Month: oktober 2019

Aaaah. Nu har jag försökte tre gånger att skriva en text kring matchen i junior-VM, men jag kan inte. Jag verkar inte veta vad jag vill säga. Under matchen tänkte jag: ”Jag skulle vilja kunna beskriva det här som Knausgård, men det kan jag inte”. Så tänker jag fortfarande.
Det var en match mellan Hanna Knutsson/Amanda Girdo och ett spanskt par, som svenskorna förlorade i två raka set. Jag såg bara andra set, men jag blev verkligen rörd av hur det svenska paret kämpade och slet, knäcktes för att sedan resa sig rakryggade och fortsätta slåss med näbbar och klor för varenda boll, trots att motståndet kändes övermäktigt. Det fanns också något i inramningen, med alla svenska supportrar, i form av spelare, familj och andra som sögs in av atmosfären. Jag funderade på om det vore rimligt att jämställa matchen med Sverige-Paraguay i fotbolls-VM 2006, men det är andra dimensioner och kanske inte går. Men bara att jag tänker så betyder väl något?
Jag tror problemet jag har är att jag vill säga så mycket, men det kommer bara ut spretigt och oklart, fult som ett kalt träd i höstrusket, när det i själva verket borde vara som en solros, tydlig, vacker och majestätisk.
I alla fall, tack till alla som var där, och främst till Hanna och Amandra som verkligen var fantastiska på ett sätt som bara idrottare kan vara. Det var inspirerande!

Jag har enkomt haft en dag i Castellón, men det känns som jag varit här nästan en vecka. Så pass intensivt har jag levt ärade läsare! Om Paris, Barcelona och resan hit tänker jag inte nu berätta, för det känns som en svunnen tid, även om det bara är någon dag sedan.

Platsen för stunden är Padel Center Castellón, för genom hårt detektivarbete har jag tagit reda på att det är här svenskarna tränar sista dagen innan junior-VM drar igång. Gruppen består av 24 spelare, några tränare och några föräldrar. De jag pratat med är trevliga och glada. Hur det ska gå i tävlingen verkar ovisst, ”men spanjorerna är ju bra”. Det är faktiskt två tävlingar, en individuell där förutbestämda par ska fightas mot varandra enligt ett hederligt herreman-på-täppan-system och en lagtävling där alla lag möter alla andra i sin grupp.

I den individuella tävlingen är det alltså djungelns lag som gäller. Vinna eller försvinna. Paren har jag inte riktigt koll på för stunden, men all info finns på http://www.mundialmenores.com/ . Alla svenskar har av någon anledning klarat sig undan kvalen, men på en annan klubb i stan spelar andra par mot varandra för att få vara med i huvudtävlingen som alltså börjar i morgon.

I lagtävlingen har jag förstått det som att en match består av tre matcher. Tränarna bestämmer vilka två av exempelvis tjejerna som ska representera laget i delmatchen för 14-åringarna (eller vilka åldersgrupper det nu är), vilka som spelar för 16-åringar och så vidare. Jag antar att det blir så att om man vinner två av dessa delmatcher så tar man hem matchen. Kanske delas poäng ut enligt något system? Ingenting av det jag skriver ska ses som en absolut sanning, för jag killgissar en del och organisationen är ganska rörig. Ifall det finns ett intresse kan jag återkomma. Lottningen för lagtävlingen sker under öppningsceremonin senare i dag.

Nu ska de visst ta siesta här på klubben. Svenskarna har åkt tillbaka till Benicassim för lunchbuffé och jag sitter ensam med mina digitala mackapärer och fixar. Antagligen cyklar jag ner till den andra klubben och kollar in kvalen för den individuella delen. Igår efter jag själv spelat en helt bisarr match såg jag några 16-åringa från norra Spanien som lirade en träningsmatch. De var extremt skickliga.

