldigt trevliga och pratade klockren engelska. Vi stod och resonerade fram och tillbaka om livet, tro, slumpen och allt möjligt till jag tyvärr var tvungen att gå. Det var synd, för det var en spännande diskussion. De skulle i alla fall be för mig och min cykel under kvällen så det var betryggande.

Tibo, min värd i Valence, hann bara visa mig duschen och en paj han gjort innan han sprang iväg till tennisträning. Det var en fin lägenhet mitt i stan och i duschrummet brummade en odling för fulla muggar. Tibo och hans tjej hade bott i Stockholm och läst på KTH i två år så de var svensktalande i viss utsträckning. Jag fick en verktygslåda till låns och sen var det godnatt. Jag kunde stanna hur länge jag ville under den kommande dagen, vilken alltså är idag.

Jag lyckades i morse byta slang utan problem. Nu har jag en slang på 18″ i däcket som faktisk bara är 16″ till min förvåning. Förhoppningvis ska det inte skapa några skandalscener.

Okej, det får räcka så.

Från ett smaklöst matställe med wifi,

Isak

Jag och Jessica tog en utflykt till en bergstopp med fin utsikt igår morse. På vägen hem stannade vi till vid en mataffär, för jag skulle laga svenskt till lunch. Min paradrätt koldolmar, som jag gjort en gång, hade vi inte tid med eftersom jag skulle vidare samma dygn. De där små paketen tar otaliga timmar att tillreda. Så vi pratade lite om pannkakor och crepes och till sist bestämdes raggmunkar.

Medan Jessica pratade bäbisspråk i vardagsrummet med antingen katten eller nyss hemkomne pojkvännen, eller båda, ställde jag mig tappert vid gasspisen med rapsoljan i ena handen och stekspaden i andra.

Medveten om att raggmunkar aldrig blir färdiga skred jag till verket och lät ugnen jobba på de skapelser jag ansåg vara färdigstekta. Telefonen började vibrera och jag trodde det var någon fransk gästgivare som ringde för att välkomna mig till Lyon, men icke. Det var min raggmunksängel Madeleine från P4 i Gävle. ”Gör de snusktunna”, det är din enda chans, meddelade hon via en klar linje från ett blött Gävle. Jag gjorde självfallet de resterande munkarna snusktunna, och i slutändan blev allt bra! Inte alltför degigt eller rått. Jessica dukade fram och tog en paus i sitt ganska gulliga daltande med Julian och katten, och vi åt raggmunkarna med baguetter och ost och sånt där.

Jag åkte vidare till Lyon med en korpulent man som luktade sjukhus. Jessica hade fixat skjuts via en samåkningssida och det var billigt och smidigt. Mannen var mäklare och pratade bra engelska. Jag hade lite svårt att gilla honom på grund av lukten, vilket visar på min barnslighet. Objektivt sett var han trevlig.

I Lyon har de en väldigt stor park med ett gratis zoo, så dit åkte jag när jag kom fram. Jag såg några giraffer på avstånd men orkade inte engagera mig. Jag gillar tanken på gratis zoo men inte tanken på zoo. Ståtliga giraffer som lunkar omkring i ett hus med panoramafönster. Tacka vet jag safari.

Senare cyklade jag till Hicham som inte orkade gå på couchsurfingmötet så det slutade med att vi pratade om att resa i Marocco där han hade sitt ursprung. Han bjöd på en förfärlig mjukost också. Med tanke på smaken lär den i alla fall räcka länge.

För att nu återknyta till samtalet med Madde; hon ville prata om mer än husmanskost. Vi bestämde att de skulle ringa upp mig 0650 i morse och det gjorde de också. Jag törs inte lyssna själv i efterhand, men det kändes bra den där uppdateringen om min pilgrimsfärd. Jag kavlar ut länken både här och där när det är möjligt.

Hicham ska till jobbet men har låtit mig stanna, så jag ska duscha och planera och läsa min spännande bok ett tag! Det är ännu rätt tidigt och jag ska bara cykla 80 km idag.

