Slut på kontanter

I Sverige lever vi kontantfritt till stor del. Vi går visst mot ett kontantlöst samhälle. Ibland känner jag dock behovet av att betala bort lite samvete, så jag frågar i Coop-kassan ifall jag kan få ta ut tjugo kronor utöver det jag handlat för. Jag får en tjugolapp som finns i min ficka den korta stund det tar att gå ut från affären, förbi BT-människorna och ut till den där tanten som sitter och tigger vid ingången. Jag har väldigt svårt att tycka om den där tanten, för hon tigger så högljutt och på ett liksom skränigt sätt. Hon är som en jobbig fågel. En gång i Thailand höll jag på att bli fullkomligt vansinnig på en tupp som inte lät mig sova på morgonen. Det kanske är något liknande jag känner gentemot den här tiggaren.

Hursomhelst, jag ger henne sedeln, och sen är jag kontantfri igen. Det händer att den där tanten tar min hand för att pussa på den och välsigna mig. Det tycker jag inte om, för jag blir så förlägen. Hur ska jag bemöta det? Pussa henne tillbaka? Högtidligt ge henne mina välsignelser tillbaka? Det kanske vore det roligaste sättet, men jag skulle nog inte kunna göra det på ett bra sätt. Jag vill helst bara ha tillbaka min hand okysst och sedan gå vidare hemåt, kontantfri och kanske med ett uns bättre samvete. Fast samvetet blir inte direkt bättre, för istället tänker jag att jag skulle gett mer till den där tiggaren. Det vore väl solidariskt? Tjugo kronor är nämligen väldigt lite. Vi ska ta hand om varandra. Ja… tiggare och tiggeri är svårt på många plan.

Här i Spanien är man inte kontantfri på samma sätt. Det finns en uppsjö av små, värdelösa, kopparfärgade mynt och även många sedlar som jag tycker om mer. På vissa ställen tar de inte kort, utan man måste betala med dessa kontanter. Efectivo heter det visst på språket. Kort heter tarjeta.

Både jag och Jens har nu slut på kontanter och vi behöver ta ut, men det känns jobbigt. Det tar bort en del av ens digitala förmögenhet, även om resurserna egentligen bara byter form. Det är som att skära bort en bit hårdost för att riva den och lägga den på pizzan. Men på många ställen kan man också betala med sitt kort. ”Puedo a pagar con tarjeta?” kan jag fråga, och så får jag det. På mellanstadiet, då folk åkte på charter hit och dit, var det tydligen livsfarligt, för korten scimmades (eller vad det nu hette) alltid och sen var man pank, men här i Castellon 2019 så känns det ganska långt bort.

Nu ska jag och Jens ta en padellektion med Andres inte långt från stranden och betala med kort. Sen ska vi kolla på Champions League och dricka några öl och jag ska prata spanska med någon en stund.

I morgon kanske någon av oss skär bort en del av den där osten och ser till att vi får lite valuta som fullkomligt kommer att BRÄNNA i fickan.

PS. Antagligen blir det Jens, för han behöver kontanterna mer. Jag kan cykla, men han åker buss hit och dit, och de där bussarna är näppeligen kontantfria kan jag tala om. DS.