Skärmytslingar för frihet

Så här såg besättningen på Sofia ut igår när vi gick på stan i jakt efter apelsiner och jordnötssmör.

Vi är fast i Figueira da Foz. Först var vi inblåsta, men nu har det övergått till något annat. Fiskebåten som sjunkit korkar fortfarande igen öppningen till marinan, och mer eller mindre febril aktivitet råder där ute mellan vågbrytarna. Det verkar finnas gott om plats kring vraket – om man nu kan kalla det vrak – för att med lätthet ta sig runt med en smäcker segelbåt, men det är strängeligen förbjudet.

Igår kväll rådde det vild uppståndelse kring marinpolisernas kontor, och både TV, radio och högljudda civilister hade samlats för att lyssna på myndigheternas uttalande och bua. Eller jubla. Det var svårt att avgöra vad publiken gjorde, men den rådande opinionen verkar vara missnöje. Segelbåtsägarna är också missnöjda.

I morse, anledda av en äldre polack, gick jag och Lino ut för att förse oss med tillstånd för att komma ut på havet och friheten igen. Vi gick först till marinakontoret. Därifrån blev vi hänvisade vidare, och från nästa ställe också. Och så vidare. Det var som en liten evighetskarusell, men till sist var vi tillbaka på en av våra första stopp i karusellen och fíck prata med en slapp portugis klädd i en lika slapp röd t-shirt som utstrålade noll auktoritet. Han pratade typ ingen engelska, och som så många gånger förut i livet blev kommunikationen lidande. Vår härförare, polacken, öste genast på med en verbal framryckning och började babbla om flygbiljetter, sjukhusbesök, hans två barn och hur viktigt det var att vi snabbt kunde lämna marinan. Fastän jag förstod hans språk kunde jag inte riktigt bringa klarhet i hans resonemang, och den slappa portugisen som antagligen inte förstod någonting alls kliade sig mest i huvudet. Polacken gick vidare med att många nationer (alltså olika båtägare) hade stort intresse av att lösa situationen, och fick det att låta som att en stor internationell skandal pågick rakt framför våra näsor. Hela samtalet slutade i ingenting och vi gick tillbaka till våra båtar för frukost och för att omgruppera trupperna och utarbeta en ny strategi.

Två timmar senare var hela infanteriet samlat, vilket uppgick till typ sju semesterseglare, och en ny attack mot marinpolisen planerades minutiöst. Planen undgick mig till fullo eftersom jag lyssnade på musik och mest följde med som passivt stöd, min militära trosskompaniutbildning trogen. Polacken, hopplöst dålig retoriker och alltså för uppdraget oduglig, eldade efter bästa förmåga upp trupperna och marschen mot myndigheterna skulle varit imponerande om inte det saknats både taktkänsla och riktiga skor. Alla begagnade sig av flipflops eller olika nationers svar på foppatoffeln.

Fälttåget såg ett tag ut att gå mot totalt nederlag. Portugisen i den röda t-shirten förstod fortfarande lika lite av både engelska och polacken, och det blev ännu mer obegripligt och komplicerat när ännu fler utan kunskap om portugisens språk lade sig i diskussionen. Som tur var dök Hugo upp från ett toalettbesök och genomförde några riktigt fina översättningar. Slaget blev ändå förlorat, men allas heder och värdighet kunde ändå bibehållas på något sätt. Kontentan är att vi fortfarande är fast, och trots två attacker mot marinpolisen har vi inte ens tagit oss högre i hierarkin än att vi fått prata med den slappa killen i t-shirten, och jag tvivlar faktiskt på om hans ens jobbar där.

Livet som instängd är ändå rätt skönt. Solen skiner och det är väldigt varmt. Lino har hängt upp en hängmatta i riggen och läser, medan vi på Sofia pratar lite tyska och spanska, solar och inväntar besked om framtiden. Jag har även tvättat och torkat ”golvmattan” och pysslar så smått med diverse grejer.

Så är livet. Vi har haft bra vindar i två dagar, men inte kunnat utnyttja dem, vilket är trist. Egentligen spelar det ingen roll. Efter båtägarnas försök att forcera fram tillstånd för att lämna marinan lyckades dykarna bärga en eller två kroppar från den sjunkna fiskebåten. De lastade ur kropparna inte långt från oss, och man kunde inte undgå att höra hjärtskärande gråt från anhöriga till fiskarna.

Det känns löjligt att vi bråkar för att komma ut, om man tänker på vad som händer här. Anledningen förresten, till att vi inte får åka, verkar vara att ifall vi får tillstånd måste också tillstånd lämnas till hundra fiskebåtar och så vidare. Polacken menar då att han måste till Lissabon för att möta folk på flygplatsen, och det måste inte fiskarna. Jag tänker då att fiskarna vill fiska för att kunna försörja sig själva och familjer och så vidare.

I nästa framryckning står jag över helt och hållet. Det får ta den tid det tar att lämna Figueira da Foz.