En dag kvar av oktoberfest för mig och mina influgna vänner. Det har varit upp och ner och jag vet varken ut eller in. Första kvällen gick i överförfriskandets tecken och baksmällan lät mig inte komma undan billigt. Alkohol är hemskt på många sätt och vis.

Det är ungefär som man förväntat sig här nere. Gigantiska ölsalar fyllda med tyskar klädda i lederhosen. Stora stop och knödel på menyerna, och på scener mitt i alltihopa orkestrar som levererar dängor av tyskt och internationellt ursprung. Om man ens kan säga eller skriva så.

Det är inte så stelt eller skitnödigt här på festen i alla fall. Emil fångade den här tämligen smaklösa bilden med sin kamera.

Det är kanske svårt att se vad som händer, men det var så att vi utanför ett stort öltält såg en arm ung herre kasta upp dagens sauerkraut och öl på det mest frenetiska sätt. En representant för öltältet där mannen druckit stod och såg medlidande på, och när han var färdig reste han sig och blev typ välkomnad in i värmen igen.

På ett annat ställe där vi var kände Fredrik med samma finkänsliga snok som en polishund doften av gräs. Mycket riktigt, en liten bit bort satt två ungdomar vid ett bord och helt oblygt avnjöt en hövding som om det var det naturligaste i världen. Och såvitt vi såg var det ingen som tyckte annorlunda.

Vi ska tydligen ge oss iväg för lunch nu denna regniga torsdag och sen går det bara att sia om hur allt fortlöper.

I hast,

Isak

Tjoho alla! Helt underbart har jag det! Jag är framme i München och det har gjort mig på strålande humör. Snart kommer tio kära vänner hit och det får mitt hjärta att glädjas storligen! Men jag ska inte gå händelserna i förväg utan ta vid där jag avbröt senast!

Jag hade tänkt att bege mig mot München igår redan, men så blev inte fallet. Allt drog ut på tiden, Zeid vaknade inte förrän vid lunch och ingenting hände egentligen. När min sömndruckne värd äntligen kom ut från kammaren föreslog han att jag skulle stanna en dag till och att vi skulle dra till parken med konspirationsteoretikern. Jag trivdes väldigt bra där och så blev också bestämt. Enligt gängse rutin sken solen när vi kom ut i grönskan och det enda smolket i bägaren var att en vinöppnare saknades.

För att forcerade korken började Zeid att banka flaskan mot gräset vilket fick honom att se ut som en fullkomlig neandertalare och gjorde det klart för mig att vi inte tagit oss så långt från apstadiet, även om det ibland kan förefalla så. Korken lossnade naturligtvis inte och vi begav oss till närmaste studentgäng för att råda bot på problemet. Där saknades också korköppnare och flaskan krossades snart mot en trädstam. Nåja. Det var grymt skönt att ligga där i solen och låta sig översköljas av halvt begriplig tyska och studenternas skratt. Tobias, konspirationsteoretikern, slog förstås inte följe bort till det fryntliga gänget så utan honom gav jag och Zeid oss på slacklining. Sjukt roligt och svårt, men det finns något i det där.

Vi blev även tipsade om ett uteparty några kilometer från stan dit vi var välkomna senare. Vi skulle cykla dit med fyra andra grabbar, som inte dök upp förrän klockan halv två på natten. Lagomt mosig fick jag släpa mig upp ur horisontalläge och knyta på mig kängorna. Det hade varit skönt att somna, men inspirerad av cykelsuccén kvällen innan kändes det ändå rätt att ge sig iväg. När vi cyklat några kilometer mot skogen började ett dovt dunka-dunka höras och till sist befann vi oss på en kulle under en stjärnklar himmel. Festplatsen bestod egentligen bara av ett undangömt dieselaggregat och några högtalare, lite ljus och ett partytält. Inte min grej alls. Men Zeid med vänner gjorde det till en fin tillställning. När dieselaggregatet la av vid femtiden kändes det som ett bra tillfälle att åka hem, men det var jag uppenbarligen ensam om att tycka. Någon stackare skickades in i buskaget för att felsöka strömförsörjningen och när strömmen kom tillbaka kom jippot igång igen. Det var först när solen långsamt började kika fram i öst som vi cyklade hem igen. Det skulle vara lätt att romantisera kring det där, men ärligt talat var det svinkallt och jag var stressad över att inte hinna sova tillräckligt innan meinfernbus skulle ta mig mot München dagen efter.

Utan att förvåna någon kan jag säga att jag försov mig. Så jag missade bussen, kom med nästa buss där jag passionerat pratade tyska igen med en dam som bjöd på choklad, och till sist anlände till München vid god vigör, om än lite senare än det var tänkt. Jag ska berätta om det fantastiska välkomnandet alldeles snart, men jag känner att en reflektion kring couchsurfingmentaliteten här skulle passa fint.

Jag försov mig alltså idag, och även Zeid. Lägenheten såg verkligen ut som skit, med matrester överallt, allmänt ostädat, en stor säck pant i köket tillsammans med en lika stor säck brännbart skräp. Alltså rätt sunkigt. När Zeid ätit upp både ett kinderägg och de små delarna man bygger leksaken av i tron om att de var typ popcorn fick han besök. Av en tjej från Turkiet som skulle hyra ett rum i lyan i en månad. Det var tydligen ingenting konstigt för vår värd att det såg ut som det gjorde, och det är rätt härligt. Inställningen alltså, inte lorten. Själv har jag tänkt att jag inte skulle vilja ha besök utan att städa upp lite, och inte göra ett första intryck på främmande i den miljön. Ska folk hälsa på vill gemene man tydligen ha det lite finare än vanligt, men under couchsurfingen kliver man bara rätt in i någons vardag utan att de försöker skapa några illusioner. Det är min erfarenhet än så länge i alla fall, och jag tror man kan lära sig något av det. Det behöver inte vara så perfekt alltihop.

