Okategoriserat

Sist skrev jag lite kort om ekorrhjulet utan att fördjupa mig.

När man jobbar och tränar och lever ett ”vanligt” inrutat liv går tiden så sjukt fort på något sätt. Timmarna försvinner, blir till dagar och veckor som passerar iväg utan att jag tar tag i det jag borde göra.
Jag åker med Rasmus på söndagarna till Ullånger och sparkar boll. Och när han släpper av mig i Kramfors säger vi att vi kan ses en vardag också. Men efter vad som endast känns som några dagar sitter vi bilen ännu en söndag och åker till träning. Veckorna går så äckligt fort på något sätt. Jag tror lösningen kan vara att jobba mindre. Kanske inte för mig personligen, eftersom jag jobbar rätt lite, men för folk i allmänhet. Jag läste i en bok i dag att någon klok människa sagt ”Jag tror absolut att vi finns på jorden för att utföra betydligt mindre än vi tror”. Kanske ligger det något i det.

Men det är rätt skönt också på något sätt även om det är riskabelt.

Ekorrhjulet snurrar, om än inte i så hög hastighet. Jag var på Rotary i måndags och det var en väldigt trevlig och lärorik upplevelse. Jag tror de närvarande var nöjda med min lilla presentation och bildspel, och jag var ganska nöjd själv med. Jag sa ingenting elakt, pratade inte alldeles för länge och var väl förhållandevis intressant. En man sa efteråt att jag hade fallenhet för den muntliga framställningens konst och föreslog att jag skulle bli lärare.

Lärarvikarie är ju exakt vad jag är. Tisdag och onsdag i Bollsta, imorgon på Högakustenskolan (dit jag knappt kan ta mig med kollektivtrafik) och idag på Gudmundråskolan. De ringde i morse efter klockan sju och jag levererade det mest nyvakna och trötta telefonsamtalet på länge. Trots mitt obegripliga morgonmummel blev jag inbjuden att vikariera för samma lärare som sist och jag kom tillbaka till lugnet för en liten stund sen. Sista lektionen eskalerade på slutet och tårar utgjöts till min stora förtvivlan. Det är fan att barnen, eller ungdomarna, inte bara kan vara snälla med varandra. Jag var i ett grupprum och skulle för en ointresserad elev försöka dela med mig av min livskunskap. Eleven tyckte väl att jag var en tjatig gubbe och ingenting förbättrades. När jag kom ut därifrån var det smått kaotiskt och någon var ledsen. Men det finns väl någonting jag kan lära mig från det också, som med allting annat. Varje motgång kan lära oss en läxa.

Jag ser att besökarantalet har stigit här på sidan sedan Rotary och jag borde skriva något lite oftare. Men ekorrhjulet som man lätt fastnar i gör mig trött och lat.

Jag har nyss varit på möte med rektorn på Ådalsskolan. Jag tror det gick rätt bra men jag är lite osäker. Han skulle kanske höra av sig, så tills dess fortsätter livet ungefär som innan.

Jag har förresten inte skrivit här om mina fina dagar på Gudmundråskolan som eskalerade med en elev som sött sa ”Jag gillar dig!”, men det har jag inte tid att till fullo avhandla just nu. Jag är nämligen mellan två upptränden kan man säga. Först Ådalsskolan, och snart Rotary! Jag har valt ut lite bilder, skrivit några rader och tagit ner cykeln från vinterförvaringen. Förhoppningsvis fungerar den lika bra i Kramfors som på kontinenten sett ur ett uppseendeväckarperspektiv. Det ska bli roligt och spännande och jag hoppas verkligen att det går att koppla ihop projektorn med datorn. Med tanke på att det sällan är gjort i en handvändning är det nog bäst att jag ger mig iväg omgående.

Håll tummarna!

En gång när jag åkte tåg mellan Sundsvall och Göteborg blev jag helt otroligt konstigt bemött av en kontrollant från SJ. Jag var student och hade därför en studentbiljett. Jag saknade dock utan min vetskap en liten SJ-logga på studentkortet och blev bötfälld som en simpel brottsling med ungefär 1500 kronor. Den ursprungliga biljetten kostade kanske 700 så hela resan blev rätt dyr.
I alla fall, efter denna incident tänkte jag att jag måste bojkotta SJ eftersom det är ett på många sätt fruktansvärt företag. Det finns ju några positiva saker som talar för denna gråa best, som att den sysslar med resor och tåg, men det negativa väger för mig klart över.

Sedan september har jag levt ett lyckligt liv utan SJ, vilket har varit lätt eftersom jag varit utomlands, men nu har jag återigen blivit ett offer för deras ondska, tillsammans med många andra.

Jag är nämligen i Härnösand och har besökt en sjukgymnast som lovordat mitt skadade knä. Det var väldigt trevligt och med sol i sinne traskade jag till stationen för att ta mig hem. SJ snabbtåg skulle lämna inom tio minuter och jämfört med alternativen verkade det bäst. Mitt i biljettköparprocessen insåg jag dock att det var SJ jag skulle göra affärer med och att jag var på väg att bryta min sanktion som skapat mig en inre frid under lång tid. ”Nåja, det är förlåta som gäller” tänkte jag och hostade upp det hutlösa priset med mindre än tio minuter till avgång. ”Vad kan egentligen gå fel?”

Ibland blir man straffad direkt! Precis när automaten skrivit ut min biljett annonserades det i PA-systemet att SJ snabbtåg var en timme försenat men att det mycket väl kunde bli mer. Förseningen av tåget är en sak, men att en timmes sen ankomst ska meddelas så sent som fem minuter innan avgång känns inte riktigt proportionerligt. Hela SJ verkar försenade på samtliga plan. Så gör man väl inte? Eller kanske har det hänt något akut söder om Härnösand som rättfärdigar detta beteende. Jag får min journalistiska vana trogen försöka finna sanningen om tåget slutligen dyker upp.

Man ska inte bryta sina egna principer har jag lärt mig nu som en generell läxa. En specifik sak jag också lärt mig är att undvika SJ i framtiden. Jag känner mig rätt fånig som sitter här med en dyr biljett medan den pålitliga bussen mot Umeå puttrar iväg från stationen.

Trevlig helg allesammans!