Detta är uppladdat i efterhand och är inte dagsfärskt. Jag lyckas inte ladda upp bilder tyvärr. Håll till godo.
Dag ett av tolv avklarad. Jag ska i natt sova på en bädd av hästskit. Kirgizistan verkar nämligen vara hästarnas land. De är överallt, går vart de vill (mig veterligen), betar varhelst de känner för och uträttar sina tarv (tarv saknar pluralform?!) utan att ta hänsyn till någon. Därför blir ju hästarnas land också hästskitens land. Men det gör egentligen ingenting. Blafforna är torra som fnöske och är rätt helylle att tälta på.
Sååå.. vad har vi upplevt idag då? Vi började cykla redan igår kväll, i totalt mörker, vilket ledde till att vi kom igång tidigt i morse. 0637 var jag uppe och efter 0800 var vi iväg, klättrandes uppåt från 2300 meter ungefär. Jag skrev ju tidigare att jag varit rädd för otjänligt vatten, och innan lunch var typ allas vattenflaskor slut. Jag hade lite kvar, men det fördelades i hettan till vi var torrlagda. Lyckligtvis (??) uppenbarade sig en rännil vid vägkanten där det också stod några jurtor och naturligtvis oräkneliga hästar. Toby och James lät sig väl fylla upp det grumliga vattnet i sina vattenflaskor och stoppade i några tabletter för att förhindra kommande dysenteri och pratade om att "in a couple of hours we'll be pissing out of our bums", vilket jag inte var så sugen på. Jag fyllde en flaska just in case och skulle just trampa vidare då en tandlös gumma från bosättningen kom mot oss med en pojke i ena handen och en petflaska i den andra. Vi sa hej och log glatt och hon sa nånting för oss helt obegripligt och sträckte fram petflaskan som var fylld med en vit vätska som kanske kunde ersätta vattnet vi just laddat upp med. Hon pekade på hästarna och sa något annat obegripligt och log och vi förstod att det var hästmjölk i flaskan. Hon tittade förväntansfullt på mig och jag började skruva på mig, för jag hade ingen lust att dricka den där mjölken och det hade inte Toby eller James heller. Men gumman stod kvar, ivrig att se oss avnjuta denna fermenterade delikatess. Eh… så det var bara till att skruva upp korken, föra den till läpparna och ta en sipp efter att näsan reagerat starkt negativt på den fräna doft som mjölken gav ifrån sig. Det var fullkomligt vämjeligt men gumman verkade nöjd och gav oss livselexiret i gåva innan hon och pojken återvände till sina tält. James tyckte det var "putrid", och Toby liknade drycken med en sur mögelsmoothie. Vi enades om att hellre dricka det otjänliga vattnet och slängde mjölken ganska snart.
Pillren som ska rena vattnet ska verka i tre timmar enligt etiketten för att bakterier ska dö, och 24 timmar för att ta kål på parasiter. Toby började dricka redan efter en kvart och beskrev det som att dricka ur ett badkar där någon tvättat av sig en veckas smuts innan. Vi andra cyklade törstiga vidare medan han fortsatte redogöra för vattnets smaksammansättning och döpte drinken till något som på svenska kan översättas till typ "pensionärens badkar".
Typ vid lunch cyklade vi genom ett samhälle där vi faktiskt kunde köpa vatten, så det gjorde vi. Vi träffade några ungdomar som kunde lite engelska och som ville utbyta Instagram, samt deras engelskalärare som var halvt begriplig i alla fall. Muntra cyklade vi vidare, med rent vatten i bagaget och finfint väder.
Framåt middagstid hade vi tagit oss de 60 km som var dagens etapp och vi var i en "stad" vars namn jag glömt. Längs huvudgatan låg Graff, vilket var nån sorts restaurang. In gick vi för att få oss mat och dryck. Den 13-åriga servitrisen blev väldigt förbryllad av att vi var intresserade av kalla öl, och inte hennes två rumstempererade skyltexemplar. Vi försökte få henne att gå till kylen och kolla efter kall dryck via teckenspråk, men det slutade bara med att hon tog fram en öppnare och erbjöd oss öppna ölen själva. James tog då saken i egna händer och stormade själv in i restaurangens kök för att undersöka kylen. Den innehöll inga öl. Jag köpte i alla fall ett av de ljumma skyltexen och trots att servicen hittills varit av tveksam kvalitét försökte vi oss på att beställa mat. Det gick väldigt bra. Servitrisen och en till person gick in i köket och dök senare upp med tre fina pizzor, en kanne te och så slog hon på hyfsat soft musik. Stämningen var mycket god och vi kände oss uppenbarligen som hemma. Det var inga andra gäster där och vi började typ behandla stället som ett hostel. Toby fixade wifi, James rakade sig på toaletten (det fanns varmvatten där!), jag tog av mig kängorna och slumrade till en stund. När alla elektroniska attiraljer var fulladdade betalade vi notan, typ 140 kronor, och gav oss av igen. Vi cyklade någon kilometer innan vi slog läger på ängen som alltså var belamrad av dynga.
