Det har blåst upp till storm på denna camping som precis som förra campingen är fylld av husbilar och husvagnar. Vid ett tillfälle såg tältet ut att vilja flyga iväg, tillbaka till Barcelona, men i sista stund ändrade det sig. Fortsätter det såhär imorrn blir det inte många mil gjorda.

Att campa har precis som allt annat sina för- och nackdelar. Det är trevligt med alla människor som är nyfikna på vad jag håller på med. Men mina grannar är generellt sätt betydligt äldre än jag och även om det är fint på många sätt är umgänget från couchsurfing att föredra. Som en av svenskorna sa igår kväll ”Jag skulle kunna vara din mormor, och fortsätter du mot Alicante kommer du få många fler mor- och farföräldrar på vägen!” Det var nog huvudet på spiken. Alldeles nyss kom en äldre holländsk dam och frågade om jag skulle åka redan imorgon. När jag svarade ja utbrast hon ”That is a pity! I would love to speak with you about your travel!” Jag lovade att gå dit imorgon bitti och berätta min historia och då blev hon åter lugn den fina gamla damen.

Jag hade egentligen tänkt slå upp tältet på en gräsplätt vid stranden en mil innan denna camping, men jag var för feg. Det stod några husbilar där och jag satt en stund med några tyskar, åt sötsaker och raljerade så gott jag kunde medan jag kom fram till att det vore en fin plats att stanna på. Men innan jag tog beslutet att ställa upp tältet valde jag att fråga lagens långa arm, konstapel stel, om det var okej. De två campingarna i den staden var stängda så jag tyckte det var befogat för mig att sova där vid vattnet och de tyska rekreationsvagnarna. Polisen förklarade fåordigt att det inte var okej, inte ens möjligt, att göra på så sätt men kunde gärna peka ut några hotell på min karta. Jag gafflade på om den svenska allemansrätten, every-mans-right, men den hade han föga till övers för. Budskapet gick nog inte fram överhuvudtaget. Så till sist var det bara säga auf wiedersehen till tyskarna med sötsakerna och cykla vidare mot solnedgången. Rätt romantiskt. Och det var så jag hamnade här då helt enkelt.

Det här stället var i mitt tycke hutlöst dyrt. 19 euro för ett enmanstält och en tapper cyklist ville de ha. Jag krånglade ner priset till 15 euro med en timmes wifi, vilket på intet sätt känns okej. Jag ska efter att ha postat detta inlägg skicka meddelanden till folk med soffor längs kusten och se om jag får napp.

Marken är för övrigt stenhård här. Jag fick låna spik och slägga av en gubbe här bredvid för att ens ha en tillstymmelse till chans att få upp tältet. Likadant var det igår.

Så, det är väl en hyfsad sammanfattning av campinglivet längs den spanska guldkusten. Pensionärer som grillar, dricker vin, kollar på tv i sina fina fordon, stänger in sig när det blir mörkt och sånt där som man förväntar sig. Själv sprang jag faktiskt ner till havet i skymningen. Medelhavet var mäktigt och skrämmande men alldeles lagom varmt. Andra doppet i Spanien och den här gången var jag inte ens nära att bli rånad. Det här blir bättre för varje dag!

Angående mig själv i tidningen; Artikeln läste jag inte – jag blir så nervös av vad jag själv har sagt att jag helst inte kontrollerar utgången – men den var säkert kalas. I slutet av webbartikeln var min sida länkad och jag såg att besökarantalet här på bloggen ökade med kanske 400 i söndags jämfört med tidigare månaden, och förhoppningsvis är det någon som fortsätter att läsa och finna nöje i det jag skriver.

Vad morgondagen bär i sitt sköte återstår att se. Vad är det Ledin sjunger? En siesta i skuggan? Det blir det nog inte såvitt jag vet.

Länge leve allemansrätten,

Isak

Jag har sagt tack och adjö till Myles och Barcelona, och sitter nu på en camping i Sitkes där jag fått tio minuters wifi. De hade slut på lappar med två timmars internettillgång. Verkar hemskt omodernt.

