Om civilkurage och Flixbus

Att ha civilkurage innebär mig veterligen att stå upp mot orättvisor, att beskydda de svaga mot våldsutövare och på andra sätt vara en gnistrande förebild i vit, skinande rustning. Idag testades jag och mitt civilkurage. Sådant händer då och då, och oftast blir jag i efterhand besviken över hur jag agerat. För jag agerar oftast inte alls.

Det gjorde jag inte idag heller. Men jag var NÄRA. Som att det skulle räknas? Jag åkte Flixbus mellan Göteborg och Malmö, och den lilla research jag gjort tyder på att det krävs att ha allt under kontroll för att ”lyckas” resa med det här bolaget. Jag minns från tidigare resor i bland annat Tyskland att detta företag gjort mig fullkomligt rosenrasande på grund av bristande service och griniga chaufförer. Men inför den här resan till Iberiska halvön har jag ändå lagt de schismerna bakom mig och startat på ett nytt blad. Jag har bestämt mig för att låta dem vara idioter ibland. Det tillhör konceptet.

Så, alltså. Jag tog mig till bussterminalen i god tid och dolde min cykel exemplariskt i en sopsäck plus Ikeas förvaringspåse Dimpa. So far, so good. Jag stod i kön till bussen tillsammans med en brokig skara medresenärer. Det var faktiskt en brokig skara, det är inte bara en dramaturgisk överdrift. Det var en bohem som åt morötter, jag, en dansk och en människa som såg ut som en shejk med turban och allt. Det var även en liten familj med en liten dotter, och de hade pole position för att bli ovärdigt behandlade av Flixbus.

Jag hade kunnat ta tåget, men jag kände att jag behövde lite Flixbusinskolning innan jag hamnade utanför landets gränser. Know your enemy så att säga. Vi kommer antagligen gå några ronder kommande vecka. Hur som helst, familjen som stod först blev på momangen ansatta av bussvärden (eller vad man nu ska kalla den här personen). Dottern var ju för ung för att åka utan barnstol! Det uppstod ganska vilt tumult och familjen och vi andra undrade hur det här skulle sluta. Nog skulle de väl ändå lösa det här och komma med bussen? Under tiden denna batalj tog fart så lät busschauffören oss andra kliva på. Inga bekymmer faktiskt.

Inifrån bussen hörde jag klart och tydligt diskussionen fortgå på utsidan. Jag har för mig att det började med något i stil med: ”Ge oss pengarna tillbaka!” för att till sist eskalera till: ”Ni ska dö! Ni ska dö!”. Då ojade sig någon inne i bussen, kanske var det dansken?

Trots dödshotet hade jag ändå en känsla av att familjen skulle kunna följa med till Malmö, och det såg faktiskt ut som att det skulle bli så. Det fanns nämligen en barnstol i bussen och familjen tågade till sist in, satte sig ner, och iväg rullade vi. Trodde jag. För bussen tog några svängar och jag insåg att vi var kvar på terminalen. På klev en ordningsvakt och började prata om riskerna med strypning av bältet bla bla bla och sedan fick familjen kliva av igen.

Många gånger var jag på vippen att resa mig och bruka mitt civilkurage. Hela den här grejen var helt absurd och det var uppenbart att den här bussvärden bara ville hitta problem trots att det inte fanns något. Ingen annan i hela bussen (utom jag) använde sitt bälte. Jag tänkte att jag borde gå och visa familjen mitt stöd. Till sist gjorde jag det inte, de blev utkastade och vi åkte, 25 minuter försenade.

I starten av resan satt jag och beklagade mig över familjens öde, och min egen feghet och obeslutsamhet. Jag tänkte skriva ett argt brev eller ringa och skrika åt Flixbus kundtjänst, men det gjorde jag inte heller. Istället hamnade jag på Facebookgruppen ”Flixbus Never Again” och insåg att det här helt enkelt är ett skitföretag som inte bryr sig. Det slutade med att jag via deras app betygsatte resan med en ledsen smiley och en kort kommentar.

När jag lastade ur min ryggsäck hade ett spänne spruckit. Men jag kom ju med och nu sitter jag i Malmö och väntar på att min kompis Björn ska komma hem från jobbet. Vi ska gå på frigörande mörkerdans med någon tjej han dejtar. Jag känner mig sannerligen långt från frigjord när jag dansar offentligt, så det kanske är nyttigt för mig.

Shit, det här blev för långt. Orkar inte korrekturläsa ens. Tur ingen besöker den här sidan. Vad är ens kontentan här? Sensmoralen? Att jag måste ikläda mig den där skinande rustningen och agera rätt och sant!