Diersheim SV

Författat tisdag kväll, publicerat från Rainers matbord lunchtid onsdag.

Jag har haft det så sjukt fint ikväll! Jag hade redan skrivit ett inlägg som var färdigt för publicering, men det fick skrotas eftersom det hände massa tuffa grejor senare.

Innehållet i det som skrotats kan sammanfattas till att jag slog upp tältet på en fotbollsplan i diersheim, att en fin gubbe som hette Rainer körde med sin elbil och hämtade bananer, bröd och starkpangare till mig, att jag spillde kokhett vatten över mitt ena ben och att jag cyklat typ sju eller åtta mil.

image

Jag trodde kvällen var över. Det blev mörkt och det var ingen aktivitet på fotbollsplanen. Inga gäster på puben som hörde till planen och satt ihop med omklädningsrummen. Men kvällen var långt ifrån över. Den hade visst bara börjat!

Jag hade blivit utlovad en dusch i omklädningsrummet och när jag frågade om den sa Axel som jobbade i puben och bodde på byggnadens övervåning att jag kunde ta den när som helst men att lirarna i fotbollslaget skulle komma om tio minuter. De var på en annan plan och tränade.

Jag fixade lite med tältet under tiden, och snart dök de upp, dussinlirarna i Diersheim sv. De tog varsin cigg innan de gick in i omklädningsrummet, och de tog varsin öl innan de gick in i duschen. En av de sa att deras tränare snackade lite svenska. Komisch! Jag följde med grabbarna in i duschrummet och någon tyckte det var rätt festligt med en svensk tältare bakom högra stolpen. Eftersom det var en pub i direkt anslutning till ombytet var det naturligt att följa upp träningen med Weissbier och Cola, Weissbier och lemonad, Weissbier och bananjuice och diverse andra lokala specialiteter. Eftersom jag var gäst blev jag bjuden av både den ena och den andra och bartendern själv, tidigare nämnda axel, bjöd på Amer, som är/var apelsinaperetif blandat med öl. Det drack tydligen fransmännen till frukost så det var bara bra jag lärde mig dricka det tyckte han. Axel erbjöd mig också att sova i hans lägenhet på ovanvåningen men tältet var redan riggat så jag avböjde.

Tränaren i laget pratade bra svenska. Mycket brytning, men han förstod och gjorde sig förstådd. Inga konstigheter tyckte han, han hade ju ändå varit i Ystad och Stockholm några gånger. Lika bra att lära sig då.

image

Största delen av kvällen snackade jag dock med David. Han var 22 år och höll på Dortmund. Han hade nyss avslutat ett förhållande med en tjej han träffat i Madrid efter att Dortmund spelat där i Champions league för två år sedan. Han var en riktigt hyvens kille och vi snackade om fotboll, resor, språk och allt möjligt till midnatt och den berömda refrängen gjorde sig påmind.
Han tyckte i alla fall att jag absolut skulle stanna en dag i Strasbourg och det tyckte Axel också. Kanske blir det så. Dit kommer jag på onsdag morgon om inget oförväntat händer.

Angående vädret; jinxade det genom att lovorda det tidigare. Upplevde som straff min första störtskur och motvind. Mycket regn.

Glad,

Isak

Farligt leverne

Igår blev jag rädd för första gången på länge. På ett sätt var det uppfriskande, men mest när faran var över. Adrenalin, puls och lättnad över att man slunkit undan smärtans käftar.

Jag cyklade långt och kände mig pigg och stark och cykeln var dejlig precis som vanligt. Det var väldigt vackert på Rhens västra sida och jag åkte genom landskap med lövskog, majsfält och hästhagar. På eftermiddagen gled jag genom en liten ort och rullade förbi ett hus med ett staket. Plötsligt dök en söt liten hund upp vid staketet som skällde och sprang med på tomten. Jag pratade glatt med den och anade inte att den ville mig illa och med sitt skall kallade på gårdens best. När jag nästan passerat huset såg jag i ögonvrån hur en mörk skugga kom farande runt husknuten. Jag ökade farten och såg odjuret knappa in på mig på insidan av staketet. Jag tänkte ”Det här staketet är för lågt för byrackan”. Helt rätt. Den tog ett vigt språng ut på gatan och satte av efter mig, skällande. Jag trampade några tag till innan jag inte tordes ha benen på pedalerna längre. Jag drog upp benen och rullade ack så sakta vidare mot vad som borde varit min undergång. Jag var säker på att mina nytvättade byxor och vader skulle omslutas av en stinkande tandrad från den lokala brevbärarens förmodade ärkeantagonist.