Jag har valt att byta ut mitt hjul med dynamo mot ett helt vanligt hjul utan finesser men med bättre rull. Jag tror inte jag kommer ångra det, men det återstår att se. Än så länge känns det som rätt beslut.

På Myles inrådan tog jag tåget från Barcelona västerut, förbi flygplatsen, och hoppade av strax efter. Det blåste kuling rakt i nyllet och var varmt och skönt. Jag rullade fram längs havet i lägsta fart och försökte njuta trots sanden som ideligen blåste upp i mina ögon. Plötsligt tog stranden slut och byttes mot berg med serpentinvägar och avskyvärt smal vägren. Det var vackert. Tyvärr kunde jag inte i fulla drag uppskatta utsikten eftersom hela min koncentration krävdes för att balansera i säkerhet från bilar, motorcyklar och lastbilar. Det fanns några rastplatser så ett foto tog jag för att förmedla detta vidare till alla besökare här.

Med det nya hjulet gick uppförsbackarna faktiskt lätt och utförsbackarna krävde inte samma frenetiska trampande som innan, så det var med en angenäm känsla jag passerade höjdmeter både upp och ner.

Jag kom in i staden Sitkes vid fem och köpte en liten ordbok samt hittade en camping. På campingen slog jag upp tältet bredvid en svensk karavan och blev bjuden på räkor och en drink på sådär härligt campingmanér.

Nu ska jag plugga spanska glosor och göra det mesta av mina tio minuter i etern. Författarlustan är inte på topp av någon anledning. Den kommer nog tillbaka efter en natt i tältet.

Kram och godnatt,

Isak

”Fuck! I can’t believe i fell for it! Aaaah I feel so stupid!”

Min soffas ägare i Barcelona heter Myles och pluggar filosofi. Han kommer från London, håller på Arsenal och låter typ som Jamie Oliver. ”You fancy that? That’s wicked!”. Vi hade roligt igår under min första dag i Spanien. Han har väldigt bra sinne för humor denna britt, och han verkar kreativ. Vi kokade pasta tillsammans och drack vin, sen promenerade vi till en stor fest för soffsurfare i Barcelona. Festen var kass, och efter några glas sangria bestämde vi oss för att gå ner till stranden. Myles hade lyckats snacka upp två rätt ointressanta personer, från Korea och Holland, och de ville slå följe med oss.

Det var rätt speciellt. Vi drev omkring, drack några öl och personligen försökte jag mest bara avnjuta värmen och atmosfären, för konversationen lämnade rätt mycket att önska. Till sist sprang Myles in i några bekanta, vilket i slutändan ledde till att kompanjonerna gick hem och vi kunde gå ner till havet.

Vi slängde av oss paltorna och sprang ut i bräckta böljan blå med ständiga förmaningar från Myles: ”Watch your stuff, they can nick it at any time!”. Varmt och skönt var det och fjärran från kalla, majestätiska Ångermanälven. Klockan var två när vi knatade upp till duscharna för att skölja av våra salta organismer.

Det stod flera sandskulpturer vid duscharna och intresserat började vi prata med han som vi trodde var konstnären själv. Då och då slängde jag ett grisöga mot våra klädhögar. Det var tur för mig och Myles! Två stråtrövare dök plötsligt upp ur mörka matten och plockade godsaker ur våra byxfickor. Med ett mäktigt ”Hey!” uppmärksammade jag charlatanerna på att sådant beteende inte var okej, och sen satte jag vigt av i mina blöta kalsonger mot den ena tjuven som var större än mig själv. Jag låste med min ena griphummer fast hans underarm i ett löst järngrepp medan den andra hytte åt honom som för att förklara ett och annat angående rätt och fel samt begrepp som mitt och ditt. Till min stora förvåning och lycka släppte boven Myles mobiltelefon och plånbok och erkände sig besegrad av denna rättvisans förkämpe från den kalla Norden. När jag sedan höll fast honom mer medan Myles kontrollerade mina byxor blev han burdus och knuffade mig, som om det var jag som inte var juste. Mina grejer var kvar i fickorna, och tjuvarna lunkade iväg efter att de typ sagt hejdå och godnatt. Det var inget att ta personligt uppenbarligen. Helt klart skumt. Det var bara som ett litet spel, och den här gången föll de på mållinjen.

