På grund

Just nu känner jag mig lugn. Ordet grundad tycker jag passar bra på något sätt. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är skönt. Solen skiner in genom balkongdörren, Jens tar en tupplur och jag har inte så höga krav på mig själv. En del av mig känner att jag BORDE och MÅSTE göra ditten och datten, lära mig spanska snabbare, konjugera verb bättre och sånt där, men den delen verkar vila precis som Jens. Kanske kan det bara få gå i den fart det gör?

I kväll kommer Mats hit. Vi har bokat en padelbana och förhoppningsvis kommer han i tid. Vår värd har ställt i ordning ett rum till, så alla tre får plats i det rökiga palatset. Den ursprungliga tanken var att jag och Mats skulle ha ett träningsläger några dagar, eftersom vi pratat om att tävla tillsammans nästa år, men Jens är fortfarande kvar. Vi kommer behöva ha ett litet möte för att bestämma hur vi ska göra så att alla kan åka hem nöjda och glada.

I går hände förresten något som var märkligt. Jag är osäker om jag skrivit ner detta, men för någon vecka sen träffade jag några engelskspråkiga tjejer här i stan. De jobbade som engelskalärare och skulle vara här till våren. So far, so good. En av de här tjejerna berättade under kvällen något om att hon var friendzonad av någon kille hon hade tyckt om väldigt länge. Jag fick inte direkt bra kontakt med den här människan, men inte dålig heller. Varken eller. När kvällen var slut sa vi allihopa hejdå, bytte några telefonnummer och gick hem. Sedan dess har jag inte sett någon av dem. Igår skrev dock den här tjejen och frågade om jag hade tid att ses, för hon ville prata med någon. Jag sa “javisst”, men jag undrade varför i hela fridens namn hon ville prata med mig? Extremt konstigt att ens fråga, eftersom vi inte känner varandra alls. Aja, vi bestämde tid på någon pub och jag cyklade dit. Hon dök inte upp. Jag cyklade hem och hon bad om ursäkt via sms.

Nu orkar jag inte skriva mer. Mer än att jag ser fram emot helgen. Det kommer säkert 3+ personer till stan som på veckorna bor annorstädes och som jag ser fram emot att träffa.

Padelstatus

I förrgår vilade jag medan Jens tränade med Ariel. Igår spelade vi match igen, mot två mediokra spelare. En representerade kategorin “orörlig gubbe med bra handleder”, och den andra var en glad motionär i vår ålder. Vi vann ganska lätt och nu har vi spelat tre matcher utan att tappa ett set. Uppenbarligen måste vi hitta lite tuffare motstånd.

Det hände något lite spännande efter vi tränat med Andres förra gången. Han hade nämligen pratat med tränaren för klubbens lag, och jag blev erbjuden att träna med dem på tisdag. Det ska jag göra. Dagen efter tränade vi med Ariel på en annan klubb, och han erbjöd då samma sak till både Jens och mig. Men den träningen var på samma tid, så jag fick så lov att avböja. Kanske drar Jens dit och tränar.

Idag är det lördag och vi har inte lämnat lägenheten än. Det börjar mörkna, men det är slitsamt att ligga på topp. Vi kom hem klockan fyra i natt, och det är inte första gången den här veckan. Kanske inte heller sista, för det är som sagt lördag. Här hemma har vår värd Carmen pratat rätt mycket spanska med mig medan hon slagit in två paket, ett till sin systerdotter och ett till sitt barnbarn. Alltså sällan har jag skådat fulare paket. Jag kom med några bra förslag, men äh, ungarna skulle ju ändå slita sönder dem alldeles snart. Varför bemöda sig? Hon ville gärna ha receptet på pastan vi lagade igår, och hon ska åka till Valencia på måndag, så lägenheten är vår hela veckan om vi vill ha den. Jag vill nog ha den, men Jens vill till Cordoba för att kolla på World Padel Tour. Vi har inte bestämt än hur vi ska göra.

