Okategoriserat

Dagen gryr i Paris och jag sitter på torken. Eller, mina träningskläder torkar på cykeln efter en fullkomligt helfuktig kväll i Amsterdam. Här kommer krönikan som behandla min entré på den internationella padelscenen.

Innan min ankomst till Amsterdam hade jag kollat upp padelmöjligheterna i staden. Ett ställe, Amstelpark, hade bjudit in mig i en grupp på Whatsapp där jag kunde hitta medspelare för ett parti padel. Amsterdam är helt klart större än Östersund och jag tänkte nog att det skulle finnas skickliga spelare som skulle kunde skämma ut mig. En amerikan, Joe, hörde av sig och bokade en bana för spel i 90 minuter. Vi skulle börja spela klockan 20.00 och spelarna var någonstans ”intermediate-advanced”. Det fanns dock risk för lite duggregn, men det var väl inga problem? Naturligtvis inte. ”That sounds refreshing” var mitt genmäle.

Jag kom till huvudstaden typ klockan 16.20, och regnet fullkomligt öste ner. Jag hade egentligen ingenstans att ta vägen förutom till träningsanläggningen och det skrev jag till Joe. Trots att det var många timmar kvar så sa han att han skulle hänga med på sin cykel. Vi möttes och jag blev lite fundersam när jag träffade honom. Jag hade föreställt mig en människa i min egen ålder, men mannen i fråga var i 60-årsåldern och hans organism var inte av den mest atletiska sorten. Nåja, vi vet ju alla att vi inte ska döma padeleron efter utseendet, så det kändes ändå rätt bra. Vi cyklade ut till sportcentret och där bjöd Joe på middag av någon anledning. ”What do you want? My treat.” sa han och jag sa ingenting förutom att jag gärna åt pasta. Senare frågade jag om betalningen och då insisterade han på att bjuda. ”You’re my guest!” menade han. Det hade undgått mig. Men men, jag lät honom hållas. Tiden gick, det var rätt trevligt, regnet öste ner och till sist dök Serena upp. Nu började varningsklockorna ringa. Joe hade sagt att Serena ”is a good tennis player, but not so good at padel”. Kvinnan såg betydligt mindre atletisk ut än gamle Joe som nu avnjöt sitt andra vinglas. Hon var trevlig och berättade att hon jobbade med ketchup. Jag stålsatte mig och kämpade åter igen med att undvika att döma padeleron efter utseendet. Kanske var de skickliga bolltrollare ändå. När jag bytte om dök den fjärde spelaren, Lorry, upp. Han såg mer ut som en idrottare än livsnjutare i alla fall.

Joe grävde djupt i sin träningsväska och fiskade upp tre omaka bollar, och då visste jag att det var kört. En Bullpadel-, en Babolat- och en Wilsonboll som alla borde kremerats för många timmar sedan producerade han stolt medan jag höll god min. Jag hade alltså med PP-4-spelare eller lägre att göra, det stod mig nu klart.

Ute var det blött, det regnade och bollarna studsade knappt. Det gjorde i och för sig inte så mycket, för motståndarna träffade dem inte särskilt ofta. Det blev också så att Joe och Serena teamade upp på ena sidan nätet, så jag och Lorry kunde inte heller glädja oss över att spela bollen mellan varandra. Motståndet var antagligen det sämsta jag mött någonsin. Helt klart PP-1-spelare, och knappt det. Ack o ve!

Det som på något sätt räddade kvällen var att det började blixtra och åska. Regnet öste ner och vi blev tvungna att avbryta efter kanske 45 minuter. Efter matchen var dock alla nöjda och glada och Lorry beställde in några sejdlar öl. Jag cyklade tillbaka till centrum och hoppade vid midnatt på bussen till Paris.
Ikväll är ska jag på någon language exchange-grej tror jag, sedan åker jag vidare mot Barcelona och Castellon. Vädret är fint och det blir nog en bra dag det här också.

Att ha civilkurage innebär mig veterligen att stå upp mot orättvisor, att beskydda de svaga mot våldsutövare och på andra sätt vara en gnistrande förebild i vit, skinande rustning. Idag testades jag och mitt civilkurage. Sådant händer då och då, och oftast blir jag i efterhand besviken över hur jag agerat. För jag agerar oftast inte alls.

