En rysk uppsättning av Nötknäpparen på Alteas kulturhus var lördagsunderhållning. Bedrövlig underhållning ska jag tala om för er ädla läsare. Baletten var en skymf mot min goda smak och omdöme. Även mot den övriga publiken, men det märkte den inte. Åskådarnas lät sig med lätthet duperas av de ryska hoppsastegen, men inte jag, Kajsa och Jenny. Vi lämnade tillställningen medan applåderna stod som spön i backen, för att hinna undan kaoset på parkeringen. Precis som när ens favoritlag ligger under hopplöst i tredje perioden och det bittra slutet närmar sig.
Det började okej. En tysk trollkarl spexade för en del barn och hade en docka i form av en jultomte som jag tror var själva Nötknäpparen. Svårt att hänga med bland alla piruetter och hoppsasteg. Sen somnade prinsessan och vi följde med in i hennes sjuka dröm. Det var råttor och soldater, hoppsasteg och kärlek. Sen var det paus med vin och tilltugg. Andra akten var hemsk. Höjdpunkterna var när en kille snurrade en metallställning över huvudet och när en person hoppade hopprep med skridskor. Alltså det hade jag kunnat gjort. Lätt. Barnsligt. Men publiken hurrade förtjusat över bondfångarnas simpla manövrar till min stora förvåning. Det som imponerade på mig mest var hur vältränade ben dansarna hade under de tighta trikåerna. Det gav inte direkt mersmak. I bilen hem kände vi alla likadant och besvikna somnade vi tidigt.
I morse var det okristligt tidig revelj. Klockan var sju då det var dags att agera. På med kläderna, snöra kängorna och in i bilen. Det resonerades om att bilen var så där kall och hemsk som den är vintertid i Sverige, med rutor att skrapa och en pina att sätta sig i. Det har var den spanska motsvarigheten. Riktigt ruggigt var det. Termometern visade 16 grader och det tog en stund innan vi tinade upp.
Vi åkte ut till en promenadväg som ledde till en fyr och den stigande solen. Det var väldigt fint alltihop även om det ryska spektaklet fortsatt gav en från sig en bitter sensation i kakhålet.
Vi satte oss i solskenet och käkade frukt och insöp söndagsatmosfären till fullo. Man ångrar sig inte när man aktiverar sig, även om det många gånger känns skönare att ligga kvar i sänghalmen. Enda gången då sängen är att föredra är om rysk balett är alternativet.
Mitt skrivande sker nu, tillbaka i lägenheten, till ljudet av den simplaste av tvättmaskiner. Inga finesser, inga program. Man kan inte ens välja temperatur på vattnet. Bara på och av. Nu är den på alltså.
Tata,
Isak