Den senaste tiden har jag varit smått överväldigad av mitt projekt och blivit lamslagen, oförmögen att få saker och ting gjorda. Nu känner jag dock att jag är på gång igen. Det är viktigt att inte krångla till det för mycket. Men jag har läst i mina böcker och läst på diverse forum på nätet och då får man så många idéer och tillvägagångssätt att det slår runt i skallen.
I lördags var jag till båten i alla fall för att prata med några salta sjömän om vad som borde göras. Jag visade dem vajrarna från riggen och frågade vad de tyckte om saken. Skulle jag byta? De tittade helt oförstående på mig och sedan på vajrarna. ”Varför ska du byta? Är de trasiga?” frågade den ene, medan den andre uttryckte sig något mer kraftfullt. ”Nej för fan! Aldrig i helvete!”. Och så var den saken egentligen avgjord. Den stående riggen blir kvar såvitt jag förstår, och plånboken förblir tjock och frodig.
Vidare diskuterade vi bottenmålning och kom fram till att det kunde vara vettigt. Men att slipa hela båten kom inte på tal, utan det var bara att lägga på den nya färgen eftersom min Sofia hade så fin köl redan. Här gick åsikterna dock isär lite, men jag tror jag ska landa i att tvätta av henne ordentligt med målartvätt och slipa lite där det ser ut att behövas.
Detta måleriprojekt fick mig att hitta en skada på botten av kölen, som nu är prio ett att laga. Båten måste ha skrapat i botten vid en brygga när vattnet var lägre än tänkt. Glasfiberväven syns hursomhelst på en yta av kanske 10*3 cm på undersidan av kölen. Mycket olägligt placerat med tanke på att båten i vaggan står på kölen och att jag knappt får något utrymme att jobba med. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det smidigaste bara skulle vara att laga skadan med polyester och sedan gå vidare med livet. Så får det bli.
Jag mår bra av dessa förenklingar, de får livet och projektet att verka genomförbara.