Aaaah. Nu har jag försökte tre gånger att skriva en text kring matchen i junior-VM, men jag kan inte. Jag verkar inte veta vad jag vill säga. Under matchen tänkte jag: ”Jag skulle vilja kunna beskriva det här som Knausgård, men det kan jag inte”. Så tänker jag fortfarande.
Det var en match mellan Hanna Knutsson/Amanda Girdo och ett spanskt par, som svenskorna förlorade i två raka set. Jag såg bara andra set, men jag blev verkligen rörd av hur det svenska paret kämpade och slet, knäcktes för att sedan resa sig rakryggade och fortsätta slåss med näbbar och klor för varenda boll, trots att motståndet kändes övermäktigt. Det fanns också något i inramningen, med alla svenska supportrar, i form av spelare, familj och andra som sögs in av atmosfären. Jag funderade på om det vore rimligt att jämställa matchen med Sverige-Paraguay i fotbolls-VM 2006, men det är andra dimensioner och kanske inte går. Men bara att jag tänker så betyder väl något?
Jag tror problemet jag har är att jag vill säga så mycket, men det kommer bara ut spretigt och oklart, fult som ett kalt träd i höstrusket, när det i själva verket borde vara som en solros, tydlig, vacker och majestätisk.
I alla fall, tack till alla som var där, och främst till Hanna och Amandra som verkligen var fantastiska på ett sätt som bara idrottare kan vara. Det var inspirerande!
