Okategoriserat

I Sverige lever vi kontantfritt till stor del. Vi går visst mot ett kontantlöst samhälle. Ibland känner jag dock behovet av att betala bort lite samvete, så jag frågar i Coop-kassan ifall jag kan få ta ut tjugo kronor utöver det jag handlat för. Jag får en tjugolapp som finns i min ficka den korta stund det tar att gå ut från affären, förbi BT-människorna och ut till den där tanten som sitter och tigger vid ingången. Jag har väldigt svårt att tycka om den där tanten, för hon tigger så högljutt och på ett liksom skränigt sätt. Hon är som en jobbig fågel. En gång i Thailand höll jag på att bli fullkomligt vansinnig på en tupp som inte lät mig sova på morgonen. Det kanske är något liknande jag känner gentemot den här tiggaren.

Hursomhelst, jag ger henne sedeln, och sen är jag kontantfri igen. Det händer att den där tanten tar min hand för att pussa på den och välsigna mig. Det tycker jag inte om, för jag blir så förlägen. Hur ska jag bemöta det? Pussa henne tillbaka? Högtidligt ge henne mina välsignelser tillbaka? Det kanske vore det roligaste sättet, men jag skulle nog inte kunna göra det på ett bra sätt. Jag vill helst bara ha tillbaka min hand okysst och sedan gå vidare hemåt, kontantfri och kanske med ett uns bättre samvete. Fast samvetet blir inte direkt bättre, för istället tänker jag att jag skulle gett mer till den där tiggaren. Det vore väl solidariskt? Tjugo kronor är nämligen väldigt lite. Vi ska ta hand om varandra. Ja… tiggare och tiggeri är svårt på många plan.

Här i Spanien är man inte kontantfri på samma sätt. Det finns en uppsjö av små, värdelösa, kopparfärgade mynt och även många sedlar som jag tycker om mer. På vissa ställen tar de inte kort, utan man måste betala med dessa kontanter. Efectivo heter det visst på språket. Kort heter tarjeta.

Både jag och Jens har nu slut på kontanter och vi behöver ta ut, men det känns jobbigt. Det tar bort en del av ens digitala förmögenhet, även om resurserna egentligen bara byter form. Det är som att skära bort en bit hårdost för att riva den och lägga den på pizzan. Men på många ställen kan man också betala med sitt kort. ”Puedo a pagar con tarjeta?” kan jag fråga, och så får jag det. På mellanstadiet, då folk åkte på charter hit och dit, var det tydligen livsfarligt, för korten scimmades (eller vad det nu hette) alltid och sen var man pank, men här i Castellon 2019 så känns det ganska långt bort.

Nu ska jag och Jens ta en padellektion med Andres inte långt från stranden och betala med kort. Sen ska vi kolla på Champions League och dricka några öl och jag ska prata spanska med någon en stund.

I morgon kanske någon av oss skär bort en del av den där osten och ser till att vi får lite valuta som fullkomligt kommer att BRÄNNA i fickan.

PS. Antagligen blir det Jens, för han behöver kontanterna mer. Jag kan cykla, men han åker buss hit och dit, och de där bussarna är näppeligen kontantfria kan jag tala om. DS.

Aaaah. Nu har jag försökte tre gånger att skriva en text kring matchen i junior-VM, men jag kan inte. Jag verkar inte veta vad jag vill säga. Under matchen tänkte jag: ”Jag skulle vilja kunna beskriva det här som Knausgård, men det kan jag inte”. Så tänker jag fortfarande.
Det var en match mellan Hanna Knutsson/Amanda Girdo och ett spanskt par, som svenskorna förlorade i två raka set. Jag såg bara andra set, men jag blev verkligen rörd av hur det svenska paret kämpade och slet, knäcktes för att sedan resa sig rakryggade och fortsätta slåss med näbbar och klor för varenda boll, trots att motståndet kändes övermäktigt. Det fanns också något i inramningen, med alla svenska supportrar, i form av spelare, familj och andra som sögs in av atmosfären. Jag funderade på om det vore rimligt att jämställa matchen med Sverige-Paraguay i fotbolls-VM 2006, men det är andra dimensioner och kanske inte går. Men bara att jag tänker så betyder väl något?
Jag tror problemet jag har är att jag vill säga så mycket, men det kommer bara ut spretigt och oklart, fult som ett kalt träd i höstrusket, när det i själva verket borde vara som en solros, tydlig, vacker och majestätisk.
I alla fall, tack till alla som var där, och främst till Hanna och Amandra som verkligen var fantastiska på ett sätt som bara idrottare kan vara. Det var inspirerande!

Jag har enkomt haft en dag i Castellón, men det känns som jag varit här nästan en vecka. Så pass intensivt har jag levt ärade läsare! Om Paris, Barcelona och resan hit tänker jag inte nu berätta, för det känns som en svunnen tid, även om det bara är någon dag sedan.

