Tyskland

Hej läsare! Ni har varit utan mina kåserier några dagar och förhoppningsvis hämtat andan från spänningen. Men nu mina älskade kommer uppföljningen, och den är skoningslöst spännande. I alla fall om jag orkar skriva inspirerat hela inlägget. Jag ska börja att berätta om min lekamens status.

Livet på sjön och även land håller på att ta livet av min arma kropp. Mitt ena ben har blivit angripet av ett bett och snart måste jag nog gå under kniven. Det svider och bränner och ett träben verkar inte vara ett dåligt substitut. Kanske har mitt immunförsvar slagits ut av allt stillasittande nutellamumsande eller dylikt.

Utöver denna fadäs mår jag och besättningen bra. Jag och Marcus har spelat fotboll två dagar i rad, en gång så vilt att bollen studsade ner i det manetfyllda vattnet via huvudet på en arg dansk skeppare.

Vi kom till Tyskland igår tisdag. Fehmarn närmare bestämt. Otroligt fint ställe där det blåste satan. Vi lyckades parkera båten på sämsta sätt genom att köra fram till bryggan utan att lyckas fånga en enda av de två pålar som ska säkra båten akterut. Själva ”parkeringsplatsen” var väldigt stor för vår båt och vinden ställde till det när vi försökte backa ut och ta om. Vi var dock parkerade mellan två ståtliga skepp och eftersom vi är helt skrupelfria skickades Marcus upp på båda grannbåtarna för att lägga fast våra linor bakåt. Det gick mycket bra, och ingen var hemma, vilket var förstås var skönt. Jag tycker pålarna är luriga för hemmavid har jag aldrig sett dem, men det gäller att lära sig för här är de överallt.

Detta var bara starten på Tyskland, som sedan bara bjudit på mer. Vi seglade iväg från den för stunden inte så blåsiga hamnen på förmiddagen idag onsdag. Solen sken och värmde mer än vad vår mörkerdyrkande ryska tyckte var nödvändigt, men 75% av besättningen stortrivdes. Gröten kokades till och med i kokosmjölk, så festligt och underbart var det.

Men! Tro inte nu att det är så enkelt att man bara kan sitta och avnjuta en fin havregrynsgröt i solen när man långfärdsseglar. Plötsligt dök kustbevakningen upp vid horisonten och innan nästa slev gröt var instoppad i det glupska kakhålet började poliserna vinka in oss.

Naturligtvis blev jag nervös och lite sorgsen eftersom gröten skulle kallna av deras inblandande. Vi parkerade i alla fall Sofia med något större finess än vid pålarna och snart var korsförhöret igång. Två svenskar, en spanska och en solskygg ryska krävde en grundlig passkontroll men till sist kom kaptenen ut och tyckte allt såg okej ut. Han fortsatte med några frågor ifall vi hade fruktansvärt mycket kontanter med oss, vapen eller droger. Efter att jag på det putslustigaste sätt förklarat att det enda vapen vi hade var båtshaken och att ingenting annat spännande fanns på båten eftersom whiskyn var uppdrucken och pengarna förbrukade i förra hamnen släppte han iväg oss till friheten igen.

Vi gled med vinden och fick tillfälle att segla platt läns. För första gången sedan Kramfors fick spirbommen göra sitt jobb, och som den fullgjorde sina plikter! Solen fortsatte skina, kustbevakningen försvann mot horisonten för att trakassera andra båtar och livet var underbart igen.

En timme senare seglade vi dock i blixtar och åska med begränsad sikt. Väderomslaget gick på en grisblink. Vinden akterifrån försvann, och innan vi ens hade plockat ner spirbommen (vilket vi gjorde rätt snabbt) började det blåsa hårt från fören. Regnet började ösa ner och snart syntes blixtar i horisonten. Åskan mullrade och mysfaktorn gick från tio till noll. Vi hittade en hamn på sjökortet och körde dit så fort vi kunde.

Nu är vi i denna deprimerande hamn utanför Kiel. Regnet har försvunnit men det är grått och fuktigt. Vi åker tidigt imorrn för att ta oss in i Kielkanalen. Teresa kommer att mönstra av efter mer än fyra veckor och kanske hoppar en tjej som heter Jessica på. Det återstår att se.

Nu ska vi spela ett parti schack och sova. Ha det!