En sista bild från öknen!
Resan mellan Merzouga och Tetouan har gjort mig väldigt trött. Huvudet värker av sömnbrist och det enda jag egentligen vill göra är att vila ordentligt. Tillsammans med en nyvunnen bekantskap, Katlin från Estland, tog jag igår nattbussen från öknen och började rulla ungefär samtidigt som Zlatan, Neymar, Messi och grabbarna sparkade igång kvällens Champions league-omgång.
Enligt tidtabellen skulle bussen komma fram i Fes vid femtiden på morgonen, men det är ingenting att ställa klockan efter. Jag och Katlin hoppades på en långsam färd som skulle ta oss in i Fes vid sex, för då skulle väntan bli kortare till anslutningsbussen. Tyvärr ville chauffören helt annorlunda. Alltså raka motsatsen annorlunda. Han bjöd på en åkupplevelse som närmast kan likna den husvagnstur som Kalle och Musse årligen åker på under julaftonsunderhållningen på tv. Jag vet inte vad chauffören hade så bråttom till, men det var plattan i mattan från start. Det krängde och guppade, tutades och girades både hit och dit. Innan första halvlek var slut mellan PSG och Barcelona hade vi tagit oss till första stoppet där man fick möjligheten att se Cavani bränna en chans innan andra etappen av färden startade till ljudet av den ilska busstutan.
Jag gjorde några halvhjärtade försök att somna eftersom det var runt midnatt. Det var som att försöka sova i en berg- och dalbana. Och för att verkligen försäkra sig om att passagerarna höll sig vakna och njöt av åkturen spelade den galna chauffören intensiv arabisk musik på högsta volym. Vid ett tillfälle drabbades han dock av ett mått medmänsklighet och började zappa runt bland radiokanalerna, men efter att kvickt ha avfärdat de lugna favoriterna återgick han till vad jag upplevde som det värsta tänkbara alternativet och tutade glatt vidare i mörkret.
Från min osaltade berättelse så här långt förstår ni kära vänner att vi inte kom till Fes vid klockan sex som vi hoppats va? Inte heller vid fem som tidtabellen utlovat. Några minuter innan klockan tre på natten hojtade chauffören glatt ”Fes!!” och tutade som för att berömma sig själv och meddela staden och taxichaufförerna i den om sitt stora kunnande i att tukta en gammal busskrake. Jag berömde den galna, stolta mannen med en djup suck och gav mig ut på gatan där taxifolket väntade som hungriga vargar. Det är imponerande hur de orkar faktiskt, men deras fruktlösa försök är inte ett ämne för detta inlägg.
Jag och Katlin kilade in i ett hörn på tågstationen som trots tidpunkten pulserade med liv. Inga sittplatser var lediga så jag blåste upp min madrass, packade upp min sovsäck och slog dank där de kommande fyra timmarna. Jag slumrade en kort stund, men någon riktig vila blev det inte där heller.
Vid klockan åtta på morgonen klev jag på bussen mot Tetouan efter att ha sagt adjö till min finfina vapendragare Katlin.
Två glada tjejer från staterna hälsade på mig med ett ”good morning” vilket gjorde mig alldeles förbryllad eftersom det i min värld snarare kändes som eftermiddag. Denna andra bussfärd för dagen blev i alla fall betydligt lugnare och tillät mig lite vila samt ett gott skratt när en av de nyss nämnda jänkarna började tugga på en liten tvål i tron om att det var en godis. Påminde lite om Tyskland när Zeid åt upp innehållet i ett kinderägg. Amerikanskorna klev av i Chefchaouen och tyckte absolut att jag skulle göra detsamma. Kanske borde jag ha gjort det, för de var väldigt trevliga, men som alla förstår gjorde jag inte det. Landskapet kring den staden var väldigt vackert med höga berg, djupa dalar och mumsande åsnor samt getter på sluttningarna.
Förresten ringde en trevlig kille, Robert, från bildjournalistprogrammet på Mittuniversitetet och ställde några frågor för deras redaktionsövning. Det är väldigt uppmuntrande med intresset!
Här i Tetouan ska en kille som heter Israel möta mig och inhusera mig. Jag hoppas jag kan duscha varmt där och sova gott, för jag är som sagt trött och förmodligen lortig eftersom jag inte duschat på typ fem dagar. Kanske luktar jag lite kamel som Ture Sventons flygande matta.
Just ja. En grej till. Katao och Sebastian reste med såna här nattbussar tre eller fyra nätter i rad. För mig helt obegripligt. De kanske vet något jag inte vet.
Med en trots allt glad mage,
Isak
