Igår blev jag rädd för första gången på länge. På ett sätt var det uppfriskande, men mest när faran var över. Adrenalin, puls och lättnad över att man slunkit undan smärtans käftar.
Jag cyklade långt och kände mig pigg och stark och cykeln var dejlig precis som vanligt. Det var väldigt vackert på Rhens västra sida och jag åkte genom landskap med lövskog, majsfält och hästhagar. På eftermiddagen gled jag genom en liten ort och rullade förbi ett hus med ett staket. Plötsligt dök en söt liten hund upp vid staketet som skällde och sprang med på tomten. Jag pratade glatt med den och anade inte att den ville mig illa och med sitt skall kallade på gårdens best. När jag nästan passerat huset såg jag i ögonvrån hur en mörk skugga kom farande runt husknuten. Jag ökade farten och såg odjuret knappa in på mig på insidan av staketet. Jag tänkte ”Det här staketet är för lågt för byrackan”. Helt rätt. Den tog ett vigt språng ut på gatan och satte av efter mig, skällande. Jag trampade några tag till innan jag inte tordes ha benen på pedalerna längre. Jag drog upp benen och rullade ack så sakta vidare mot vad som borde varit min undergång. Jag var säker på att mina nytvättade byxor och vader skulle omslutas av en stinkande tandrad från den lokala brevbärarens förmodade ärkeantagonist.
I efterhand tänker jag att jag måste sett ut som en fullkomlig idiot där jag rullade fram med benen uppdragna och skräcken lysande ur ögonen, oförmögen att göra nånting.
Hunden slet mig aldrig i stycken tack och lov. Den bet mig inte ens. Min skyddsängel var med mig och fick matte att kalla tillbaka monstret innan blodvite uppstod. Med bultande hjärta och adrenalinet rusande kunde jag oskatt ta mig till Karlsruhe!
Framme i staden tog jag mig med hjälp av en välvillig tysk snabbt fram till rätt adress och serverades varm mat, kall öl och en skön dusch. Couchsurfarna är bäst! Generösa, trevliga och roliga. Det här paret sket också i att presentera ett välstädat hem kan man väl säga. Härligt!
David, som värden heter, är lite längre än jag, med långt hår och är trumlärare. Förra året cyklade han till Atlanten och han donerade glatt tre kartor över Franrike. Vi hade mycket gemensamt så det var en fin kväll.
Nu ska jag hitta plackers i den här stan och ge tandköttet en rejäl omgång. Sen cykla mot Freiburg. Det blir antagligen tältning ikväll.
Förresten. Vädret är perfekt hela tiden! Inte en dålig dag sedan jag lämnade Kramfors. Osannolikt.
På god väg söderut,
Isak