Platsen för stunden är Padel Center Castellón, för genom hårt detektivarbete har jag tagit reda på att det är här svenskarna tränar sista dagen innan junior-VM drar igång. Gruppen består av 24 spelare, några tränare och några föräldrar. De jag pratat med är trevliga och glada. Hur det ska gå i tävlingen verkar ovisst, ”men spanjorerna är ju bra”. Det är faktiskt två tävlingar, en individuell där förutbestämda par ska fightas mot varandra enligt ett hederligt herreman-på-täppan-system och en lagtävling där alla lag möter alla andra i sin grupp.

I den individuella tävlingen är det alltså djungelns lag som gäller. Vinna eller försvinna. Paren har jag inte riktigt koll på för stunden, men all info finns på http://www.mundialmenores.com/ . Alla svenskar har av någon anledning klarat sig undan kvalen, men på en annan klubb i stan spelar andra par mot varandra för att få vara med i huvudtävlingen som alltså börjar i morgon.

I lagtävlingen har jag förstått det som att en match består av tre matcher. Tränarna bestämmer vilka två av exempelvis tjejerna som ska representera laget i delmatchen för 14-åringarna (eller vilka åldersgrupper det nu är), vilka som spelar för 16-åringar och så vidare. Jag antar att det blir så att om man vinner två av dessa delmatcher så tar man hem matchen. Kanske delas poäng ut enligt något system? Ingenting av det jag skriver ska ses som en absolut sanning, för jag killgissar en del och organisationen är ganska rörig. Ifall det finns ett intresse kan jag återkomma. Lottningen för lagtävlingen sker under öppningsceremonin senare i dag.

Nu ska de visst ta siesta här på klubben. Svenskarna har åkt tillbaka till Benicassim för lunchbuffé och jag sitter ensam med mina digitala mackapärer och fixar. Antagligen cyklar jag ner till den andra klubben och kollar in kvalen för den individuella delen. Igår efter jag själv spelat en helt bisarr match såg jag några 16-åringa från norra Spanien som lirade en träningsmatch. De var extremt skickliga.

Att på ett adekvat sätt beskriva vilken nivå man ligger på som padelspelare är inte lätt i det rådande klimatet. I Östersund (eller vilken hemmaplan man nu kan tänkas ha) är det lätt, eftersom det inte behövs. Alla vet redan hur bra eller dålig man är. För den som ska testa vingarna och lämna det trygga nästet uppstår dock problem. Att spela division två på en plats betyder inte att det blir lagom att utmana division två-spelare från en annan stad (tro mig!) I och med att jag nu är på resande fot och vill spela regelbundet har jag fått förstahandserfarenhet av problematiken. Jag har gått med i nya grupper på Facebook och hela tiden dyker det upp kommentarer och frågor kring hur man ska kategorisera sig själv. Ingen verkar ha knäckt nöten än, men lyckligtvis har jag varit ansvarsfull och skapat en otvetydig skala som visar dig hur långt du har kommit. Skalan ska heta SSTVDPP (skalan som tydligt visar din padelprogression) och du mäter din progression i enheten PP (padelprogression). Skalan bygger delvis på egna erfarenheter, är vetenskaplig och tar naturligtvis inte hänsyn till att spelare och förbund vill ha få nivåer, vilket du snart kommer att bli varse om.

PP-1: Du är en ny spelare (så klart). Antingen spelar du för att padel verkar roligt, eller så testar du för att några av dina vänner har tagit sig några steg på SSTVDPP och aldrig pratar om något annat än den där jävla padeln. Oavsett vad så kännetecknas du av att du i stort sett står helt stilla när du spelar. Om du lyckats serva korrekt står du kvar och… står där. Om de andra också är PP-1-spelare så kommer en kort men intensiv baslinjeduell att avgöra vem som vinner poängen. Trots din ovana kommer du sällan slå dig själv med padeln i knän eller huvudet, och det ska du vara glad för.

PP-2: Du har en väldigt basal padelkoordination och kan med stor felmarginal kalkylera var bollen kommer att hamna efter den studsat mot en vägg. Just att se bollen studsa är något du uppskattar. Du står gärna långt bak i banan och låter bollen studsa innan du slår tillbaka den. När du börjar närma dig PP-3 så kommer din partner att berömma dig för ditt stabila ”baslinjespel”.

PP-3: Du blir ett nättroll. Eftersom dina motståndare gärna står kvar och kör baslinjegrejen passar det oftast bra. Du utvecklar ett slag som kallas ”stekpannan”. Det innebär att du håller padeln framför ansiktet och på ett robotliknande sätt fäller armbågen från 90 till 180 grader för att smaska på den ganska trötta padelbollen med maximal kraft och minimal precision. I bland är du finurlig och byter stekpannan mot en ”oannonserad stoppboll” vilket faktiskt lockar fram dina motståndare till nätet och gör även dem till PP-3-spelare.

