Gott nytt år! Jag är i Östersund sedan i onsdags och har det strålande trevligt. Nyårslöften har jag inga men det ska bli ett enastående år ändå!
Jag ska i detta inlägg redogöra för mitt äventyr med bröderna Kvarnlöf och grottorna på Frösön, från vilket vi nyss är hemkomna.
På Frösön finns det några naturliga tunnlar och grottsalar vilka man kan klättra och åla och allmänt kämpa sig igenom, och Emil föreslog igår att vi skulle besöka dessa fenomen. Så i morse ordnade vi pannlampor och satte tillsammans med lillebror Simon Kvarnlöf av mot ön och mikroäventyret. På väg upp i den hala slalombacken där grottmynningen finns började Emil slänga ur sig Sagan om ringen-referenser och det satte stämningen för den kommande eskapaden. Vi kom gemensamt fram till att mitt underställ av merinoull var som 2000-talets mithril. Nåja. Den glatta backen var som Caradhras pass, mödosam att betvinga, och vi forcerades förstås ner i dvärgarnas boningar – dit vi i och för sig redan var på väg. Där började bekymren. Efter att ha pressat våra av julens frossande feta kroppar genom den första öppningen låg en trång passage framför oss, fylld av en pöl isande vatten. Eller, snarare en isande sörja, som såg ut som en blek Cola-slush eller så. Tvivel ansatte oss, men innan vi hann backa ut i den friska luften kröp Emil trotsande genom vätskan och gjöt mod i mig och Simon. Jag följde efter och blev dyngsur, medan Simon med en alvs elegans och med bakvänd moonwalk tog sig fram i stort sett torr.
Det var ett fint äventyr där inne och jag rekommenderar alla att besöka dessa kaviteter! När vi till sist kom ut igen sprang vi halvvägs upp i slalombacken, kanade på våra redan blöta rövar ner och åkte sedan hem för att duscha.
I duschen insåg jag till min fasa att jag luktade kattpiss. Den där hemska, kalla pölen innehöll lyckligtvis ingen Kraken men istället en katts kastade vatten. Det måste varit så. Jag kanske inbillar mig men det känns som jag fortfarande luktar urin, trots idogt skrubbande och tvagande. Så det är min status just nu! Hoppas ni i alla fall doftar som lavendel kära vänner!
Från Lord Nelsons gamla lägenhet,
Isak