Från Emil från Peniche

Idag är det Emil som sitter vid pennan, bara så ni vet.
När dessa krystade rader skrivs guppar vi i en hamn i staden Peniche. Även det här stället är vida känt för sina fina surfmöjligheter och imorgon dras det igång World cup-tävlingar som vi planerar att fröjda ögonen med. Tanken var att vi skulle hyra brädor och testa lyckan idag men så blev icke fallet. Anledningen till denna radikala planändring var ett möte med ett par hundra av stadens studenter varav många gick under det föga smickrande men ack så, i amerikanska college-filmer, överanvända uttrycket ”freshmen”. Hur som haver hade dessa människor någon form av inkilning som innehöll smädelser och maltdrycker i överflöd. De vi pratade med gjorde klart för oss att det var strängeligen förbjudet att sova denna magiska natt. Fogliga och konflikträdda som vi är tog vi seden dit vi kom och rättade oss i ledet. Dock fick vi krypa till korset runt sex på morgonkvisten och konstatera att vi svikit de glada studenterna – åtminstone på John Blund-punkten. Med facit i hand var det dock ett bra val att kampera med dessa förfriskade ungtuppar tillika strebers då vi fick chansen att smörja kråsen med billig öl ur plastmugg samt röra våra stela kroppar till bisarr portugisisk musik.

Resan från Nazaré till Peniche varade i sex timmar och kan lättast beskrivas som en fysisk och emotionell bergochdalbana. Hugo, vår trevlige fransos, torskade på sjösjuka illa kvickt varpå jag kände mig som en stursk sjökapten där jag satt i aktern tillsammans med Isak och blickade ut över det böljande blå. Känslan blev dock kortvarig då universums belönings- och bestraffningssystem bestämde sig för att slå ner min självbelåtenhet snabbare än vad det tar att skriva: uuuhhhhhhhhhhhh! Det var exakt så det lät då jag gav Sofias styrbord sida ytterligare ett ”paintjob” bestående av halvt digesterade (?) lakritspipor och couscous. Efter denna olyckliga eskapad drogade jag ner mig med Postafen och tillbringade således resten av resan i ett tillstånd som hoppade mellan sömn, vakenhet, illamående dagdrömmande och solsting (det var trots allt strålande sol). Då och då vaknade jag, likt Törnrosa, sömndrucken och hungrig enbart för att kontrollera att kapten Isak skötte sig.

Det gjorde han sannerligen. Med fast hand, snabba solglasögon och putslustig sydväst styrde han skutan till Peniche. Den fasta marken under fötterna vederkvickte mig och Hugo så till den milda grad att det nu gick att skratta åt eländet.

Hur som haver är det fullfint här. Vi leker i vågorna, äter, dricker och utför diverse mikro-ärenden såsom att leta wifi och jordnötssmör. Vi har även skapat ett prickfritt träningsprogram som vi har följt slaviskt de första tre dagarna.
Lev väl, kamrater!