Det gjorde jag inte idag heller. Men jag var NÄRA. Som att det skulle räknas? Jag åkte Flixbus mellan Göteborg och Malmö, och den lilla research jag gjort tyder på att det krävs att ha allt under kontroll för att ”lyckas” resa med det här bolaget. Jag minns från tidigare resor i bland annat Tyskland att detta företag gjort mig fullkomligt rosenrasande på grund av bristande service och griniga chaufförer. Men inför den här resan till Iberiska halvön har jag ändå lagt de schismerna bakom mig och startat på ett nytt blad. Jag har bestämt mig för att låta dem vara idioter ibland. Det tillhör konceptet.

Så, alltså. Jag tog mig till bussterminalen i god tid och dolde min cykel exemplariskt i en sopsäck plus Ikeas förvaringspåse Dimpa. So far, so good. Jag stod i kön till bussen tillsammans med en brokig skara medresenärer. Det var faktiskt en brokig skara, det är inte bara en dramaturgisk överdrift. Det var en bohem som åt morötter, jag, en dansk och en människa som såg ut som en shejk med turban och allt. Det var även en liten familj med en liten dotter, och de hade pole position för att bli ovärdigt behandlade av Flixbus.

Jag hade kunnat ta tåget, men jag kände att jag behövde lite Flixbusinskolning innan jag hamnade utanför landets gränser. Know your enemy så att säga. Vi kommer antagligen gå några ronder kommande vecka. Hur som helst, familjen som stod först blev på momangen ansatta av bussvärden (eller vad man nu ska kalla den här personen). Dottern var ju för ung för att åka utan barnstol! Det uppstod ganska vilt tumult och familjen och vi andra undrade hur det här skulle sluta. Nog skulle de väl ändå lösa det här och komma med bussen? Under tiden denna batalj tog fart så lät busschauffören oss andra kliva på. Inga bekymmer faktiskt.

Inifrån bussen hörde jag klart och tydligt diskussionen fortgå på utsidan. Jag har för mig att det började med något i stil med: ”Ge oss pengarna tillbaka!” för att till sist eskalera till: ”Ni ska dö! Ni ska dö!”. Då ojade sig någon inne i bussen, kanske var det dansken?

Trots dödshotet hade jag ändå en känsla av att familjen skulle kunna följa med till Malmö, och det såg faktiskt ut som att det skulle bli så. Det fanns nämligen en barnstol i bussen och familjen tågade till sist in, satte sig ner, och iväg rullade vi. Trodde jag. För bussen tog några svängar och jag insåg att vi var kvar på terminalen. På klev en ordningsvakt och började prata om riskerna med strypning av bältet bla bla bla och sedan fick familjen kliva av igen.

Många gånger var jag på vippen att resa mig och bruka mitt civilkurage. Hela den här grejen var helt absurd och det var uppenbart att den här bussvärden bara ville hitta problem trots att det inte fanns något. Ingen annan i hela bussen (utom jag) använde sitt bälte. Jag tänkte att jag borde gå och visa familjen mitt stöd. Till sist gjorde jag det inte, de blev utkastade och vi åkte, 25 minuter försenade.

I starten av resan satt jag och beklagade mig över familjens öde, och min egen feghet och obeslutsamhet. Jag tänkte skriva ett argt brev eller ringa och skrika åt Flixbus kundtjänst, men det gjorde jag inte heller. Istället hamnade jag på Facebookgruppen ”Flixbus Never Again” och insåg att det här helt enkelt är ett skitföretag som inte bryr sig. Det slutade med att jag via deras app betygsatte resan med en ledsen smiley och en kort kommentar.

När jag lastade ur min ryggsäck hade ett spänne spruckit. Men jag kom ju med och nu sitter jag i Malmö och väntar på att min kompis Björn ska komma hem från jobbet. Vi ska gå på frigörande mörkerdans med någon tjej han dejtar. Jag känner mig sannerligen långt från frigjord när jag dansar offentligt, så det kanske är nyttigt för mig.

Shit, det här blev för långt. Orkar inte korrekturläsa ens. Tur ingen besöker den här sidan. Vad är ens kontentan här? Sensmoralen? Att jag måste ikläda mig den där skinande rustningen och agera rätt och sant!

Igår vid lunch tog jag min trofasta Brompton till Liljeholmen. På ett ställe som heter Färgfabriken hoppade jag av och vecklade ihop cykeln. Där satt en kvinna som jag bestämt träff med, och när jag kom in genom dörren vinkade hon åt mig. Vi tittade på varandra lite frågande, för jag hade inga minnen av den här personen, och hon såg mig senast för ungefär 32 år sedan. Vi kramades och hon sa att det var fint att se mig,

Den här kvinnan, Anette, kände min mamma. Hon kände även min pappa, men det var inte därför vi sågs. Pappa känner ju även jag. Hon hade bott i kollektivet på Svanö och där lärde hon känna mamma Sigrid. Det var väldigt fint att få prata med Anette och även om jag inte fick veta så mycket nytt om mamma (jag ställde inte så många frågor) så fick jag bekräftat saker som jag hört av andra.