Resten av kvällen och promenaden hem kunde Myles inte förlåta sig själv för att ha låtit sig överlistats så simpelt. ”They were clever I reckon, weren’t they? But I can’t believe I fell for it!!”

Klockan börjar nu närma sig lunch, solen strålar utanför och Myles har nyss vaknat. Han kom med en rolig sammanfattning. ”We met some dicks last night, didn’t we? The nicest guys we met were the ones who tried to rob us, weren’t they?!”

Jag ska ge mig ut i gasset och läsa klart min bok, äta en glass och njuta av livet. Jag är tacksam att fru Fortuna står mig fortsatt bi. Utan plånbok och mobil hade denna dag gått i sorgens tecken tror jag. Det var lärorikt och nu vet jag bättre!

Från en bäddsoffa i Katalonien,

Isak

PS. ”Tjuvarnas stad” är en festlig bok, läs den. DS.

Jag klunsade mig till framsätet i minibussen från Montpellier till Barcelona. Fransosen försökte med det gamla tricket dubbelsten men den gubben gick inte. Detta inlägget är författat från bussen och publicerat från första bästa wifi i Barca.

Gårdagskvällen var chansartad. Jag blev avsläppt ur en överfull bil i Montpellier vid sextiden. Fem personer, massa packning och en jamandes katt ihopträngd i en tysk kärra. Det var fantastiskt att kliva ur och känna på den medelhavska (nytt ord?) atmosfären. Det kändes så bra som jag hoppats. Ljumt och härligt, folk strosandes omkring i välstrukna skjortor, shorts och loafers. Det enda som saknades var havet som låg flera kilometer bort.

Vid klockan åtta var det vinkväll i en trång gränd med folk från couchsurfing. Jag tog mig dit och hade hur trevligt som helst! När jag först kom dit var det bara en annan person där, en riktig fransk kuf som reste så billigt att han tappade värdigheten. Sånt gillar jag. Han sov var som helst, åt vad som helst, och hoppades precis som jag att hitta en värd under kvällen. Jag frågade lite om hans matvanor och han berättade om sina kulinariska färdigheter. Särskilt hans billiga och mättande steak tartar lät hemsk. Rå köttfärs och råa ägg och pang ner i krävan bara!

Folk droppade in efter nio och stannade till midnatt. Vinglasen kostade en euro styck och jag fick komplimanger för min fina dialekt av en tjej från Dalarna.

När klockan var elva slog det mig att det vore bekvämt med ett ställe att sova på. Jag hade inte jagat alls, inte frågat någon, utan mest hoppats att det skulle lösa sig. Worst case-scenario var väl att ta sig till en camping och rigga tältet. Men det slapp jag. Det var en grupp mexikaner som jobbade som spanskalärare i Montpellier, och en av dem hade nyss flyttat. Hon hade betalat hyran månaden ut för hennes tidigare boende, ett rum i en korridor på campus. Dit fick jag nycklarna av Tania som bodde i rummet bredvid.

Det möblerade rummet var litet och inte så fräscht. Flyttstädningen var obefintlig. Sängen var bekvämt stenhård. Riktigt bra sov jag faktiskt, och när jag vaknade blev jag inbjuden till Tania för frukost. Skorpor och ost som förvarades i badrumsskåpet. Trots att osten mestadels var fängslad på toaletten – den tilläts förstås korta permissioner för att ätas – präglade den hela rummet. Så fort man öppnade dörren till Tania välkomnades man med en pikant odör. Men det var en väldigt trevlig morgon. Tania var sådär hemskt artig. Väluppfostrad. Rätt tråkigt att bli kallad för det, men det är positivt menat. Trevlig jänta helt enkelt. Efter en stund dök en jamaican upp, Michael. Så där satt vi fram till lunch då jag var tvungen att ta mig till centrum för att komma med minibussen till Barcelona.

Jag har ett boende några långa stenkast från vattnet hos en kille som pluggar filosofi. Vi ska antagligen på sangriaparty dagen till ära. Min uppskattning är att det blir fantastiskt!

So long,

Isak