Som elitidrottare ska man väl ha en fysioterapeut? Jag är inte på något sätt en elitidrottare, men nu har jag i alla fall en fysio. Jag var där i morse och pratade lite om min armbåge och han ställde lite frågor kring den och kände på den och gjorde sånt som de inom det skrået gör. Han körde även ett ultraljud på den vilket var lite roligt. På skärmen dök mina muskler, senor och ligament upp. Jag kunde naturligtvis inte förstå någonting av det där spektaklet, men förhoppningsvis gjorde min fysio det. Jag hade velat fotografera det, men min mobilkamera är fruktansvärt dålig, så det blev inte av. Det såg nämligen ut sådär som på ultraljuden kvinnor gör under sina graviditeter. Precis som de gravida kvinnorna hade jag velat haft ett foto att publicera på instagram och presentera den otroliga lyckan, att vi två ska bli tre. Men i mitt fall hade väl lyckan presenterats annorlunda. Jag hade nog skrivit något i stil med: ”Fysion säger att det inte är någon skada i armbågen. Den är bara trött och sliten och vill vila!”

Efteråt tänkte jag mer på den här fiktiva publicering jag skulle göra, och att det finns ett ytterligare djup i den där bilden. Är armbågen min bäbis? Är min uppgift att vårda min kropp och bara spela padel och aldrig få en riktig bäbis? Det kändes ganska vemodigt när jag tänkte på det där sättet, men bara för att jag tänkte så behöver det naturligtvis inte vara sant. Jaja, det fanns någon sorts symbolik där som först var rolig, sen lite sorgsen, sen lite rolig igen.

Jag ska lägga upp något annat på Instagram istället för den där bilden jag inte har (mer än i mitt minne).

Om 20 minuter ska Jens träna med Ariel Lopez, men min fysio tyckte jag skulle vila ett tag, så jag avstår. Jag vill verkligen inte avstå, för det är väldigt roligt att träna med Ariel Lopez. Han är från Argentina och säger att han har varit femma i världen. Han har spelat med lirare som Belasteguin tydligen, men det är svårt att tro nu, för Belasteguin tillhör fortfarande den finaste skaran spelare, medan Ariel inte längre ser atletisk ut.

Igår drack vi öl med ett gäng från Östeuropa som levde som flyktingar här. De var väldigt trevliga. Vi konstaterade att livet var orättvist. Jens ska nog spela poker med en av dem på fredag, och jag ska ge en av dem en engelskalektion någon dag tror jag. Kanske kan jag bjuda dem på middag nästa vecka. Det vore fint.

Xoxo

Idag vaknade jag rätt sent och blev stressad, för mina shorts hade legat i tvätten och skulle vara blöta. Jag har bara ett par. Jag klev upp och gick på jakt efter den blöta tvätten. Detta var alltså första natten i ett nytt boende, så jag hade inte riktigt koll på rutinerna. Jag hittade ganska fort mitt byte, hängandes på en tvättlina på balkongen, i solen. Lika knastertorr som universitetets kurslitteratur.

Jag gick tillbaka till sovrummet där Jens fortfarande drog sig. Han är skicklig på att vila faktiskt. Nåja, jag berättade för honom att tvätten var torr och att man skulle kunna tro att den inte hänger sig själv, men att den faktiskt hade gjort det den här gången.

Jag FÖRSTÅR naturligtvis att det var min värd som hängt tvätten i morse och jag tackade hjärtligt för det. Hon verkar trevlig den här värden, fast hon röker mycket och hon låter inte helt sund när hon hostar. Igår när vi kom hem från träningen (som kan avhandlas senare) luktade det även rätt mycket fylla i lägenheten. Men så kan det vara ibland.

Klargörande angående shortsen. Jag kan inte ha långbyxor på dagarna, för det är alldeles för varmt. Hejdå!