Vi pratade om saknad, avundsjuka och sorg. Hennes mamma hade dött för 15 (jag är osäker på siffran) år sedan. Hon hade en gammal bild på henne och sin mamma på sin telefon som visade sig när hon använde telefonen. Jag tyckte det var en fin liten teknik som hon fick viss tröst av och hon beskrev det på ett bra sätt. Sedan i somras har jag några fina digitala bilder på Siggan som jag kanske väljer att använda på samma sätt.

Den här bilden fick jag låna av Eva Nordangård. Den är tagen i Tanzania i slutet av 70-talet tror jag. Mamma flög dit för att hälsa på under några veckor. Barnet på bilden är Eva och Fredriks, men jag minns inte vem – antingen Sara eller Emma.

Efter två timmar var det dags att säga hejdå till Anette för den här gången. Jag var precis som vanligt bedrövlig på att säga adjö på ett normalt sätt, men vi löste det bra. Jag är väldigt glad över att vi träffades igår, och förhoppningsvis får jag träffa henne och andra av mammas vänner och bekanta när jag kommer hem från kontinenten.

Klockan är 0714 och jag sitter på ett direkttåg mellan Stockholm och Göteborg. Om två timmar hoppas jag vara med Alva och barnen. Ett av dem har jag inte träffat än. På eftermiddagen ska jag spela padel. Den formen verkar vara gryende, för i Stockholm fick jag till en timmes spel och det gick fantastiskt bra. I morgon borde jag serva min cykel, för den gnisslar och gnekar och beklagar sig över mitt vårdnadsskap.

Det är något speciellt med att vara ”i fas”. Studenten tror sig ska bli det nästa termin, för under nuvarande har den lämnat in sina uppgifter ett fåtal minuter innan deadline. Det brukar dock bli så att beteendet hänger kvar kommande termin och fasen infinner sig aldrig riktigt. Människan ligger helt enkelt ett eller flera steg bakom vad som vore önskvärt. Det är inte alltid så, och inte för alla. Men för många är det så stor del av tiden.

De senaste dagarna har jag inte varit i fas heller. Jag har haft många idéer men de har inte konkretiserats, utan abstrakt gäckat mig och gjort sig påminda genom att då och då likt valar kommit till ytan för att andas. ”Kom ihåg mig. Du ska göra något av mig alldeles snart!” har de uttryckt innan de dykt ner i djupet igen. Nu sitter jag på söder i Stockholm och jobbar med att komma i fas igen. Jag har lämnat in två par jeans på lagning hos Nudie och nu sitter jag och skriver. Några av valarna har så till vida helt försvunnit från djupen, och det är inte dåligt. Det är skönt när det är lugnt och stilla därnere i mörkret.

En av mina idéer är att föra ett protokoll över hur mycket koldioxid min resa kostar, och hur mycket faktiskt restid jag kommer att lägga på att ta mig till Spanien. Nu ska jag redogöra för hur jag ligger till hittills.

• Tåg mellan Östersund och Sundsvall: ca 150 minuter och 2 kg CO2.
• Bil mellan Sundsvall och Kramfors: ca 80 minuter och 34 kg CO2.
• Bil mellan Kramfors och Stockholm: ca 360 minuter och 30 kg CO2.

Det kanske verkar konstigt att bilen mellan Sundsvall och Kramfors släpper ut mer än resan Kramfors-Stockholm, men jag tänker att jag får ta på mig den första resan tur och tur själv, medan den längre resan hade genomförts vare sig jag var med eller inte. Alltså verkar det rimligt att jag tar på mig endast en tredjedel av de utsläppen.

Jag har gjort mina uträkningar på http://www.klimatbalans.se/neutralisera/kalkylator.html och kanske borde jag dubbelkolla och triangulera med hjälp av någon annan kalkylator också, men det vill jag inte just nu.

Min sammanfattning är alltså att jag hittills rest ungefär tio timmar och gjort mig skyldig till utsläpp på cirka 66 kg CO2. Jag är i Stockholm, har ej hittat någon att spela padel med, och ska äta kantarellsoppa ikväll. Är mer i fas än innan, men inte 100 procent.