Berg- och dalbana

image
Goder afton gott folk!
Stället dit vi tagit oss heter Svenskär. Det är alldeles förträffligt förutom att myggorna är många och verkar ha tämligen bottenlösa reservoarer dit mitt och Lauras blod doneras ideligen.

image
Det har varit en lång och känslosam dag. Familjen skulle åka med en timme innan jag seglade iväg och båten lastades med diverse ostmackor, barn, farbröder och kaffe innan vi satte av mot Lunde några sjömil bort.

När vi sagt hejdå blev jag hejdlöst ledsen. Det gick ganska bra på bryggan men när jag vände mig om för att vinka och såg att Simon var ledsen bröt jag mer eller mindre ihop. Jag blev helt förstörd och en eloge ska gå till Laura som lyckades ta båten hela vägen till Högakustenbron utan att ha fått instruktioner om vart vi var på väg eller ens hur man manövrerade skutan, medan jag försökte dämpa flödet av både tårar och det lite mindre värdiga snoret som inte ville sina ur min väl tilltagna kran.

Till sist repade jag dock åter modet och mellan hopp och förtvivlan seglade Sofia söderut på genuan enkomt i några knops fart. Vädret var super och vi gled ut i havet utan att fundera mer på det. Till sist mojnade vinden dock och vi låg och drev som ett par skeppsbrutna innan båtens rullande gjorde Laura illamående och vi bestämde oss för att det fick räcka för en dag.

Vi hamnade alltså på Svenskär till sist. Vi har pillrat lite med båten, fikat kanelbullar och jag har även hunnit med att springa runt hela ön. Från den upptäcktsfärden är jag alldeles nyss tillbaka. Det är sjukt fint här! Som en alldeles egen Rotsida där man kan hoppa omkring mellan stenarna, bli skrämd av de uppskrämda fåglarna (orre, tjäder, eller vad heter de feta fjäderfäna som knappt orkar levitera?) och agera kvällsfika för myggen. Jag kände till sist att jag var på helt rätt ställe och att jag mår bra av det här, trots att det är tufft att lämna människor man älskar bakom sig för en tid.

Det är svårt att förklara, men det finns något i att vara ensam på den här ön med båten liggandes för ankar vid en klippa. Det är väl helt enkelt en känsla av frihet.

Nu ska jag sova. Det är fortfarande långt till Gävle!

Kramar från Isak, eller kapten Jesus som jag/han kallades tidigare idag.

One thought on “Berg- och dalbana

  1. Det var skoj att vara med på första etappen! Ha det fortsatt bra på seglatsen 🙂
    /pappa

Comments are closed.