Vad såg ut som att bli fiasko räddades av japanen Katao och koreanen Sebastian. Jag var ensam på väg ut i Sahara tillsammans med Hassans brorsa Mustafa och dromedaren Michael. Det var obekvämt att rida, Mustafa var ointresserad av allt och stämningen var allmänt låg. Vi lunkade tillsammans ut mot öster, bort från byn, när det ropades bakom oss. Två nya tappra ryttare och deras ointresserade guide anslöt!
Med ett klockrent ”Herro!” presenterade sig Katao och Sebastian och övergick sedan omgående till att kommentera min dromedars genitalier. ”Your camer has giant barrs!” Så barnsligt och härligt på något sätt och jag kunde inte hålla mig för skratt. De sket högaktningsfullt i kallpratet och la ribban lågt direkt. Som i ett trollslag blev öknen och utflykten ljusare och varmare.
Bägge asiaterna var klädda i arabiska rockar och turbaner och var flitiga fotografer. De hade stött på varandra i Granada och rest tillsammans sen dess. Jag älskar hur de pratar engelska! Sebastian kommenterade en kamels idisslande eller vad det nu heter. ”It’s rearry funny! It’s moving its jaw light and left, light and left!” Om man behärskar både L och R, varför då inte använda ljuden på rätt ställe? Jag är glad att de inte gör det dock!
I övrigt var utflykten rätt medioker. Vi tittade på solnedgången från en sandtopp och drack te bland tälten där vi skulle övernatta. Mustafa och den andra guiden spelade sedan några styggelser till visor på några handtrummor och sjöng typ ”La-la-la”. Jag tolkade det som ett dåligt skämt men de höll masken och Takao frågade intresserat vad texten handlade om. Värdarna var usla och behållningen var verkligen sällskapet, månuppgången och den otroligt stjärnklara himlen ovanför våra skalpar. Fotograferna la mycken tid på att försöka föreviga himlen, men trots att de hade självutlösare, kamerastativ och fina kameror blev resultatet inte strålande. När Sebastian ändå höll på med alla sina prylar tog han tillfället i akt att visa ett fynd från Kina. En selfiepinne för en euro.
Den arabiska natten var kall och skoningslös. Instoppad under tre filtar sov jag hyfsat till guiderna väckte oss i tid för soluppgången. ”It’s rearry cord outside!” varnade mina nya vänner medan de utrustade sig med kamerautrustning för att plåta rakt in i solen.
Jag avstod att rida tillbaka utan traskade tillbaka till byn på egen hand. Förhoppningsvis kan jag spendera förmiddagen med Sebbe och Katao innan jag lämnar Merzouga och åker norrut, och hemåt.
Trött,
Isak