God morgon landkrabbor och alla andra!
Igår var en dag lika mångfacetterad som …någonting. Vi gled ut från Svenskär vid 1045 och gjorde några knop med hela segelgarderoben uppe. Mycket snart mojnade dock vinden fullständigt och vi gjorde ingen fart åt något håll. Alls. Möjligtvis drev vi lite tillbaka mot fina och trygga Svenskär, men det var i så fall knappt märkbart.
Vi tog beslutet att avvakta och vänta på bättre lycka som jag föreställer mig att riktiga fiskare gör när det jagas gädda och kaskelott och sånt som finns i bråddjupen. Efter att ha väntat i mer än tre timmar och med Svenskär löjligt nära till hands tog vi beslutet att göra mat och eventuellt vänta lite till. Men det ska sägas att matlagningen dagen innan medförde väderomslag så jag tänkte knivslugt att lite gnocchi kanske kunde reta upp vädergudarna så till den milda grad att vinden skulle återkomma.
Sanna mina ord gott folk, så blev också fallet! Pastan och den okryddade tomatsåsen vid ca 1500 lokal tid fick igång en bris som tog oss söderut i kanske två knop. Vi firade ordentligt! Dulce de leche och mariekex, te och allsång. Vi pratade till och med om att skicka ner en skvätt av whiskyn i havet men bestämde oss för att behålla förnuftet och låta spriten stanna i flaskan.
Med tanke på den mycket långsamma starten hade vi kontaktat världens finaste familj Nyström i Björköfjärden och vi hoppades att kunna nå dem innan natten. Vinden blev tämligen frisk och kall framåt kvällen och vi ångade emellanåt fram i närmare sex knop, mot vad som skulle bli ett hjärtligt mottagande. Vid 2200 anlände vi och bilden i topp på inlägget visar Sofia vid familjens boj. Nyströms monsun Monzabon ligger fortfarande på landbacken och väntar på att svalka kölen, så det rådde ingen trängsel.
Allt var hur mysigt som helst. Vi blev bjudna på hamburgare och varma duschar och paddlade tillbaka till Sofia inte förrän efter ett.
Den gyllene bägaren av lycka och medgång skulle dock till sist smolkas.. Eller hur man nu uttrycker det. Vi hade glömt att dra fallet från storseglet till mantåget, och den slog mot masten. Laura tog på sig att fixa det, men det slutade mycket illa. Hon var lite för kort och tappade fallet som stack iväg upp till spridarna ungefär. Vi kunde inte göra mycket åt det nattetid och på svaj, så nu hänger det där, intrasslat i en lina från lazy jacksen. Det var och är mycket oturligt men jag/vi hoppas kunna lösa det utan allt för stor tidsspillan.
För alla landkrabbor som inte fattar vad som hänt eller vad jag babblar om kan jag sammanfatta det såhär: Det gick dåligt igår och en lina från masten som är livsviktig är på vift utom räckhåll.
Nu hoppas jag hushållet vaknat till liv så vi kan lösa detta och segla vidare.