I Sverige lever vi kontantfritt till stor del. Vi går visst mot ett kontantlöst samhälle. Ibland känner jag dock behovet av att betala bort lite samvete, så jag frågar i Coop-kassan ifall jag kan få ta ut tjugo kronor utöver det jag handlat för. Jag får en tjugolapp som finns i min ficka den korta stund det tar att gå ut från affären, förbi BT-människorna och ut till den där tanten som sitter och tigger vid ingången. Jag har väldigt svårt att tycka om den där tanten, för hon tigger så högljutt och på ett liksom skränigt sätt. Hon är som en jobbig fågel. En gång i Thailand höll jag på att bli fullkomligt vansinnig på en tupp som inte lät mig sova på morgonen. Det kanske är något liknande jag känner gentemot den här tiggaren.

Hursomhelst, jag ger henne sedeln, och sen är jag kontantfri igen. Det händer att den där tanten tar min hand för att pussa på den och välsigna mig. Det tycker jag inte om, för jag blir så förlägen. Hur ska jag bemöta det? Pussa henne tillbaka? Högtidligt ge henne mina välsignelser tillbaka? Det kanske vore det roligaste sättet, men jag skulle nog inte kunna göra det på ett bra sätt. Jag vill helst bara ha tillbaka min hand okysst och sedan gå vidare hemåt, kontantfri och kanske med ett uns bättre samvete. Fast samvetet blir inte direkt bättre, för istället tänker jag att jag skulle gett mer till den där tiggaren. Det vore väl solidariskt? Tjugo kronor är nämligen väldigt lite. Vi ska ta hand om varandra. Ja… tiggare och tiggeri är svårt på många plan.

Här i Spanien är man inte kontantfri på samma sätt. Det finns en uppsjö av små, värdelösa, kopparfärgade mynt och även många sedlar som jag tycker om mer. På vissa ställen tar de inte kort, utan man måste betala med dessa kontanter. Efectivo heter det visst på språket. Kort heter tarjeta.

Både jag och Jens har nu slut på kontanter och vi behöver ta ut, men det känns jobbigt. Det tar bort en del av ens digitala förmögenhet, även om resurserna egentligen bara byter form. Det är som att skära bort en bit hårdost för att riva den och lägga den på pizzan. Men på många ställen kan man också betala med sitt kort. ”Puedo a pagar con tarjeta?” kan jag fråga, och så får jag det. På mellanstadiet, då folk åkte på charter hit och dit, var det tydligen livsfarligt, för korten scimmades (eller vad det nu hette) alltid och sen var man pank, men här i Castellon 2019 så känns det ganska långt bort.

Nu ska jag och Jens ta en padellektion med Andres inte långt från stranden och betala med kort. Sen ska vi kolla på Champions League och dricka några öl och jag ska prata spanska med någon en stund.

I morgon kanske någon av oss skär bort en del av den där osten och ser till att vi får lite valuta som fullkomligt kommer att BRÄNNA i fickan.

PS. Antagligen blir det Jens, för han behöver kontanterna mer. Jag kan cykla, men han åker buss hit och dit, och de där bussarna är näppeligen kontantfria kan jag tala om. DS.

Aaaah. Nu har jag försökte tre gånger att skriva en text kring matchen i junior-VM, men jag kan inte. Jag verkar inte veta vad jag vill säga. Under matchen tänkte jag: ”Jag skulle vilja kunna beskriva det här som Knausgård, men det kan jag inte”. Så tänker jag fortfarande.
Det var en match mellan Hanna Knutsson/Amanda Girdo och ett spanskt par, som svenskorna förlorade i två raka set. Jag såg bara andra set, men jag blev verkligen rörd av hur det svenska paret kämpade och slet, knäcktes för att sedan resa sig rakryggade och fortsätta slåss med näbbar och klor för varenda boll, trots att motståndet kändes övermäktigt. Det fanns också något i inramningen, med alla svenska supportrar, i form av spelare, familj och andra som sögs in av atmosfären. Jag funderade på om det vore rimligt att jämställa matchen med Sverige-Paraguay i fotbolls-VM 2006, men det är andra dimensioner och kanske inte går. Men bara att jag tänker så betyder väl något?
Jag tror problemet jag har är att jag vill säga så mycket, men det kommer bara ut spretigt och oklart, fult som ett kalt träd i höstrusket, när det i själva verket borde vara som en solros, tydlig, vacker och majestätisk.
I alla fall, tack till alla som var där, och främst till Hanna och Amandra som verkligen var fantastiska på ett sätt som bara idrottare kan vara. Det var inspirerande!