Tjoho alla! Helt underbart har jag det! Jag är framme i München och det har gjort mig på strålande humör. Snart kommer tio kära vänner hit och det får mitt hjärta att glädjas storligen! Men jag ska inte gå händelserna i förväg utan ta vid där jag avbröt senast!
Jag hade tänkt att bege mig mot München igår redan, men så blev inte fallet. Allt drog ut på tiden, Zeid vaknade inte förrän vid lunch och ingenting hände egentligen. När min sömndruckne värd äntligen kom ut från kammaren föreslog han att jag skulle stanna en dag till och att vi skulle dra till parken med konspirationsteoretikern. Jag trivdes väldigt bra där och så blev också bestämt. Enligt gängse rutin sken solen när vi kom ut i grönskan och det enda smolket i bägaren var att en vinöppnare saknades.
För att forcerade korken började Zeid att banka flaskan mot gräset vilket fick honom att se ut som en fullkomlig neandertalare och gjorde det klart för mig att vi inte tagit oss så långt från apstadiet, även om det ibland kan förefalla så. Korken lossnade naturligtvis inte och vi begav oss till närmaste studentgäng för att råda bot på problemet. Där saknades också korköppnare och flaskan krossades snart mot en trädstam. Nåja. Det var grymt skönt att ligga där i solen och låta sig översköljas av halvt begriplig tyska och studenternas skratt. Tobias, konspirationsteoretikern, slog förstås inte följe bort till det fryntliga gänget så utan honom gav jag och Zeid oss på slacklining. Sjukt roligt och svårt, men det finns något i det där.
Vi blev även tipsade om ett uteparty några kilometer från stan dit vi var välkomna senare. Vi skulle cykla dit med fyra andra grabbar, som inte dök upp förrän klockan halv två på natten. Lagomt mosig fick jag släpa mig upp ur horisontalläge och knyta på mig kängorna. Det hade varit skönt att somna, men inspirerad av cykelsuccén kvällen innan kändes det ändå rätt att ge sig iväg. När vi cyklat några kilometer mot skogen började ett dovt dunka-dunka höras och till sist befann vi oss på en kulle under en stjärnklar himmel. Festplatsen bestod egentligen bara av ett undangömt dieselaggregat och några högtalare, lite ljus och ett partytält. Inte min grej alls. Men Zeid med vänner gjorde det till en fin tillställning. När dieselaggregatet la av vid femtiden kändes det som ett bra tillfälle att åka hem, men det var jag uppenbarligen ensam om att tycka. Någon stackare skickades in i buskaget för att felsöka strömförsörjningen och när strömmen kom tillbaka kom jippot igång igen. Det var först när solen långsamt började kika fram i öst som vi cyklade hem igen. Det skulle vara lätt att romantisera kring det där, men ärligt talat var det svinkallt och jag var stressad över att inte hinna sova tillräckligt innan meinfernbus skulle ta mig mot München dagen efter.
Utan att förvåna någon kan jag säga att jag försov mig. Så jag missade bussen, kom med nästa buss där jag passionerat pratade tyska igen med en dam som bjöd på choklad, och till sist anlände till München vid god vigör, om än lite senare än det var tänkt. Jag ska berätta om det fantastiska välkomnandet alldeles snart, men jag känner att en reflektion kring couchsurfingmentaliteten här skulle passa fint.
Jag försov mig alltså idag, och även Zeid. Lägenheten såg verkligen ut som skit, med matrester överallt, allmänt ostädat, en stor säck pant i köket tillsammans med en lika stor säck brännbart skräp. Alltså rätt sunkigt. När Zeid ätit upp både ett kinderägg och de små delarna man bygger leksaken av i tron om att de var typ popcorn fick han besök. Av en tjej från Turkiet som skulle hyra ett rum i lyan i en månad. Det var tydligen ingenting konstigt för vår värd att det såg ut som det gjorde, och det är rätt härligt. Inställningen alltså, inte lorten. Själv har jag tänkt att jag inte skulle vilja ha besök utan att städa upp lite, och inte göra ett första intryck på främmande i den miljön. Ska folk hälsa på vill gemene man tydligen ha det lite finare än vanligt, men under couchsurfingen kliver man bara rätt in i någons vardag utan att de försöker skapa några illusioner. Det är min erfarenhet än så länge i alla fall, och jag tror man kan lära sig något av det. Det behöver inte vara så perfekt alltihop.
Okej, tillbaka till huvudspåret. I München blev jag på strålande humör och tog mig till Johan Klintbos lånade lägenhet som låg väldigt centralt. Vi kom överens om att vi egentligen inte känner varann, men i alla fall jag hade, och har fortfarande i skrivandes stund, väldigt trevligt i hans sällskap. Vi gick ut och åt, pratade svenska, pratade om liv och karriärer och samhället och allt möjligt. Sen tog vi ett kvällsdopp i poolen. Oerhört lyxigt på något sätt. 
Det har varit jättetrevligt och roligt här, och jag ska återkomma till hur jag ens fick kontakt med honom samt något intressant han berättade under kvällsdoppet. Men inte just nu för jag är alldeles för trött. Det har varit två intensiva dygn och imorrn fortsätter jag och framförallt vi på samma inslagna spår. Det kommer bli minnesvärt!
Med en skön känsla i kroppen,
Isak