Ett dygn i öknen

imageSahara är utifrån det lilla jag sett precis som man föreställer sig på förhand. Sand. Överallt. Det är ett hav av sand. En oändlighet av dyningar och vågar, böljande så långt ögat kan se. Och på gränsen till detta torra hav ligger Merzouga där jag uppehållit mig ett dygn.

Jag har lite svårt att förstå varför man skulle välja att bosätta sig här med tanke på att det är helt öde. Bara torrt och dammigt, förutom en rännil av vatten som rinner genom staden och på något sätt är en avgränsning mellan bebyggelsen och den orangeröda öknen. Min värd Hassan förklarade att det är en ny by och att den grundades av nomader som blivit less på det hårda livet i Sahara. Sedan dess har byn blivit större och nomaderna färre.

Hassan, som föddes som nomad och levt så i fjorton år, har gett mig mer fritid än vad jag finner underhållande eftersom det inte finns något att göra här. Just nu är han ute och letar en av familjens bortsprungna kameler så att vi kan ge oss av på en tur i eftermiddag. Igår försvann han för att hänga med några kompisar och gav mig nyckeln till den spartanska boningen. Jag fyllde en flaska vatten och gav mig iväg över rännilen, genom de frodiga grönsakslanden som rännilen bevattnar, och ut bland dynerna. Jag såg ett gäng människor på den högsta toppen och bestämde mig för att ta mig dit och tillbaka innan solen gick ner.
image
Med solen i ryggen och min egen långa skugga framför mig vandrade jag uppåt i det fascinerande landskapet. Sanden var mjuk och det var som att pulsa i ett tunt snötäcke medan hjärtat rusande. Med pulsen dunkande som en vettvilling och flåsande som en överhettad hund tog jag mig upp på toppen till familjen som hade utflykt där uppe. Otroligt vackert var det med solnedgången och byn åt ett håll, och en oändlig fortsättning av den vågiga sanden åt det andra.

Trots att det är väldigt vackert och annorlunda här så är inte trivsamheten på topp. Smolket i denna berbiska bägare är att Hassan och hans bror inte verkar vara särskilt intresserade av att umgås med mig, vilket känns tråkigt med tanke på att de bjöd in mig och att jag rest sådär femton timmar för att komma hit. Antagligen använder de couchsurfing mest för att få hit folk och tjäna pengar på kamelturen, vilket jag inte har något emot så länge resten av vistelsen också ger någon form av utbyte. Det känns dock som att Hassan varit mer intresserad av sin mobil än mig, så igår kväll planerade jag med stor frenesi min återfärd till Europa. Den startar imorgon kväll är det tänkt och på fredag är jag nog i Estepona hos britten Tony igen.

Trots det jag skrev ur mig här på slutet är jag förväntansfull som ett barn inför kamelerna och hoppas att den här lilla sagan kan få ett lyckligt slut.

Från en soldränkt terrass,

Isak

2 thoughts on “Ett dygn i öknen

  1. Fortfarande kul att följa dig på din resa, Isak. Du skriver otroligt underhållande. Ha det fint! Take care! /Magnus

  2. Coulman som vanligt!
    Snart ses vi på repmånad… ^^

    (Viktorsson shall rise again!)

Comments are closed.