Vi är kvar i Figueira da Foz och jag börjar tro att vi blir fast här ett längre tag. Det har nämligen framkommit att över den lilla turisthålan vilar en förbannelse. Igår kväll gick jag som av en slump ut på en av bryggorna för att fundera, och där mötte jag den för evigt Förtöjde Irländarn. ”Lad, you have the looks that you be wanting to leave this place?!” hörde jag från en stor, vit, motorbåt vid namn Akka af Tjörn. ”I was hoping the same a long time ago!” Mannen som hade börjat prata med mig var gråhårig, kort, och såg inte så lite ut som en leprechaun. Han berättade att han en gång för sju år sedan velat åka härifrån, men av olika anledningar hade han blivit stoppad från att lämna marinan och sedan dess hade han aldrig kommit iväg. Han påstod att han kände samma olycksbådande vindar blåsa nu som han känt då. Om man bortser från att han skrämde mig med prat om förbannelser och olycksbådande omen på himlavalvet var han rätt trevlig den här mannen. Han berättade om sin svenskbyggda båt, om Figueira da Foz, men återkom ständigt till förbannelsen som vilar över denna plats.
Flera av yacht-ägarna, som de kallar sig själva, verkar känna av förbannelsen och tappa hoppet. Eller så är det bara att de är lata och bekväma, precis som jag. Under gårdagens morgonmöte, eller krigsråd, dök nämligen bara tre personer upp. Polacken såklart, eftersom han är ordförande i rådet, Lino, som mest var på bryggan för att morgonkissa men hade oturen att bli sedd och således ditkallad, och en man från Holland som älskar öl. Själv observerade jag spektaklet från min egen båt, osedd, och lyckades dokumentera händelsen för omvärlden att beskåda. Kvalitén på bilden representerar såklart min vilja att obemärkt bara ta en bild och sedan smita in i trygga Sofia igen.
Mannen till vänster är båtägarnas förespråkare, seglens beskyddare och gruppens självutnämnde ledare i kampen mot auktoriteten. Men som jag klargjort har det toffelklädda infanteriet tydligen gett upp redan efter en dags bataljer och alla har övergått till att vänta på att situationen löser sig själv samt att sprida mer eller mindre trovärdiga rykten om vad som händer där ute vid fiskebåten.
På Sofia går livet som fängslade rätt bra. Vi försöker upprätthålla våra rutiner trots den tuffa situation vi befinner oss i. Vi övar på att jonglera, fortsätter med Frying friday, spelar kort och skämtar. Speciellt mycket skämtar vi om Förtöjde Irländarn, och om att vi fortfarande är i Figueira
Idag för morgonen med sig regn och blåst. Även om vi skulle kunna åka ut verkar det inte önskvärt. Ännu en dag i Figueira da Foz helt enkelt.
🙂 En månad väntade vi i en hamn, och det var en hamn INNAN biscaya. Där kan vi prata om att jag fick ordentliga nervryckningar och insikten i att vi kommer bli Franska medborgare med svettluktande kroppsbehåring och äta sniglar till frukost. Droppen var när vi fick 5 dagar solsken och bra (lagom) vindar och sedan stormvarning i 14dagar efter dom (fina) dagarna.. Ta`t lungt Ta en Toy, den som väntar på något gott, väntar alltid för länge!