Okategoriserat

Igår kväll var vi offerdalingar i Stugun för att som kollektiv besegra ”getingarna från Östjämtland” och som individer göra vårt yttersta för att bärga den åtråvärda fruktkorgen som matchens lirare vinner. Eftersom jag varit sjuk så trodde jag knappt jag skulle medverka, men vi har just nu en rätt liten trupp, så jag fick allt ställa upp. Truppen förminskades med en spelare till innan det gått en kvart (brusten framsida lår), så jag fick nog ta och ställa upp ganska rejält. ”In och JOBBA nu för FAAAAN ISAK!!!”. Eh? Det är inte riktigt min melodi.

Hur som helst, matchen gick bra. 3-0 i vår favör. Jag gjorde mål och var inte lika slätstruken som tidigare, vilket så klart var roligt. Sjukdomen gjorde sig inte direkt påmind och i skrivande stund känner jag mig rätt frisk också. I slutet av matchen hade jag någon sorts kramp i ena baksidan, men även det känns rätt bra nu. Det finns helt enkelt många glädjeämnen!

Fruktkorgen fortsätter dock att gäcka mig. Denna hägring som ständigt förefaller så nära, men alltid är utom räckhåll för mig. Så även i går. Christoffer Fryklund tog hem den, vilket inte alls var oförtjänt. Mina avundsjuka blickar såg dock att korgen inte alls var en korg utan en låda godis, helt utan frukt. Den innehöll även något så vedervärdigt som en ölkorv. Vad är det som händer?!

Jag avslutar med breaking news. Jag tror aldrig att drömmen om fruktkorgen blir en sanndröm för mig, för jag är nog på upphällningen som fotbollsspelare. Det kan mycket väl vara sista året jag spelar. En annan idrott har mig virad kring dess lillfinger. Vi får se.

Jag ska till arbetet. Hej då!

Katarina tog några foton i smyg under helgen. De är fina, så jag lägger upp dem här. Hon misstycker nog inte.

I fredags badade vi i Storsjön. Det gjorde väldigt ont i kroppen eftersom vattnet är fruktansvärt kallt fortfarande. Senare på kvällen såg vi den filmen The mule med Clint Eastwood.

Matchen mot Järpen i DM blev inställd. Eller, inte inställd direkt. Vi lämnade W-O eftersom alltför många spelare var otillgängliga. Skönt. Jag var inte särskilt sugen att åka till Järpen. Det hade i och för sig inte varit aktuellt för mig heller, för igår blev jag sjuk. Jag fick ont i halsen och det har jag nu också.
Jag ser nu att jag fortfarande har mycket att lära kring formateringen med BLOCKEN på WordPress, för layouten på inlägget blir inte riktigt lika drömskt som jag tänkt mig. Nåja. Håll till godo!

Igår spelade vi match mot Järpen. Det var fint väder och det var många högljudda ungdomar i publiken som väsnades. Det var en fin inramning helt enkelt. Matchen var inte lika fin tror jag. Det blev 1-1 och jag var ännu en gång en spelare som varken gjorde till eller från. På söndag ska vi till Järpen igen för att spela DM. Det känns inte så inspirerande, och jag tror att många offerdalingar håller med mig. Flera spelare gjorde illa sig på olika sätt och det tar ju en stund att återhämta sig efter en skärmytsling som gårdagens.

Oavsett status på våra kroppar så är helgen i antågande. Det uppskattar jag. Efter jobbet ska jag och några vänner spela padel i solen. På innergården kanske det blir grillparty, och lördagen är helt fri från ansvarsuppgifter. Ganska, ganska så nice.

I går hände något sannerligen oförglömligt! Jag gjorde väl något oväsentligt i godan ro, antagligen var det arbete, då telefonen gjorde sig påmind. Trots att min arbetsmoral är storslagen händer det då och då att jag kontrollerar min telefon för att se om någon intressant människa vill rådfråga mig och lyssna till min visdom. Ofta är så fallet, men igår var det viktigaste meddelandet från min vapendragare Wilsson. Han påstod att hans rygg var redo för att testa padel igen, vilket för mig verkade orimligt. Var inte just den ryggen typ bruten? Gick han inte fortfarande på morfin? Han var väl sjukskriven?

”Nädå lilla Isak, oroa dig inte” löd Vesslans genmäle. ”Doktorn säger att jag ska motionera och röra på mig” och så var det med den saken. Vi bokade två timmars skymningspadel och bjöd in våra ständiga rivaler Game, Set & Mats för att beskåda konungens återkomst.

Det var sällsynt roligt att spela med gamla Vesslan igen. Fast i sanning var han ingen riktig vessla eftersom han tappat en del rörlighet och styrka i ett ben. Han var snarare en halt och ledbruten gammelvessla som spelade på rutin och inspiration, men det räckte. I alla fall i ett set. Matchen förlorades faktiskt i sista set, men det spelar mindre roll. SLK verkar kunna återfå sin fornstora glans och i originaluppsättning ska vi återigen ta oss an uppgiften att klättra till division 2.