Okej, tillbaka till huvudspåret. I München blev jag på strålande humör och tog mig till Johan Klintbos lånade lägenhet som låg väldigt centralt. Vi kom överens om att vi egentligen inte känner varann, men i alla fall jag hade, och har fortfarande i skrivandes stund, väldigt trevligt i hans sällskap. Vi gick ut och åt, pratade svenska, pratade om liv och karriärer och samhället och allt möjligt. Sen tog vi ett kvällsdopp i poolen. Oerhört lyxigt på något sätt.

Det har varit jättetrevligt och roligt här, och jag ska återkomma till hur jag ens fick kontakt med honom samt något intressant han berättade under kvällsdoppet. Men inte just nu för jag är alldeles för trött. Det har varit två intensiva dygn och imorrn fortsätter jag och framförallt vi på samma inslagna spår. Det kommer bli minnesvärt!

Med en skön känsla i kroppen,

Isak

Det är lätt att vara bekväm och lat. Att ta det enkla beslutet och bara hänga i lägenheten för att man är trött från gårdagen. Det ska man absolut passa sig för, och man ska inte tillåta sig själv att slappa allt för ofta, för då kommer man ångra sig. Som någon sa någon gång: ”Tar man svåra beslut blir livet lätt och tar man lätta beslut blir livet svårt.”

Efter att till sist tagit oss upp ur sovsäckar och bolster och ätit en stadig frukost ville Janne Långben, eller Alex, ut och cykla. Det var en väldigt oplanerad tur där solen sken och vederkvickte våra av alkoholen sargade organismer. Vi rastade i en park och åt frukt.

På vägen tillbaka cyklade Alex in i en lyktstolpe på ett ganska långsamt och spektakulärt sätt och återupprättade sin image som Långben.

Väl tillbaka i lägenheten hade det varit väldigt skönt att slå dank i närmsta soffa eller säng, men Zeid undrade istället glatt om vi skulle besöka eventet Critical mass. Den sista fredagen varje månad är det nämligen så i Nürnberg att hundratals cyklister samlas vid operan och sen gemensamt åker en sväng genom stan. Zeid var väldigt entusiastisk och sa att vi skulle hinna dit bara vi rappade på. Vi hann till operan innan konvojen satts i rörelse. Det var en herrans massa folk och fina cyklar med blandade attribut.

Från denna skapelse strömmade musik konstant. På en annan cykel hade några ungdomar installerat en grill framför styret och marinerade ivrigt kolen med tändvätska, för att senare glida omkring i Nürnberg med grillad gris i högsta hugg.

Efter en stunds minglande bar det iväg med polismotorcyklar både till höger och vänster. Starten ackompanjerades av hundratals cykelklockor som skapade en känsla av harmoni. Det var super! Cyklister överallt, polisen som spärrade av vägarna till bilisternas förtret och en go känsla helt enkelt!

Cyklingen pågick kanske 90 minuter och överträffade allt jäsande och slappande en soffa kan erbjuda. Jag frågade Zeid om han ofta gjorde såna här grejer och aktiverade sig. ”No, just since I got back from France. I got my liberation there!” Vi får se vad som händer med mig.

Idag ska jag ge mig iväg, för imorrn vill jag vara i eller nära München.

Så, aktivera er!

Kramar,

Isak

Jag kom till Nürnberg med förhoppningen att möta upp ett tjugotal soffsurfare igår torsdag kväll. Det var altstadtfest på en liten ö mitt i stan. Massor av glada tyskar i tjusiga hattar och små stugor från vilka skrålen och skratten stod som spön i backen.

Det var sehr gemütlich! Men det var också väldigt svårt att hitta soffsurfarna där. Det lyckades jag inte med. Jag ringde en värd jag haft kontakt med, Zeid. Han gav mig sin adress och efter lite möda och besvär tog jag mig dit. Det blev sensation! Med mig inräknad var vi fem glada grabbar på en tillställning som påminde om för- och hemmafesterna från ungdomens år i Kramfors. Billigt vin, billigare öl och en söt dekokt som den bisarra konspirationsteoretikern Tobias tydligen gjort själv. Moonshine kallade han det, men definitionen kan diskuteras.

Jag kände mig välkommen från första början och Zeid var en kung. Han hade cyklat 3000 km i Franrike för några veckor sen och hade flera fina tips om ställen att besöka. På Tobias lät det dock som att jag snabbt skulle duka under om jag följde Zeids råd. Han var rätt underlig den där killen, men rolig. Natten innan jag kom dit hade tydligen Zeid haft fem munkar från Ryssland inackorderade i lägenheten, varav bara en kunde göra sig förstådd på tyska. Zeid tyckte det hade varit väldigt festligt, medan Tobias, som var med även då, tyckte det mest förnuftiga hade varit att kidnappa en av munkarna och få ur honom vilka i delegationen som tillhörde KGB. Sådär pågick kvällen.

Vår värd skulle upp vid sjutiden och gick således och la sig vid tre på det mest ungdomliga sätt. Han slängde fram lägenhetsnyckeln med den enda förmaningen att inte tappa bort den och nu är lägenheten tom förutom jag och en kille från Kiel som liknar Janne Långben i kroppen. Det blir nog en fin dag!

Från sovsäcken

Isak