Inget Gotland

Trots att vi för några dagar sedan lyckades parera Oxpelles förrädiska grund och kände oss sturska och redo för Gotland blev uppgiften oss alldeles övermäktig. Sedan i morse har vi stångats med Östersjön och efter ungefär tolv timmars kamp är vi tillbaka och har kysst fasta marken, ätit pizza och bastat.

Vi var från SMHI utlovade vindar i rimliga hastigheter från sydväst, vilket vi på förhand trodde var okej eftersom vi skulle mot Gotland och sydöst. Innan klockan slagit åtta var vi således på väg mot våra drömmars mål Visby med gott mod. Teresa styrde, skeppspojken Stefan (som kommer avhandlas mer i ett separat inlägg) visslade och det kändes allmänt bra. Rikard och hans tappre gast Björn på den andra båten låg en timme efter men hade samma målsättning som oss och var antagligen fyllda av revanschlusta efter att ha fått avbrutit Gotlandsseglingen en gång innan.
I flera timmar gick allt som det skulle. Vi satt i sittbrunnen och pratade om skeppspojkens blivande resa till Kina varifrån han ska rädda världen. Vi pratade även om att vi valt rätt dag för Gotland och hur allt gick så fint. Fast det gjorde det tydligen inte.
Teresa blev sjösjuk och kröp ner i kabyssen för att återhämta sig medan vågorna och gammsjön tornade upp sig allt mer. Faktiskt blev vågorna så höga att jag inte upplevt något liknande trots flera passager över Gävlebukten i bland annat kuling. Det är väldigt svårt att uppskatta korrekt höjd på vågorna men jag kan publicera video senare. Flera meter höga snackar vi i alla fall. Sofia klättrade dock fint upp för vågtopparna och kastade sig utför i dalarna så det small i skrovet och skummet yrde gång på gång, men kaptenen är inte stöpt i samma form som den formidabla skutan och trivdes inte storligt. Överlag skulle jag nog säga att det var väldigt jobbigt och påfrestande för både båt och besättning. Vinden tilltog i styrka och vi rullade in mycket av genuan. Då tappade vi fart vilket gjorde att Gotland låg orimligt långt bort i tid. Vi testade att stötta med motorn och det gav lite extra fart, men det kändes också som att vi sköt fram ur vågornas toppar mer kraftfullt vilket ledde till att smällen när fören slog ner blev ännu värre, och det verkade inte lönt. Detta är en högst ovetenskaplig analys, men så kändes det i sittbrunnen i alla fall och det är allt jag försöker förmedla.
Trots det rätt hårda vädret kändes det som att vi hade koll på läget, men plötsligt ställde Wasa till det. Hon hade lydigt följt med på släp hela tiden men vände sig i protest och utan varning upp och ner som en vrång unge. I och med denna manöver gör hon också premiär som ubåt och dyker ner mot djupet. Min första instinkt var att vi skulle bli tvungna att skära loss henne (jag har verkligen löpt amok med att kalla båtar för hon och henne) men istället kunde jag och Johan hala in henne och få henne på rätt köl utan värre skador än att sittbrädan – vad den nu heter – flöt iväg.
Med kanske 35 sjömil kvar till Gotland eller Fårö och en fart på under tre knop tog vi, eller jag, beslutet att vända om. Teresa låg fortfarande under däck och var dålig och skeppspojken som knappt seglat innan var nog lite uppjagad. Precis som jag. Johan verkade lugnast av alla. Det verkade tungt att fortsätta i alla fall och såhär i efterhand känns det som väldigt rätt beslut. Det hade varit i stort sett omöjligt att stånga sig vidare under sådana förhållanden i tolv timmar till.

Efter vi vänt båten blev det genast lugnare, även om vågornas storlek fortfarande var respektingivande. Loggen fick ibland fnatt när vi surfade fram och visade uppemot nio knop (vilket gpsen inte riktigt höll om). Kanske en timme efter vi vänt hörde Rikard av sig från sin båt och meddelade att de också gett upp. Hemresan blev trots hög fart väldigt lång och jag funderade på hur man ska kunna göra långa passager på öppet hav om en lång dagsetapp ska vara så här tuff. Stämningen var inte på topp men det vände eftersom och när vi var tillbaka på Utö hade Teresa återvänt till livet efter typ tio timmar i framåtstupa sidoläge och vi gossar skrattade och var tacksamma över en trygg hamn.

Mer finns nog inte att berätta. Vi åt en god pizza och drack två öl som antagligen föranlett denna ymniga flod av ord jag producerat.

Det var en hård dag, men lärorik. På ett sätt önskar jag att vi inte stuckit ut, men jag är ändå tacksam över erfarenheten. Förhoppningsvis gör den att vi stannar i land, spelar minigolf och äter glass nästa gång förutsättningarna ser ut på liknande sätt.

Nu har klockan passerat midnatt och alla utom jag sover. Imorrn blir det sovmorgon och kanske åker vi mot Nynäshamn som inte är långt borta. Både vi och Rikard låter Gotland vara i år och tar nya tag.

God natt!