Att på ett adekvat sätt beskriva vilken nivå man ligger på som padelspelare är inte lätt i det rådande klimatet. I Östersund (eller vilken hemmaplan man nu kan tänkas ha) är det lätt, eftersom det inte behövs. Alla vet redan hur bra eller dålig man är. För den som ska testa vingarna och lämna det trygga nästet uppstår dock problem. Att spela division två på en plats betyder inte att det blir lagom att utmana division två-spelare från en annan stad (tro mig!) I och med att jag nu är på resande fot och vill spela regelbundet har jag fått förstahandserfarenhet av problematiken. Jag har gått med i nya grupper på Facebook och hela tiden dyker det upp kommentarer och frågor kring hur man ska kategorisera sig själv. Ingen verkar ha knäckt nöten än, men lyckligtvis har jag varit ansvarsfull och skapat en otvetydig skala som visar dig hur långt du har kommit. Skalan ska heta SSTVDPP (skalan som tydligt visar din padelprogression) och du mäter din progression i enheten PP (padelprogression). Skalan bygger delvis på egna erfarenheter, är vetenskaplig och tar naturligtvis inte hänsyn till att spelare och förbund vill ha få nivåer, vilket du snart kommer att bli varse om.

PP-1: Du är en ny spelare (så klart). Antingen spelar du för att padel verkar roligt, eller så testar du för att några av dina vänner har tagit sig några steg på SSTVDPP och aldrig pratar om något annat än den där jävla padeln. Oavsett vad så kännetecknas du av att du i stort sett står helt stilla när du spelar. Om du lyckats serva korrekt står du kvar och… står där. Om de andra också är PP-1-spelare så kommer en kort men intensiv baslinjeduell att avgöra vem som vinner poängen. Trots din ovana kommer du sällan slå dig själv med padeln i knän eller huvudet, och det ska du vara glad för.

PP-2: Du har en väldigt basal padelkoordination och kan med stor felmarginal kalkylera var bollen kommer att hamna efter den studsat mot en vägg. Just att se bollen studsa är något du uppskattar. Du står gärna långt bak i banan och låter bollen studsa innan du slår tillbaka den. När du börjar närma dig PP-3 så kommer din partner att berömma dig för ditt stabila ”baslinjespel”.

PP-3: Du blir ett nättroll. Eftersom dina motståndare gärna står kvar och kör baslinjegrejen passar det oftast bra. Du utvecklar ett slag som kallas ”stekpannan”. Det innebär att du håller padeln framför ansiktet och på ett robotliknande sätt fäller armbågen från 90 till 180 grader för att smaska på den ganska trötta padelbollen med maximal kraft och minimal precision. I bland är du finurlig och byter stekpannan mot en ”oannonserad stoppboll” vilket faktiskt lockar fram dina motståndare till nätet och gör även dem till PP-3-spelare.

PP-4: I och med att du har stekpannan i din repertoar kan du spela bollen över huvudet och du inser att det är en skillnad mellan att spela på höger och vänster sida. Plötsligt känns det oeffektivt att en höger- och en vänsterhänt båda spelar med padlarna på sina utsidor. Något annat som slår dig är att du måste byta ”spade”, och det illa kvickt. Den du köpte för några månader sen är nu en begränsande faktor och du funderar om det inte vore rätt med något topptungt från Bullpadel.

PP-5: Du är nu utrustad med en diamantformad spade och några taktiska tankar kring spelet, och med det är du redo att avancera i divisionsspelet. Bor du i Östersund har du redan tagit dig rätt högt, men antagligen bor du inte där. Du smashar mindre, eftersom det verkar gagna motståndet mer än dig själv. Du har också fått lite ont i armbågen av alla stekpannor. Padeln har tyvärr slutat att enkomt ge. Nu tar den också. Den utkräver uppoffringar. Du måste budgetera för den. Du måste kanske åka till Spanien för en veckas träningsläger? Vissa av dina vänner ledsnar på att du bara pratar om den där jävla padeln.

