Om Knausgård och piss

Jag fick en bok av min kusin när han var här för några veckor sedan. Den här veckan ska jag arbeta på en skola – vilket är en berättelse i sig – men det betyder att jag känner mig tvungen att ha bra rutiner kring säng och sömn. Detta ledde till att jag igår kväll började läsa boken min kusin alltså gett mig. Om hösten av Karl Ove Knausgård. Hittills är jag väldigt nöjd. Ett kapitel handlade om piss, och det tyckte jag var festligt. Det slutade med orden ”gud vad skönt det är att pissa på sig”. Jag skulle hellre avslutat med ”usch vad stökigt det är att pissa på sig”. En gång pissade jag på mig när jag spelade bandy på vägen. Jag förstår rent logiskt att det måste varit fruktansvärt roligt med bandyn, men var det verkligen så roligt? Fan vad stökigt. Även skamligt. Aja, gjort är gjort. Jag undrar om de andra inblandade i den situationen minns vad som hände. En väldigt liten del av mig vill att jag typ ska höra av mig till någon av dem.

”Hej, det är Isak Engström!” skulle det kanske börja med, det här samtalet. ”Oj, hej! Det var längesen! Hur är läget bla bla bla?!” och vi skulle avhandla lite om boende, arbete, idrott och sånt innan jag skulle vara bisarr och liksom komma till saken. ”Jo, du… minns du att jag pissade på mig en gång när vi spelade bandy på vägen?”

Skulle vi komma varandra närmre eller skulle vår distans öka? Oavsett skulle det nog inte förändra något eftersom vårt grundavstånd för tillfället ändå är ansenligt. Personen ifråga skulle kanske berätta det för några bekanta och jag skulle framstå som rätt underlig kan jag tänka mig. Jag har bestämt mig för att inte föra den här pissgrejen på tal om det inte faller sig mer naturligt.

Jag avslutar med en grej angående resan. Idag på en rast satt jag och skapade en digital nedräkningsmojäng. Jag tycker sådana är rätt så töntiga och jag skulle gärna raljera kring dem, men idag var jag själv en tönt. Det är 26 dagar kvar. Jag kanske ska ta och lägga upp den här på sidan nånstans. Självklart som en ironisk gest. Hehe!