Igår vid lunch tog jag min trofasta Brompton till Liljeholmen. På ett ställe som heter Färgfabriken hoppade jag av och vecklade ihop cykeln. Där satt en kvinna som jag bestämt träff med, och när jag kom in genom dörren vinkade hon åt mig. Vi tittade på varandra lite frågande, för jag hade inga minnen av den här personen, och hon såg mig senast för ungefär 32 år sedan. Vi kramades och hon sa att det var fint att se mig,

Den här kvinnan, Anette, kände min mamma. Hon kände även min pappa, men det var inte därför vi sågs. Pappa känner ju även jag. Hon hade bott i kollektivet på Svanö och där lärde hon känna mamma Sigrid. Det var väldigt fint att få prata med Anette och även om jag inte fick veta så mycket nytt om mamma (jag ställde inte så många frågor) så fick jag bekräftat saker som jag hört av andra.

Vi pratade om saknad, avundsjuka och sorg. Hennes mamma hade dött för 15 (jag är osäker på siffran) år sedan. Hon hade en gammal bild på henne och sin mamma på sin telefon som visade sig när hon använde telefonen. Jag tyckte det var en fin liten teknik som hon fick viss tröst av och hon beskrev det på ett bra sätt. Sedan i somras har jag några fina digitala bilder på Siggan som jag kanske väljer att använda på samma sätt.

Den här bilden fick jag låna av Eva Nordangård. Den är tagen i Tanzania i slutet av 70-talet tror jag. Mamma flög dit för att hälsa på under några veckor. Barnet på bilden är Eva och Fredriks, men jag minns inte vem – antingen Sara eller Emma.

Efter två timmar var det dags att säga hejdå till Anette för den här gången. Jag var precis som vanligt bedrövlig på att säga adjö på ett normalt sätt, men vi löste det bra. Jag är väldigt glad över att vi träffades igår, och förhoppningsvis får jag träffa henne och andra av mammas vänner och bekanta när jag kommer hem från kontinenten.

Klockan är 0714 och jag sitter på ett direkttåg mellan Stockholm och Göteborg. Om två timmar hoppas jag vara med Alva och barnen. Ett av dem har jag inte träffat än. På eftermiddagen ska jag spela padel. Den formen verkar vara gryende, för i Stockholm fick jag till en timmes spel och det gick fantastiskt bra. I morgon borde jag serva min cykel, för den gnisslar och gnekar och beklagar sig över mitt vårdnadsskap.

Det är något speciellt med att vara ”i fas”. Studenten tror sig ska bli det nästa termin, för under nuvarande har den lämnat in sina uppgifter ett fåtal minuter innan deadline. Det brukar dock bli så att beteendet hänger kvar kommande termin och fasen infinner sig aldrig riktigt. Människan ligger helt enkelt ett eller flera steg bakom vad som vore önskvärt. Det är inte alltid så, och inte för alla. Men för många är det så stor del av tiden.

De senaste dagarna har jag inte varit i fas heller. Jag har haft många idéer men de har inte konkretiserats, utan abstrakt gäckat mig och gjort sig påminda genom att då och då likt valar kommit till ytan för att andas. ”Kom ihåg mig. Du ska göra något av mig alldeles snart!” har de uttryckt innan de dykt ner i djupet igen. Nu sitter jag på söder i Stockholm och jobbar med att komma i fas igen. Jag har lämnat in två par jeans på lagning hos Nudie och nu sitter jag och skriver. Några av valarna har så till vida helt försvunnit från djupen, och det är inte dåligt. Det är skönt när det är lugnt och stilla därnere i mörkret.

En av mina idéer är att föra ett protokoll över hur mycket koldioxid min resa kostar, och hur mycket faktiskt restid jag kommer att lägga på att ta mig till Spanien. Nu ska jag redogöra för hur jag ligger till hittills.

• Tåg mellan Östersund och Sundsvall: ca 150 minuter och 2 kg CO2.
• Bil mellan Sundsvall och Kramfors: ca 80 minuter och 34 kg CO2.
• Bil mellan Kramfors och Stockholm: ca 360 minuter och 30 kg CO2.

Det kanske verkar konstigt att bilen mellan Sundsvall och Kramfors släpper ut mer än resan Kramfors-Stockholm, men jag tänker att jag får ta på mig den första resan tur och tur själv, medan den längre resan hade genomförts vare sig jag var med eller inte. Alltså verkar det rimligt att jag tar på mig endast en tredjedel av de utsläppen.

Jag har gjort mina uträkningar på http://www.klimatbalans.se/neutralisera/kalkylator.html och kanske borde jag dubbelkolla och triangulera med hjälp av någon annan kalkylator också, men det vill jag inte just nu.

Min sammanfattning är alltså att jag hittills rest ungefär tio timmar och gjort mig skyldig till utsläpp på cirka 66 kg CO2. Jag är i Stockholm, har ej hittat någon att spela padel med, och ska äta kantarellsoppa ikväll. Är mer i fas än innan, men inte 100 procent.

De där Kirunasupportrarna somnade i extremt oergonomiska ställningar vilket naturligtvis var att förvänta sig. Jag valde att inte väcka dem i Sundsvall eftersom tåget skulle stå där över en timme. De fick sitta kvar för att senare vakna med nackarna permanent krökta i minst 90 grader.

På söndagen var jag och familjen på bilmuseum i Lunde. Vi fortsatte utflykten med att åka till Gissjön för bad och tvagning, vilket så klart var kallt och inte alls särskilt mysigt. Sedan åt vi pappas bönkaka och pratade om att vi inte ångrade att vi badade. De som valde att inte bada (pappa och Mats) ångrade inte heller att de inte badade, så alla var helt enkelt rätt nöjda.

Om två timmar ska vi åka vidare söderut mot den kungliga hufvudstaden.

Nu har resan startat. Jag sitter på en plats bredvid två kirunasupportrar. De har sett sitt favoritlag förlora med 3-1 och nu undrar de lite var de är på väg. Eller, de är på väg hem till Älvsbyn, men de verkar lite osäkra på var de ska byta och så vidare. De dricker Jägermeister och oroar sig inte nämnvärt över hur rutten ser ut.

Själv har jag druckit Turrets whiskey och rundat av fotbollskarriären. Kan man kalla det karriär? En livstid av fotboll, eller ett kapitel i alla fall, känns avslutat. Vi vann sista matchen med sex eller sju noll.

Tåget tar mig till Sundsvall. Där ska pappa hämta mig och en timme senare bör jag vara i Kramfors. Det känns vemodigt och skönt att komma i väg. Östersunds vardag lämnar jag i andras omsorg en stund och åker vidare medan de berusade hockeyfantasterna kroknar mer och mer. Jag kanske får väcka dem i Sundsvall innan jag kliver av, för det är där de ska byta.