Dagen gryr i Paris och jag sitter på torken. Eller, mina träningskläder torkar på cykeln efter en fullkomligt helfuktig kväll i Amsterdam. Här kommer krönikan som behandla min entré på den internationella padelscenen.
Innan min ankomst till Amsterdam hade jag kollat upp padelmöjligheterna i staden. Ett ställe, Amstelpark, hade bjudit in mig i en grupp på Whatsapp där jag kunde hitta medspelare för ett parti padel. Amsterdam är helt klart större än Östersund och jag tänkte nog att det skulle finnas skickliga spelare som skulle kunde skämma ut mig. En amerikan, Joe, hörde av sig och bokade en bana för spel i 90 minuter. Vi skulle börja spela klockan 20.00 och spelarna var någonstans ”intermediate-advanced”. Det fanns dock risk för lite duggregn, men det var väl inga problem? Naturligtvis inte. ”That sounds refreshing” var mitt genmäle.
Jag kom till huvudstaden typ klockan 16.20, och regnet fullkomligt öste ner. Jag hade egentligen ingenstans att ta vägen förutom till träningsanläggningen och det skrev jag till Joe. Trots att det var många timmar kvar så sa han att han skulle hänga med på sin cykel. Vi möttes och jag blev lite fundersam när jag träffade honom. Jag hade föreställt mig en människa i min egen ålder, men mannen i fråga var i 60-årsåldern och hans organism var inte av den mest atletiska sorten. Nåja, vi vet ju alla att vi inte ska döma padeleron efter utseendet, så det kändes ändå rätt bra. Vi cyklade ut till sportcentret och där bjöd Joe på middag av någon anledning. ”What do you want? My treat.” sa han och jag sa ingenting förutom att jag gärna åt pasta. Senare frågade jag om betalningen och då insisterade han på att bjuda. ”You’re my guest!” menade han. Det hade undgått mig. Men men, jag lät honom hållas. Tiden gick, det var rätt trevligt, regnet öste ner och till sist dök Serena upp. Nu började varningsklockorna ringa. Joe hade sagt att Serena ”is a good tennis player, but not so good at padel”. Kvinnan såg betydligt mindre atletisk ut än gamle Joe som nu avnjöt sitt andra vinglas. Hon var trevlig och berättade att hon jobbade med ketchup. Jag stålsatte mig och kämpade åter igen med att undvika att döma padeleron efter utseendet. Kanske var de skickliga bolltrollare ändå. När jag bytte om dök den fjärde spelaren, Lorry, upp. Han såg mer ut som en idrottare än livsnjutare i alla fall.
Joe grävde djupt i sin träningsväska och fiskade upp tre omaka bollar, och då visste jag att det var kört. En Bullpadel-, en Babolat- och en Wilsonboll som alla borde kremerats för många timmar sedan producerade han stolt medan jag höll god min. Jag hade alltså med PP-4-spelare eller lägre att göra, det stod mig nu klart.
Ute var det blött, det regnade och bollarna studsade knappt. Det gjorde i och för sig inte så mycket, för motståndarna träffade dem inte särskilt ofta. Det blev också så att Joe och Serena teamade upp på ena sidan nätet, så jag och Lorry kunde inte heller glädja oss över att spela bollen mellan varandra. Motståndet var antagligen det sämsta jag mött någonsin. Helt klart PP-1-spelare, och knappt det. Ack o ve!
Det som på något sätt räddade kvällen var att det började blixtra och åska. Regnet öste ner och vi blev tvungna att avbryta efter kanske 45 minuter. Efter matchen var dock alla nöjda och glada och Lorry beställde in några sejdlar öl. Jag cyklade tillbaka till centrum och hoppade vid midnatt på bussen till Paris.
Ikväll är ska jag på någon language exchange-grej tror jag, sedan åker jag vidare mot Barcelona och Castellon. Vädret är fint och det blir nog en bra dag det här också.