PP-4: I och med att du har stekpannan i din repertoar kan du spela bollen över huvudet och du inser att det är en skillnad mellan att spela på höger och vänster sida. Plötsligt känns det oeffektivt att en höger- och en vänsterhänt båda spelar med padlarna på sina utsidor. Något annat som slår dig är att du måste byta ”spade”, och det illa kvickt. Den du köpte för några månader sen är nu en begränsande faktor och du funderar om det inte vore rätt med något topptungt från Bullpadel.

PP-5: Du är nu utrustad med en diamantformad spade och några taktiska tankar kring spelet, och med det är du redo att avancera i divisionsspelet. Bor du i Östersund har du redan tagit dig rätt högt, men antagligen bor du inte där. Du smashar mindre, eftersom det verkar gagna motståndet mer än dig själv. Du har också fått lite ont i armbågen av alla stekpannor. Padeln har tyvärr slutat att enkomt ge. Nu tar den också. Den utkräver uppoffringar. Du måste budgetera för den. Du måste kanske åka till Spanien för en veckas träningsläger? Vissa av dina vänner ledsnar på att du bara pratar om den där jävla padeln.

PP-6: Du tycker att motståndarna spelar mer på din partner än på dig. ”De lobbar ju ALDRIG över mig” blir som ett mantra i din skalle. Tanken att det kanske beror på att din partner är sämre än dig har slagit rot och börjar gro. Du blir övertygad om att så är fallet. Vid det här laget spelar du och dina vänner bara med bollar som är använda maximalt två timmar.

PP-7: Du kan förutspå bollstudsen ganska bra nu. Trots att din partner inte håller din klass tänker du att ni ändå skulle ha en chans mot spelare som du ganska nyss klassade som skickliga. Det kommer en sådan chans och ni blir rejält tillplattade. Tydligen behärskar du och ni bara spelet mot sådana som är sämre eller lika bra som ni själva.

PP-8: Du fortsätter spela. Du börjar till och med att öva. Du och din partner spelar en-ruta och trots att du är bättre förlorar du konstant. Ni pratar om vad som är effektivt och vad som fungerar dåligt, och ni får mer bolltouch än under vanligt matchspel. Du lär bort stekpannan och övar på kontinentens slag som viboran och bandejan.

PP-9: Du börjar förstå positioneringen på planen. Den där ”röda zonen” mellan nätet och bakväggen känns plötsligt farlig, och du kan inte förstå att du inte insett det förrän nu. Du slår dock dig själv med padeln betydligt oftare än tidigare och det gör förbannat ont. Det är en av uppoffringarna sporten regelbundet kräver av dig. Blodvite, tid och pengar är något du ständigt måste offra. Du har sålt din proffspadel (med kantskav, annars nyskick) till en ekonomiskt lagd PP-4-spelare och skaffat något skonsammare.

PP-10: Tiden går och det kommer en ny chans mot de som mosade er tidigare. Den här gången är matchen faktiskt jämn och rolig. Motståndarna slår slag som varken du eller din partner är vana vid att hantera och trots att du blivit duktig inser du hur vansinnigt mycket mer det finns att lära sig och hur liten du är i ett större perspektiv.

PP-11: Du tar nästa steg på SSTVDPP och hittar möjligheter att spela med bättre spelare. Du bestämmer dig för att åka på en tävling. ”De vi nyss spelade jämnt med tävlade ju nyss i Gävle!?” försöker du intala dig själv när jantelagen påminner dig om hur dålig du är. Din partner kanske följer med, eller så gör hen inte det.

PP-12: Du är en toppkonsument i ankdammens näringskedja, men nationellt ligger du många trofinivåer under toppen. Du beklagar dig över att du är 35+ när du ser hur ungdomarna emigrerar till Spanien och övar med WPT-spelarna. Veterantävlingar då, kan det vara något? Du är dock inte så nära 45, så även de känns avlägsna.

PP-13: Du biter ihop och fortsätter framåt, för det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke. Du slår faktiskt din partner i en-ruta nu, även om det är med knapp marginal. Du kanske aldrig var så mycket bättre? Du behärskar många slag (men inte stoppbollen) och du har klart för dig vad du måste förbättra för att komma vidare.

PP-14: Du spelar tävlingar och gör inte bort dig fullständigt. På sociala medier visar du upp ditt padelliv (tillbaka på diamantformat?) och ingen i Östersund står längre i din väg. Tyvärr måste du åka fruktansvärt långt för att hitta en bra tränare – men det är något du vill. Det är tidsödande att hela tiden uppfinna hjulet på nytt (du är ändå 35+) och tid är pengar. Det är i alla fall inte dyrare än att äga en båt.

PP-15: Du har nått toppen av SSTVDPP och även om du fortfarande inte är en komplett spelare så klarar du dig utan skalan. Om skalan mot förmodan inte blir en ny nationell standard kan du vid PP-15 vara säker på att du inte längre behöver beskriva dig själv som ”medel+”, för den nivån är du förbi. Grattis!