Cykel i Europa

Gårdagen (måndag) har varit speciell. Länge var den medioker, och det mest intressanta mötet jag hade innan middag var med en aggressiv get som åt upp ett av mina bananskal och sen stångade mig.

Jag kände mig ensam och lite sorgsen. Utan tillhörighet kan man nog säga. Jag tänkte att det skulle vara fint att tillhöra en gemenskap och kanske äta middag med någon och prata lite mer än om vägbeskrivningen till nästa ort på vägen söderut. Med dessa tankar rullade jag in på uppfarten till ett för området fint hus. Jag hoppades att någon var hemma och kunde fylla upp min vattenflaska. En artig ung man dök upp i dörröppningen och kom tillbaka med vatten, dricka och frukt. Jag kände att jag träffat rätt och tillade att min mobil var utan batteri. Då var det bara att stiga på och ladda mobilen och dricka te. Det var faktiskt födelsedagsfirande i huset idag. Pappan Tobias fyllde 42 och visst ville jag äta middag med dem också? En lokal/regional specialitet, Maultasche, tror jag det hette, stod på menyn. Fantastiskt. Vidare bestämdes att jag kunde tälta på deras gård bland igelkottarna och att jag var bjuden på kvällens hemmabioföreställning. The shining, dubbad. Vid sextiden imorse klev jag upp och drack te och käkade rostmackor med dem också.

Det här leder mig vidare in på något jag tänkt skriva tidigare. Det finns otroligt mycket fantastiska, underbara människor överallt. Det enda man behöver göra är uppenbarligen att söka kontakt, prata, kanske fråga något, för att inse hur fina i stort sett alla är. Hittills har jag blivit bemött som en prins av exempelvis paret Aronsson, Klaus i Danmark, norrbaggen Arve och nu denna familj. Vänlighet i världsklass. Listan kan för övrigt förlängas. Jag är till bredden fylld av tacksamhet mot alla dessa suveräna främlingar som gör resan till ett sant nöje! Fortsättningsvis känner jag likadant gentemot alla nära och kära! Det är lätt att ta er hjälpsamhet för givet medan man med häpnad ser hur främlingar hjälper till, men jag försöker att inte göra det. Sedan jag sålde lägenheten och köpte båt och cykel och hela konkarongen är det så många som ställt upp och jag tycker om er allihopa väldigt mycket! Tack!

Nå, mer om detta vid ett senare tillfälle. Jag känner att jag inte riktigt får ur mig tankarna i ord som jag vill, men förhoppningsvis förstår ni poängen.

Smått euforisk i Braunschweig,

Isak

Igår efter att ha sagt tack och adjö till Hamburg – efter en spartansk frukost av frukt och nötter, samt ett besök på den intensiva fiskmarknaden i hamnen – satte jag åter upp på min trofaste Brompton och begav mig söderut. Målet var ett naturskönt område kring Bispingen, ca sex mil söder om Hamburg. Men där hamnade jag inte alls.

Jag hade bestämt mig för att prata tyska och det beslutet förde mig uppenbarligen på villovägar. Jag blev tidigt tipsad om att cykla till byn Winsen för att därifrån åka vidare mot mitt mål. Väl i Winsen stoppade jag ett äldre par på cyklar med ett självsäkert ”Entschuldigung!”. Seniorerna tittade nyfiket på mig medan jag försökte komma på vad jag skulle haspla ur mig. Jag var rätt osäker men sa till sist att jag var från Sverige och undrade hur jag hittade till München – som kanske låg 80 mil bort från kullerstensgatan i den pittoreska hålan. Tyskarna tyckte det var väldigt festligt och frågade om jag hade en karta. Det hade jag inte, så då togs beslutet att vi skulle hoja till deras hus och hämta en. Gubben rände in i villan medan jag och frun konverserade på gatan. Väldigt trevligt var det. Fem barnbarn hade hon och hon gillade gymnastik och blommor. Gubben kom ut med två kartor som han stoppade på mig tillsammans med en vägbeskrivning i stil med ”Följ den vägen i en oändlighet!”.

Efter att ha följt vägen några mil kom jag in i en stad som kanske hette badrowik (??). Det var massvis med folk på vägen genom stan och jag tänkte att jag borde fråga någon vad det var för jippo. Fast å andra sidan var jag lika intresserad av att cykla i en oändlighet. Det som dock fick mig att sadla av var ett bekant Acdc-riff levererat av en speleman i bandet Rock N roll deputyz. Den här söndagen var det nämligen den årliga kombinerade stadsfesten och bilmässan. Med liveband och starköl. Perfekt träning inför oktoberfest! Så där satte jag mig med några glada germaner och övade ölhävning och snackade cykling och hårdrock. Festen tog slut innan middag och det gav mig tid att hitta en camping två mil norr om Uelzen. En prima dag skulle jag kunna sammanfatta det som.

Det här blev lite väl utförligt och långtandigt så ursäkta. Fast jag har ändå sållat bort spännande episoder, exempelvis hur jag förkastade ett förslag om att gå på saltmuseum.

Frustrerad över bildhantering

Isak

Till middag har jag ätit någon form av pumpapuré med hackad broccoli. Värden i min första couchsurfingupplevelse är vegan och har ställt spisen i källaren, till förmån för ett kylskåp där hon har sojayoghurt. Jag undrar vad frukost innebär här. Kanske får jag smyga i mig en snickers på toaletten för att inte försmäkta. På toan saknas för övrigt toalettpapper, för ett system med tvättbara trasor tycker hon är fördelaktigare. Därför hoppas jag innerligt att min mage inte reagerar alltför kraftigt  på den vitamin- och mineralmättade purén som jag ivrigt svalde efter en lång dag i Hamburg.

Det här inlägget har redan en viss raljerande tendens märker jag. Värden är väldigt trevlig med fina värderingar och det har varit roligt att uppleva alltihop. Vi har cyklat omkring och tittat på diverse grejer i denna stad som i mitt tycke är för stor.

Det känns lite konstigt att jag nu ska övernatta hos någon jag inte känner alls, mer än att hon gillar pumpapuré då. Fast på ett sätt är det väl inte alls så konstigt. Mina tankar är väldigt oklara angående det här och jag får kontemplera detta fenomen mer framöver.

En annan sak vill jag också kommentera. Ramvik verkar gått och vunnit divison 5 så hertzlichen grattis! Kanske piper jag bort till Reeperbahn och firar framgången på distans.

Bis bald!