PP-6: Du tycker att motståndarna spelar mer på din partner än på dig. ”De lobbar ju ALDRIG över mig” blir som ett mantra i din skalle. Tanken att det kanske beror på att din partner är sämre än dig har slagit rot och börjar gro. Du blir övertygad om att så är fallet. Vid det här laget spelar du och dina vänner bara med bollar som är använda maximalt två timmar.

PP-7: Du kan förutspå bollstudsen ganska bra nu. Trots att din partner inte håller din klass tänker du att ni ändå skulle ha en chans mot spelare som du ganska nyss klassade som skickliga. Det kommer en sådan chans och ni blir rejält tillplattade. Tydligen behärskar du och ni bara spelet mot sådana som är sämre eller lika bra som ni själva.

PP-8: Du fortsätter spela. Du börjar till och med att öva. Du och din partner spelar en-ruta och trots att du är bättre förlorar du konstant. Ni pratar om vad som är effektivt och vad som fungerar dåligt, och ni får mer bolltouch än under vanligt matchspel. Du lär bort stekpannan och övar på kontinentens slag som viboran och bandejan.

PP-9: Du börjar förstå positioneringen på planen. Den där ”röda zonen” mellan nätet och bakväggen känns plötsligt farlig, och du kan inte förstå att du inte insett det förrän nu. Du slår dock dig själv med padeln betydligt oftare än tidigare och det gör förbannat ont. Det är en av uppoffringarna sporten regelbundet kräver av dig. Blodvite, tid och pengar är något du ständigt måste offra. Du har sålt din proffspadel (med kantskav, annars nyskick) till en ekonomiskt lagd PP-4-spelare och skaffat något skonsammare.

PP-10: Tiden går och det kommer en ny chans mot de som mosade er tidigare. Den här gången är matchen faktiskt jämn och rolig. Motståndarna slår slag som varken du eller din partner är vana vid att hantera och trots att du blivit duktig inser du hur vansinnigt mycket mer det finns att lära sig och hur liten du är i ett större perspektiv.

PP-11: Du tar nästa steg på SSTVDPP och hittar möjligheter att spela med bättre spelare. Du bestämmer dig för att åka på en tävling. ”De vi nyss spelade jämnt med tävlade ju nyss i Gävle!?” försöker du intala dig själv när jantelagen påminner dig om hur dålig du är. Din partner kanske följer med, eller så gör hen inte det.

PP-12: Du är en toppkonsument i ankdammens näringskedja, men nationellt ligger du många trofinivåer under toppen. Du beklagar dig över att du är 35+ när du ser hur ungdomarna emigrerar till Spanien och övar med WPT-spelarna. Veterantävlingar då, kan det vara något? Du är dock inte så nära 45, så även de känns avlägsna.

PP-13: Du biter ihop och fortsätter framåt, för det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke. Du slår faktiskt din partner i en-ruta nu, även om det är med knapp marginal. Du kanske aldrig var så mycket bättre? Du behärskar många slag (men inte stoppbollen) och du har klart för dig vad du måste förbättra för att komma vidare.

PP-14: Du spelar tävlingar och gör inte bort dig fullständigt. På sociala medier visar du upp ditt padelliv (tillbaka på diamantformat?) och ingen i Östersund står längre i din väg. Tyvärr måste du åka fruktansvärt långt för att hitta en bra tränare – men det är något du vill. Det är tidsödande att hela tiden uppfinna hjulet på nytt (du är ändå 35+) och tid är pengar. Det är i alla fall inte dyrare än att äga en båt.

PP-15: Du har nått toppen av SSTVDPP och även om du fortfarande inte är en komplett spelare så klarar du dig utan skalan. Om skalan mot förmodan inte blir en ny nationell standard kan du vid PP-15 vara säker på att du inte längre behöver beskriva dig själv som ”medel+”, för den nivån är du förbi. Grattis!

