Skeppspojken

Igår mönstrade matrosen Johan av och idag var sista dagen som skeppspojken Stefan var med och förgyllde tillvaron på Sofia. Det är synd att besättning minskar och jag kommer sakna både matros och skeppspojke. Stefan avslutade med flaggan i topp ikväll. Efter att ha tagit sista decilitern ur ett paket havregryn vid kvällsvarden uttryckte han stolt: ”Ni underskattade min förmåga att äta havre” och menade att det var konstigt av mig och Johan att påstå att han absolut inte behövde ta med havregryn då han mönstrade på. Han slukade faktiskt ett helt paket på bara några dagar och skulle alltså tagit med eget för att få mer till morgondagens frukost.
Innan nyss nämnda kvällsfika skickade jag även ut Stefan i Wasa. När vi kom in i hamnen här visade det sig att ankaret inte fastnade bakom oss och någon bryggseglare hojtade åt oss att ro ut det. Wasa saknar fortfarande sittplats efter djupdykningen tidigare och var fylld av vatten, men det sket både jag och skeppspojken i. Han fick låna mina gummistövlar, lyckligt ovetande om deras otäta skick, och hoppade i jollen med ankaret i högsta hugg. Eftersom Sofia inte var förtöjd bakåt gled vi oavbrutet mot skutan bredvid där kanske skärgårdens stelaste familjen höll hov. Pappan och dottern kom upp på däck så fort de insåg att de skulle få nya grannar och sysselsatte sig genast med att hålla Sofia stången och hänga ut tio nya fendrar medan de inte lät sig bli tilltalade av mig. Jag bad om ursäkt och sa att dylikt kan hända men det verkade de inte bry sig om eller hålla med om, och avsmaken för det som hände i Wasa sken igenom alltför väl i deras blickar. Skeppspojken hade nämligen till sist hittat balansen och squattat (hukat) sig ner i Wasa och börjat ro ut på det minst sjömannamässiga sett ni kan föreställa er. Hela situationen var så komisk att jag inte kunde hålla mig för skratt (det kunde inte de andra åskådarna heller) så familjen stel blev ännu stelare och de var inte alls roade av denna högst oseriösa kalabalik.
Ivrigt påhejad från bryggor och båtar rodde Stefan ut, ständigt hukande som om han höll på att göra sitt tarv i naturen, och plötsligt hojtande om att stövlarna hade sprungit läck. Eftersom det var en så festlig syn fick han ro ut i stort sett hela ankarlinan innan han kommenderades att slänga i draggen och återvända till moderskeppet.
Ja, det har varit festligt att ha en prima skeppspojke ombord som avskytt sjön och jag skulle gärna lägga ut texten mer. Men kanske är det roligare för mig i mitt stilla sinne än jag kan beskriva här. Han har i alla fall fått sovit i stickkojen, eller grottan som vi kallar den. Och han har varit mästerlig på att blanda saker. Idag blandade han couscous och potatischips. En annan dag blandade han ketchup och curry och sanningen är den att han senare ska till Kina för att rädda världen – genom att blanda högar. Högar med kol, gödsel och jord typ.
Johan menade att jag och skeppspojken hade väldigt mycket gemensamt och kanske är det så. Det är kanske därför jag tyckt det varit så roligt att haft honom ombord. Det har jag också tyckt om alla andra, och alla förtjänar sitt eget inlägg, men ingen annan har bott i grottan och haft så mycket egendomliga grejor för sig.

I övrigt kan sägas att jag och Teresa idag övat på att gippa fram och tillbaka medan Stefan skött navigationen.

Vi äter ruskigt dåligt. Nutella och bullar till frukost, bröd med nutella till lunch och chips med lite couscous till middag. Och det är inte små portioner av sötsaker. Jag är hungrig typ hela tiden och stoppar i mig därefter. Jag ska försöka ändra mig annars kommer denna resa ge mig många kilo extra att släpa på.

Imorrn bitti mönstrar Stefan av för att återgå till ett liv som arbetslös och bostadslös. Jag och Teresa ska helst göra en lång etapp för att komma ikapp lite tidsmässigt och livet rullar på oavsett vad.

Senare i veckan kommer nog första videon på bloggen. Håll ut!