Den irrationelle jonglören har lämnat oss. Sorgen är stor. Han stack i morse klockan 0735 och det var nästan så jag fällde en tår. Men i sanning ska jag säga att jag inte gjorde det. Jag kan tydligen skiljas från en vän utan tårspillan, men är det något jag lärt mig under det senaste halvåret är det att jag inte kan segla utan vind. Å andra sidan kan jag ju knappt segla ordentligt med vinden heller, så det kanske ändå är hos mig som felet sitter.
Båtgrannarna och vagabonderna; italienaren, tysk-japanskan och tjejen från Chile hade fått nys om att Emil skulle sticka i morse och planerade därför in en liten avslutningsfest i Sofias sittbrunn. Det var rätt trevligt och alla beklagade sig om hur lite tid de hade fått med denna legend, denna vår tids svar på Stor-Erik Marklund.
Slutligen vill jag säga att detta nu innebär min första ensamhet på ungefär ett halvår. Det känns ganska konstigt men också bra. Förhoppningsvis kan jag förvalta den på bästa sätt. Solen skiner och irländarna på bryggan intill har redan börjat skrävla ut sina skepparhistorier för fulla halsar.
Ha det fint!
Ha det fint du också! 🙂