Under ytan

Er ödmjuke korrespondent verkar ha sällskap av sin sällsamma musa under första nattpasset på Sofia och kommer med en ny uppdatering.

Egentligen borde jag bara slänga telefonen över bord och sätta mig och begrunda det som händer ikväll, men jag vill också delge det. Det är väl egot i mig.

Marcus ligger nerbäddad här bredvid i sittbrunnen och Jessica har lånat min sovplats för natten, eftersom vågorna känns mindre i mitten av båten än längst fram där hon annars är inkvarterad. Schemat för natten är väldigt luddigt men jag sitter nog här till jag inte vill mer och väcker sedan sömntutan på vänster hand.

Det är alldeles mörkt omkring oss men på himlen lyser stjärnorna verkligen, och i horisonten skymtar någon fyr och något lastfartyg. Vattnet närmast båten blir rött och grönt av lanternorna och aftnar som dessa är lätta att romantisera kring.

Egentligen hade nog denna miljö räckt för att inse hur liten man är som människa och att naturen är kraftfull och att rymden är oändlig och så vidare, men för några timmar sen stiftade vi bekantskap med vad som gömmer sig under ytan häromkring, och det har förstärkt dessa känslor ytterligare.

Muntra över att ha ätit två rejäla förrätter var jag i sittbrunnen och pratade telefon med min syster Alva medan Marcus satt och pruttade och Jessica myste omkring inne i båten. Helt plötsligt är det något hiskeligt odjur som fångar min uppmärksam på ett sätt jag inte kan minnas för tillfället. Vi kan väl för enkelhetens skull säga att det bubblade och hade sig till styrbord om båten och att jag därför slängde ett getöga ditåt. Min syster får därefter ett skrik av rädsla levererat från Nordsjön rakt i örat, för bara några meter från båten höjer sig en mäktig valrygg med tillhörande fena ur djupet för att sedan krumbukta och visa upp sin alldeles för långa organism innan den åter gled ner i vattnet. Mitt vilda och absurda agerande gjorde att även Marcus noterade besten (vilket han ändå skulle ha gjort, med eller utan mig, med tanke på att det här antagligen var en val besläktad med självaste Moby Dick) och även han började agera som en tokstolle och skrika okontrollerat. Jessica var snart uppe på däck men missade valen. För stunden. Till Alva fick jag säga hejdå för detta var lite för överväldigande för att kunna fortsätta föra normal konversation.

Valen dök sedan upp på andra sidan båten och våra hjärtan rusade ännu en gång och även Jessica drabbades av dysfunktionellt beteende. Kamerorna plockades upp eftersom vi tillhör den generation som av någon anledning vill uppleva saker genom en skärm lite senare än då grejen faktiskt händer. Det skulle vi dock inte ångra, för upprepade gånger kom valen eller valarna upp ur vattnet för att lufta sig och sätta Sofias besättning i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning och hjärtklappning på samma gång. Stensjukt som man säger hemmavid.

Jag har flera gånger skrivit att jag ska upp med video på bloggen, men nu känns det verkligen som att jag ska göra slag i saken istället för att hålla på med lögner. Detta ska laddas upp från Amsterdam när tillfälle ges, för det är prima innehåll!

I alla fall så vande vi oss mer eller mindre vid valarna precis på samma sätt som att allt annat blir vardag till sist. Det var en väldigt häftig upplevelse och det känns konstigt att de fortfarande kan simma omkring här vid båten utan att vi isåfall skulle märka det i mörkret.

Nu har klockan blivit halv två. Det ska ljusna efter fyra tror vi och fram tills dess hoppas jag att vi kan hålla fina Sofia på en kurs inte ställer till med besvär. Även efter det ljusnat hoppas jag att vi kan göra det. Nästa hamn blir förhoppningsvis i närheten av Amsterdam. Då tar vi en paus och plockar fram cykeln.