Milda Matilda vad varmt det är här. Jag ligger på det mest ungdomliga sätt skavfötters med min reslige kusin och gast i en bäddsoffa på fastlandet i närheten av Abbekås där Sofia är förtöjd.
En ödets nyck har tagit oss hit törs jag nog påstå. Min farbror och Marcus pappa Klas med sambo och barn är på besök här i några dagar och vi fick också en inbjudan av de fina värdarna Micke och Lotta. Förutom vilda lekar med lillkusin Matteo har vi frossat, mer än vad etikettexperterna skulle anses vara hövligt kan jag tänka mig, på bröd och ostar, korv och vin och haft det väldigt trevligt. Jag skymtade också en flaska muskatell på bordet och blev hemskt intresserad av denna i litteraturen ständigt återkommande dryck, men på något sätt undkom den min omättliga kräva. Teresa och Dariya stannade på båten och jag hoppas att allt är i sin ordning där borta.
Min förra uppdatering var väl från farvattnen, eller nästan strandkanten, utanför Kivik va? Mirakulös navigering tog oss faktiskt oskadda hela vägen till Ystad. Vi fick under några timmar faktiskt både vinden och vågorna med oss och plöjde fram i goda sju knop. Ystads hamn föll oss dock inte på läppen, och efter en natt där tog vi beslutet att försöka ta oss till Abbekås, trots ganska friska vindar. Sträckan var för fågeln sju sjömil västerut, och vi tänkte att det skulle vi klara även under lite jobbigare förhållanden. Vi puttrade ut mot de ganska stora vågorna, hissade storseglet så lite som möjligt, rullade fram en sparsam mängd av genuan och började kryssa. På några timmar tog vi oss fram till den skyddade hamnen. Teresa matade fiskarna vid något tillfälle, och spannen/pytsen/hinken som vi tog fram åt henne använde Dariya för att spotta ur sig någon halvt idisslad frukostmacka. Själv mådde jag prima och hade kunnat fortsatt till Danmark, men turen till Abbekås var lagom och helt perfekt ur en aspekt som vi på förhand inte kunnat ana.
När vi kom fram blev jag genast vänligt bemött på bryggan av ett par som hette Rikard (eller Richard) och Bodil. De var så helylle och trevliga att jag helt glömde bort att jag höll på att väta mina brallor. De hade också en monsun från -75 och vi fastnade i diskussioner om revlinor och AIS, säkerhetsdetaljer och originaldynor. De berättade om deras seglingsfrälste son Elias som jag snart ska presenterade vidare. Vi var ombord på både deras och min båt innan blåsan gjorde sig påmind och skickade mig i ilfart till urinoaren.
Om jag förstod saken rätt så åkte de nyss omnämnda föräldrarna Andersson under tiden för mitt efterlängtade toabesök och efterföljande lika efterlängtade ätande och hämtade sonen Elias som snart stod vid Sofia. Det var ett väldigt intressant möte vill jag påstå. Denna unge gosse är vad jag tror en stor seglare och äventyrare in spe. Elias hade tydligen seglat sedan barnsben och fått föräldrarna med sig i detta intresse, så till den milda grad att han även fått dem att köpa den värdigaste av båtar, monsunen. Här vill jag även passa på att säga att deras båt, Fair Lady eller något sånt, såg ut att vara i extraordinärt fint skick. Hur som helst, Elias var/är 17 och hade börjat planera för att segla över Atlanten efter gymnasiet och utan att spilla dyrbar tid på onödiga artighetsfraser började han prata om allt möjligt spännande som hörde långfärdsbåten till. Jag tror jag lärde mig väldigt mycket under väldigt kort tid, och det var på sätt och vis synd att jag var tvungen att lämna hamnen så pass omgående till förmån för den gäckande muskatellen, för sannerligen fanns det mer information att utbyta med denne unga skeppare som antagligen var mer lämpad än jag att ge mig ut på haven.
Under min cykelresa förra året kände jag ofta att saker hände som var tänkt att hända, och så även denna gång. Vi hade egentligen tänkt stanna längre i Ystad, men vi åkte några timmar och hamnade någon annanstans där ett prima möte förgyllde livet. Efter detta rigorösa inlägg orkar jag inte skriva mer om dessa oförklarliga sammanträffanden, mer än att de är fantastiska!
Nu ska jag nog försöka somna om. Detta är okristligt tidigt.