Dagen gryr i Paris och jag sitter på torken. Eller, mina träningskläder torkar på cykeln efter en fullkomligt helfuktig kväll i Amsterdam. Här kommer krönikan som behandla min entré på den internationella padelscenen.

Innan min ankomst till Amsterdam hade jag kollat upp padelmöjligheterna i staden. Ett ställe, Amstelpark, hade bjudit in mig i en grupp på Whatsapp där jag kunde hitta medspelare för ett parti padel. Amsterdam är helt klart större än Östersund och jag tänkte nog att det skulle finnas skickliga spelare som skulle kunde skämma ut mig. En amerikan, Joe, hörde av sig och bokade en bana för spel i 90 minuter. Vi skulle börja spela klockan 20.00 och spelarna var någonstans ”intermediate-advanced”. Det fanns dock risk för lite duggregn, men det var väl inga problem? Naturligtvis inte. ”That sounds refreshing” var mitt genmäle.

Jag kom till huvudstaden typ klockan 16.20, och regnet fullkomligt öste ner. Jag hade egentligen ingenstans att ta vägen förutom till träningsanläggningen och det skrev jag till Joe. Trots att det var många timmar kvar så sa han att han skulle hänga med på sin cykel. Vi möttes och jag blev lite fundersam när jag träffade honom. Jag hade föreställt mig en människa i min egen ålder, men mannen i fråga var i 60-årsåldern och hans organism var inte av den mest atletiska sorten. Nåja, vi vet ju alla att vi inte ska döma padeleron efter utseendet, så det kändes ändå rätt bra. Vi cyklade ut till sportcentret och där bjöd Joe på middag av någon anledning. ”What do you want? My treat.” sa han och jag sa ingenting förutom att jag gärna åt pasta. Senare frågade jag om betalningen och då insisterade han på att bjuda. ”You’re my guest!” menade han. Det hade undgått mig. Men men, jag lät honom hållas. Tiden gick, det var rätt trevligt, regnet öste ner och till sist dök Serena upp. Nu började varningsklockorna ringa. Joe hade sagt att Serena ”is a good tennis player, but not so good at padel”. Kvinnan såg betydligt mindre atletisk ut än gamle Joe som nu avnjöt sitt andra vinglas. Hon var trevlig och berättade att hon jobbade med ketchup. Jag stålsatte mig och kämpade åter igen med att undvika att döma padeleron efter utseendet. Kanske var de skickliga bolltrollare ändå. När jag bytte om dök den fjärde spelaren, Lorry, upp. Han såg mer ut som en idrottare än livsnjutare i alla fall.

Joe grävde djupt i sin träningsväska och fiskade upp tre omaka bollar, och då visste jag att det var kört. En Bullpadel-, en Babolat- och en Wilsonboll som alla borde kremerats för många timmar sedan producerade han stolt medan jag höll god min. Jag hade alltså med PP-4-spelare eller lägre att göra, det stod mig nu klart.

Ute var det blött, det regnade och bollarna studsade knappt. Det gjorde i och för sig inte så mycket, för motståndarna träffade dem inte särskilt ofta. Det blev också så att Joe och Serena teamade upp på ena sidan nätet, så jag och Lorry kunde inte heller glädja oss över att spela bollen mellan varandra. Motståndet var antagligen det sämsta jag mött någonsin. Helt klart PP-1-spelare, och knappt det. Ack o ve!

Det som på något sätt räddade kvällen var att det började blixtra och åska. Regnet öste ner och vi blev tvungna att avbryta efter kanske 45 minuter. Efter matchen var dock alla nöjda och glada och Lorry beställde in några sejdlar öl. Jag cyklade tillbaka till centrum och hoppade vid midnatt på bussen till Paris.
Ikväll är ska jag på någon language exchange-grej tror jag, sedan åker jag vidare mot Barcelona och Castellon. Vädret är fint och det blir nog en bra dag det här också.