Med känningar i halsen,

Isak

Här ligger jag i en renbäddad säng i staden Macon. Skönt. Men färgerna i den här lägenheten är udda. Rosa väggar och limegröna karmar och skåpluckor. Även i duschrummet. Där var även lampkronan rosa vilket gav en inte så gosig känsla. Detaljer bara. Spelar ingen roll.

Jag har kommit av mig med skrivandet lite. Men jag ska återuppta mitt gamla tempo tror jag, för igår fick jag några fina kommentarer och det gör mig väldigt glad och får mig att vilja fortsätta. Tack så mycket!

Eftersom jag inte skrivit på en dag vill jag kommentera de senaste två dygnen, för de är värda att minnas.

I förrgår cyklade och tågade jag från Remi och hans Tarzankalsonger (verkar väldigt populärt med Y-front på kontinenten) tidigt på morgonen. Cyklingen var tung och inte alls lik det jag presterat kvällen innan, vilket i och för sig hade varit en bragd och orimligt. Jag cyklade i vägrenen och bilarna tutade ibland. Jag tänkte att de gjorde det för att heja på mig.

Efter många timmar kom jag till Chalon och möttes upp av Nico som var kvällens värd. Han hade jobbat som privatlärare i Kambodja i åtta månader och var just hemkommen. Det var en otroligt inspirerande och spännande berättelse! Han var intresserad av matlagning och ville gärna visa hur man lagade asiatiskt. Mortla sönder allt tills det blir en smet, stek det i olja och tillsätt kokosmjölk. Koka sedan lite lis och låt dig väl smaka! Väldig gott och lärorikt.

Nico var klädd i batiktröjor, lyssnade på reggae, hade tygstycken med elefanter på väggarna och var spirituell. Han frågade om jag ville röka med honom men nej tack. Han rullade ihop något med ”dreamherbs” vilket inte gav någon effekt förrän man sov. Då kunde man enligt Nico styra sina drömmar och lära sig saker i dem osv. Man behövde inte slänga bort alla dessa timmar varje dygn resonerade han. Rätt intressant tyckte jag. Den natten slängde jag väl bort typ tio timmar eftersom jag sov så bra, medan Nico tydligen hade uträttat något ärende i sömnen och var utvilad ändå. Han hade massor av olika örter och rökelser och te som han beställt på nätet. Inget olagligt, bara shaman-grejer. På det hela taget en väldigt bra erfarenhet!

Efter att ha lämnat Nico och hans mysiga lya cyklade jag mot Macon via ”gröna vägen”. Det var väldigt bra! En väg utan bilar, med mycket rastplatser och fin natur. Det regnade på förmiddagen men sprack upp senare och solen började skina.

Längs vägen cyklade jag förbi det här spektaklet. Det var en match i hästboll, eller horseball som jag läste någonstans. En kombination av handboll och basket på hästrygg. Såg allmänt livsfarligt ut, i synnerhet när tjejen med bollen satte av i full fart, kontrollerande hästen med bara benen och båda händerna på bollen. Det var fascinerande, men jag stannade inte länge. Jag hann fråga en fransos i publiken som pratade lite engelska ”if its a big sport in France”, men han sa att han inte visste. Jag tror inte han förstod min fråga trots dess simpelhet. Man kan säga att kommunikationen är svår här.

Jag tog mig fram i sakta mak och det slutade med att jag blev försenad. När jag kom fram hälsade Jessica på mig med en sån där dubbelkindad grej som är inne i Frankrike. Vi åt en väldigt fransk rätt, potatisgratäng, och kollade på Batman. Odubbad med fransk undertext. Värsta hemmakvällen. Jessicas kille såsade omkring i en onepiece och pratade ingen engelska.

Om vädret tillåter ska vi klättra upp till en fin utsiktspunkt. Sedan ska vi laga svensk mat till lunch och efter det avyttrar jag mig till förmån för Lyon. Jag återkommer om dessa umbäranden.

Från rosa och grönt,

Isak