Mellanlandning i Fuengirola

Jag är välsignad med ett svenskt tangentbord på en redig dator och ska nu således flyga fram på prosans vingar. Jag tänkte börja med att på dagboksvis avhandla gårdagen som på många sätt var en väldigt fin, om än stundtals jobbig dag. Sedan tänkte jag berätta kort om mina tankar inför den skrämmande kontinenten Afrika och den väldigt lockande invit jag fått från en kamelförare i Sahara. Så ser agendan ut gott folk. Jag hoppas ni är med mig till det inte alls bittra, utan det mjälla och honungssöta slutet!
Jag cyklade typ 120 kilometer igår och tillät mig själv för en gångs skull komma iväg i tid. Det var otroligt vackert när jag närmande mig Velez-Malaga från bergen. Ett böljande landskap med vita hus och gårdar strösslade här och var. På kullarna klämtade fårens skällor och jag tänkte att det baske mig borde se ut så här på fler ställen. Min fotografiska förmåga gör på intet sätt platsen rättvisa, men ni får hålla till godo med bilden och lita på mitt ord. Jag kan varmt rekommendera en visit, och för er med tunga plånböcker kanske en liten finca.
När jag vid lunchtid tagit mig ner till kusten och hade det till synes oändliga Medelhavet glittrande på vänster hand dök denne man upp i horisonten föröver. Min ungdomliga organism hade naturligtvis inga bekymmer med att hinna upp denne ålderstigne Holländare som hette Martin Janssen och var 61 år. Vi trampade en stund och fikade sedan tillsammans och hade det gott i solen. Martin hade cyklat i typ alla länder på hela jorden och var en riktigt inspirerande pensionär. Han var precis som jag på väg till Marocco och skulle fira jul med sina döttrar. Vi slog följe några mil innan hans gistna kropp avgjorde att det var dags att vila på en camping.

Ungefär 25 sekunder efter att Martin vikit av small det till i bakhjulet och Spaniens andra (tror jag…) punktering var ett faktum. Jag nämnde tidigare att jag givit mig själv mer tid än vanligt i morse, men inte så mycket tid att jag hade tid med några punkteringar förstås. Någon måtta får det vara. Så medan solen gick ner och skymningen gjorde entré ledde jag stressat min kära Brompton in på en bensinstation för att byta slang och be on my jolly way again. För att hålla humöret på topp, efter att ha skurit mig på piggen som punkterat min slang, nynnade jag på Gyllene tider medan blodet rann från mina lortiga fingrar. (Vilken krånglig men underhållande mening, tycker ni inte?!) Plötsligt, som för att testa mitt trytande tålamod ytterligare, skickade universum på mig en galen fransos med en etter värre byracka. Mitt i refrängen på ”sommartider” knackade denne man mig på axeln och undrade på oförståelig franska vad som var problemet medan hans oförskämda hund oblygt gick till attack mot både mig och min packning under dånande skall. För att försvara mig svingade jag ringnyckeln mot den oartiga hunden och fick ur mig ”No entiendo hombre! Punktering!” för att lugna den påstridiga mannen. Han började svamla om sin enastående triathlonkarriär och om hur dåligt jag skötte min cykel och hur osmord min kedja var, men detta kunde jag inte riktigt besvara eftersom hans hund med sin käft hade låst min underarm som i ett skruvstäd.
Fransosen tog slutligen sitt förnuft till fånga och kilade iväg en stund med sin hund och dennes nyvunna, svenska, underarm. Jag fick tid att göra klart min reparation innan han kom tillbaka med en rejäl cykelpump. Han fnös åt min lilla handpump och för att göra honom och hans följeslagare nöjda pumpade jag däcket med hans pump. Jag förbryllade sedan hunden med en tittfint och roffade åt mig min extremitet innan jag flydde hals över huvud från duon.

Försenad, trött och svulten kom jag till sist fram i mörkret till Fuengirola där Petri, reskamrat från förr och Bjärtråpöjk, välkomnade mig. Vilken välsignelse! För att återknyta till första meningen i detta inlägg är det från hans dator jag skriver. Petri är och var en fin värd och jag stannar här en eller två nätter till innan resan går vidare mot Marocco.

För så är det bestämt. Jag har mer än två veckor kvar innan jag flyger hem från Malaga, och lika bra är det att utnyttja tiden så gott jag kan. Jag har skrivit lite meddelanden på couchsurfing och har fått ett väldigt intressant svar. En 25-årig kille har bjudit in mig för att bo med honom och hans familj några dagar och jag kände direkt att det är exakt vad jag vill göra. Tidigare hade jag planerat att åka in i försvunna diamantens Tangier och uppehålla mig på cykelavstånd därifrån, men i och med denna invit omkullkastar jag dessa tankar. Det blir tåg eller buss 80 mil söderut mot öknen och sen vet jag inte så mycket mer. Den här killen, Hassan, hade i alla fall fått många fina referenser på couchsurfing och jag är övetygad om att det blir en oförglömlig upplevelse. Jag har även haft kontakt med Flora som är sugen att hänga med. Mycket är ännu oklart.

Sådär, nu har jag krossat alla axiom gällande inläggspublicering och det känns bra. Jag hoppas alla som läser har det tämligen underbart och att vi ses snart. Lämna en kommentar, det var längesen nu mina älskade.

Första dagen på länge utan Mustacharlie,

Isak