Det är en musikfestival i stan, så jag ska snart ta på mig ett par jeans och ge mig ut i jakt på nästa fix spanska och förhoppningsvis bra musik.

Mi fisio

Som elitidrottare ska man väl ha en fysioterapeut? Jag är inte på något sätt en elitidrottare, men nu har jag i alla fall en fysio. Jag var där i morse och pratade lite om min armbåge och han ställde lite frågor kring den och kände på den och gjorde sånt som de inom det skrået gör. Han körde även ett ultraljud på den vilket var lite roligt. På skärmen dök mina muskler, senor och ligament upp. Jag kunde naturligtvis inte förstå någonting av det där spektaklet, men förhoppningsvis gjorde min fysio det. Jag hade velat fotografera det, men min mobilkamera är fruktansvärt dålig, så det blev inte av. Det såg nämligen ut sådär som på ultraljuden kvinnor gör under sina graviditeter. Precis som de gravida kvinnorna hade jag velat haft ett foto att publicera på instagram och presentera den otroliga lyckan, att vi två ska bli tre. Men i mitt fall hade väl lyckan presenterats annorlunda. Jag hade nog skrivit något i stil med: “Fysion säger att det inte är någon skada i armbågen. Den är bara trött och sliten och vill vila!”

Efteråt tänkte jag mer på den här fiktiva publicering jag skulle göra, och att det finns ett ytterligare djup i den där bilden. Är armbågen min bäbis? Är min uppgift att vårda min kropp och bara spela padel och aldrig få en riktig bäbis? Det kändes ganska vemodigt när jag tänkte på det där sättet, men bara för att jag tänkte så behöver det naturligtvis inte vara sant. Jaja, det fanns någon sorts symbolik där som först var rolig, sen lite sorgsen, sen lite rolig igen.

Jag ska lägga upp något annat på Instagram istället för den där bilden jag inte har (mer än i mitt minne).

Om 20 minuter ska Jens träna med Ariel Lopez, men min fysio tyckte jag skulle vila ett tag, så jag avstår. Jag vill verkligen inte avstå, för det är väldigt roligt att träna med Ariel Lopez. Han är från Argentina och säger att han har varit femma i världen. Han har spelat med lirare som Belasteguin tydligen, men det är svårt att tro nu, för Belasteguin tillhör fortfarande den finaste skaran spelare, medan Ariel inte längre ser atletisk ut.

Igår drack vi öl med ett gäng från Östeuropa som levde som flyktingar här. De var väldigt trevliga. Vi konstaterade att livet var orättvist. Jens ska nog spela poker med en av dem på fredag, och jag ska ge en av dem en engelskalektion någon dag tror jag. Kanske kan jag bjuda dem på middag nästa vecka. Det vore fint.

Xoxo

Saker som gör sig själva

Idag vaknade jag rätt sent och blev stressad, för mina shorts hade legat i tvätten och skulle vara blöta. Jag har bara ett par. Jag klev upp och gick på jakt efter den blöta tvätten. Detta var alltså första natten i ett nytt boende, så jag hade inte riktigt koll på rutinerna. Jag hittade ganska fort mitt byte, hängandes på en tvättlina på balkongen, i solen. Lika knastertorr som universitetets kurslitteratur.

Jag gick tillbaka till sovrummet där Jens fortfarande drog sig. Han är skicklig på att vila faktiskt. Nåja, jag berättade för honom att tvätten var torr och att man skulle kunna tro att den inte hänger sig själv, men att den faktiskt hade gjort det den här gången.

Jag FÖRSTÅR naturligtvis att det var min värd som hängt tvätten i morse och jag tackade hjärtligt för det. Hon verkar trevlig den här värden, fast hon röker mycket och hon låter inte helt sund när hon hostar. Igår när vi kom hem från träningen (som kan avhandlas senare) luktade det även rätt mycket fylla i lägenheten. Men så kan det vara ibland.

Klargörande angående shortsen. Jag kan inte ha långbyxor på dagarna, för det är alldeles för varmt. Hejdå!