Misär

Gårdagens torsdag, fem veckor efter min avfärd, var en mörk dag. Jag har ingen bild som kan illustrera detta mörker, så alla läsare får hålla till godo med min skriftliga redogörelse.
Början av dagen var mjäll, ljus och söt som honung, men den andra hälften var som en utflykt i Mordor. Då var vi nämligen till sjöss.

Efter att ha sovit ännu en natt hos Lotta och Micke och avnjutit en legendarisk gästfrihet var vi vid lunch redo och laddade för att på några timmar kryssa till Trelleborg. Det började rätt bra men då vi varit ute och kryssat några timmar vände lyckan. Plötsligt började vinden tjuta i riggen och vågorna blev allt större. Det kändes efter ett tag som ett nytt Gotlandsförsök, fast mer kontrollerat. Vi hade nämligen bottenrevat storseglet och det gott folk är uppenbarligen det bästa man kan göra på en båt.
Sofia rullade och slog ändå vilt i vågorna och det var hemskt otrevligt. Ingen kunde göra annat än att sitta tyst och apatiskt i sittbrunnen, utan att varken äta eller dricka. Vi gjorde ett försök att koka vatten men allt försvann i upphällningsprocessen. Ryskan lyckades dock rulla ihop några antidelikatesser av kaviar och salami och höll således humöret uppe, trots att hon då och då sköljdes av saltvatten när hon styrde av någon oberäknelig och illvillig våg. Marcus mådde dåligt, jag var mer less än på väldigt länge och mörkret gjorde sin entré vilket gjorde oss än mer modstulna. Tanken var att resan skulle ta fem eller sex timmar, men ännu efter nio timmar hade vi inte nått målet.

Till sist gjorde vi ändå det i mörkret. Vinden var väldigt stark och innan jag visste ordet var började vi av vindens kraft driva mot några bryggor. Jag försökte styra oss vidare mellan två bryggor för att sen kunna vända, men till min fasa såg jag att längs dessa bryggor endast låg små segelbåtar och motordrivna skepp. Jag började tänka att det antagligen berodde på att det var grunt. Jag hann påbörja mina böner till havsgudarna innan jag kände hur båten började få bottenkänning, och snart satt vi mer eller mindre fast i sanden. Det gick att köra lite fram och tillbaka, men det var för trångt för att svänga ut, och hela besättningen började svära som ilskna fiskare på alla möjliga språk.
Denna av svavel osande harang av svordomar blev nog vår räddning, för plötsligt dök två män upp på bryggan och påstod att vi svor som bara fiskare kunde, och eftersom de var fiskare för tillfället krävde kodexen att de skulle hjälpa oss. Sagt och gjort, de hoppade i första bästa båt på bryggan som de senare påstod var deras men som de manövrerade som tjuvar. Med denna röda skuta bogserade de sedan ut oss från sanden och återgick till deras tvivelaktiga värv, nämligen ålfiske. Vi gjorde fast båten och där avslutar jag nog min saga.

Nu är jag och Marcus på väg till Malmö för allehanda ärenden och hotellfrukost. Det blåser något hiskeligt här och vi fortsätter inte mot utlandet förrän vinden blir bättre.