Resans vägar äro outgrundliga

Jag hade ett fint flow idag. Efter att ha ätit rigorösa mängder kolhydrater till lunch cyklade jag snabbt och outtröttligt flera mil i ett flackt, soldränkt danskt landskap. Antagligen slog jag någon form av personligt rekord i tillryggalagd sträcka på en dag. Och nu är jag i Hamburg. Med 56-åriga norsken Arve som har satt ett andningsplåster på näsan inför natten. Han har dyrt och heligt lovat att han inte ska snarka. En bild på Arve finns på min instagram (@engstromisak). Jag lyckas inte ladda upp den här och nu från mobilen.

Min ursprungliga tanke var att försöka hitta någon på färjan mellan Danmark ovh Tyskland som kunde ge mig skjuts några mil mot Hamburg så att jag skulle göra entré i staden på lördagens förmiddag. I den påtagliga bilkön gick jag således fram till den skönaste pricken jag såg, en gubbe med väl tilltaget skägg, orimligt små glasögon och en cigarill i mungipan. Han skulle till Hamburg och jag fick gärna följa med och Arve hette han. Med honom slog jag följe och till sist hamnade vi på det här lite för dyra hotellet någonstans i närheten av Hamburgs flygplats där Arve ska möta sin son imorrn bitti. Det känns roligt ändå. Att det blev så av någon outgrundlig anledning.

Arve har nu börjat snarka, sitt plåster och sina löften till trots. Det är nog ett gott omen.

Med hopp om morgondagen,

Isak