I efterhand tänker jag att jag måste sett ut som en fullkomlig idiot där jag rullade fram med benen uppdragna och skräcken lysande ur ögonen, oförmögen att göra nånting.

Hunden slet mig aldrig i stycken tack och lov. Den bet mig inte ens. Min skyddsängel var med mig och fick matte att kalla tillbaka monstret innan blodvite uppstod. Med bultande hjärta och adrenalinet rusande kunde jag oskatt ta mig till Karlsruhe!

Framme i staden tog jag mig med hjälp av en välvillig tysk snabbt fram till rätt adress och serverades varm mat, kall öl och en skön dusch. Couchsurfarna är bäst! Generösa, trevliga och roliga. Det här paret sket också i att presentera ett välstädat hem kan man väl säga. Härligt!

image

David, som värden heter, är lite längre än jag, med långt hår och är trumlärare. Förra året cyklade han till Atlanten och han donerade glatt tre kartor över Franrike. Vi hade mycket gemensamt så det var en fin kväll.

Nu ska jag hitta plackers i den här stan och ge tandköttet en rejäl omgång. Sen cykla mot Freiburg. Det blir antagligen tältning ikväll.

Förresten. Vädret är perfekt hela tiden! Inte en dålig dag sedan jag lämnade Kramfors. Osannolikt.

På god väg söderut,

Isak

Couchsurfing i Worms

Ensamresandet levererade direkt igår! Det var som att det skulle visa vad jag missat bland ölsejdlar och renbäddade sängar den senaste tiden.

Jag kom på vanligt vis iväg för sent från Mats och cyklade kanske fem mil innan jag nådde staden Worms. En liten skitstad verkade vara den allmänna opinionen. En tyska tyckte det var särskilt komiskt att jag var på väg mot rivieran via Worms. Det måste jag varit först med.

Trots min ringa försening kom jag fram då jag tänkt, och möttes upp av värden Maren. Vi gick ut och åt flamkuchen, en tysk rätt jag hört snackas om en del. Typ som pizza. Sen käkade vi glass på Tysklands tredje bästa ställe. Det sa Maren och det förefaller rimligt.

image
Det var så mysigt! Vi strosade omkring där och käkade glass medan skymningen föll. Min värdinna tyckte nog lika, så istället för att kasta ut mig i och med sin första föreläsning föreslog hon att jag skulle stanna lite längre och äta frukost med henne när hon var färdig på universitetet.

Om vi övergår till presens är det i den situationen jag nu befinner mig. En studentlägenhet i hålan Worms. Maren har gått på en ekonomiföreläsning och återkommer med något ätbart om två timmar. Egentligen har jag inte tid, tror jag, men det löser sig nog. Nio mil på cykeln behöver förhoppningsvis bara ta en eftermiddag. I Karlsruhe, dit jag är på väg, väntar en annan soffa på mig, och jag fick fina vibbar av soffans ägare så det borde bli tipptopp där också!

Klar för avfärd

Hej! Detta blir en kortis. Jag skrev på ett mästerverk nyss som tyvärr försvann när jag skulle infoga en bild. Offerkoftan är ful och jag borde inte klä mig i den. Alltså låter jag denna fadäs gå i graven efter detta offentliggörande.

Jag har gjort klart allt med cykel, energikakor och sparsmakad planering. Det känns roligt att få komma iväg igen. För länge har jag nu svävat i visshet och bekvämlighet, och nu lockas jag av nya upplevelser! Ikväll ska jag couchsurfa efter bara några mils cykling, men efter det är resan oklar. Jag ska nog cykla längs Rhen, antagligen på tyska sidan och svänga till höger in i Franrike innan alperna. De känns onödigt backiga och tunga.

Jag och Mats har varit på tur med bilen även igår och det var prima. Vi åkte längs det som kallas Bergstraße och besökte två städer. Till Heidelberg, där vi avslutade, vill jag igen! Där fanns ett magnifikt slott, visserligen i ruiner, och en fin gammal innerstad med kullerstenar och gränder. Vill man känna sig som Bellman och gå från krog till krog så tror jag absolut på denna stad! Slottet som låg ovanför staden hade en fin utsikt.

image

Om min värd ikväll har internet lär jag göra mig hörd igen. Jag har flera saker jag vill skriva och nu får det vara nog att skjuta sådant in i framtiden (vilket jag i och för sig gör nu genom att inte skriva det på studs. Dårskap).

Må vädret och vinden vara med mig,

Isak