Moonshine i Nürnberg

Jag kom till Nürnberg med förhoppningen att möta upp ett tjugotal soffsurfare igår torsdag kväll. Det var altstadtfest på en liten ö mitt i stan. Massor av glada tyskar i tjusiga hattar och små stugor från vilka skrålen och skratten stod som spön i backen.
image

Det var sehr gemütlich! Men det var också väldigt svårt att hitta soffsurfarna där. Det lyckades jag inte med. Jag ringde en värd jag haft kontakt med, Zeid. Han gav mig sin adress och efter lite möda och besvär tog jag mig dit. Det blev sensation! Med mig inräknad var vi fem glada grabbar på en tillställning som påminde om för- och hemmafesterna från ungdomens år i Kramfors. Billigt vin, billigare öl och en söt dekokt som den bisarra konspirationsteoretikern Tobias tydligen gjort själv. Moonshine kallade han det, men definitionen kan diskuteras.

image
Jag kände mig välkommen från första början och Zeid var en kung. Han hade cyklat 3000 km i Franrike för några veckor sen och hade flera fina tips om ställen att besöka. På Tobias lät det dock som att jag snabbt skulle duka under om jag följde Zeids råd. Han var rätt underlig den där killen, men rolig. Natten innan jag kom dit hade tydligen Zeid haft fem munkar från Ryssland inackorderade i lägenheten, varav bara en kunde göra sig förstådd på tyska. Zeid tyckte det hade varit väldigt festligt, medan Tobias, som var med även då, tyckte det mest förnuftiga hade varit att kidnappa en av munkarna och få ur honom vilka i delegationen som tillhörde KGB. Sådär pågick kvällen.

Vår värd skulle upp vid sjutiden och gick således och la sig vid tre på det mest ungdomliga sätt. Han slängde fram lägenhetsnyckeln med den enda förmaningen att inte tappa bort den och nu är lägenheten tom förutom jag och en kille från Kiel som liknar Janne Långben i kroppen. Det blir nog en fin dag!

Från sovsäcken

Isak

Schizofrena skriverier

Mina damer och herrar och kära läsare! Efter en klaustrofobisk upplevelse på busstoaletten (Braunschweig-Nürnberg) är jag redo att skriva! Det har inte hänt mycket sen sist så jag ska tillfället i akt och välkomna alla och mig själv till den här sidan och bloggen. Det är några som efterfrågat ett sätt att hålla sig uppdaterade angående var jag är, vad jag gör och hur ont jag har i sätesmuskulaturen med mera. Här kan man göra det. Länk till min instagram finns också här.

Kort om vad jag gör:
Jag håller på med en Europaresa på cykel. Det är en hopfällbar, orange Brompton med små däck som passar utmärkt för tåg, buss och liftning. Jag har tält och trangiakök och hela tjofaderittan med mig. Först ska jag till München och sen Spanien.

Kort om bloggen:
Jag hade ursprungligen tänkt publicera något inlägg i veckan men håller uppenbarligen ett högre tempo än så just nu. Det blir tidigt mörkt i tältet och då passar det bra att skriva har jag märkt. Här kommer det finnas berättelser från vad jag upplever och generella tankar. Oklart ännu hur det kommer att balanseras.

Det får duga som presentation. Jag har nu gått ut i offentligheten (Facebook (konstigt att saker är officiella bara för att de finns där, typ relationsstatus osv)) med det här projektet och jag ska därför skriva om problemet med detsamma:

Det som gör skrivandet svårt är att jag knappt vet vem jag skriver för. Det kommer säkert landa i något som är bra, men ännu känns det luddigt.
Det beror nog på att jag, Isak, finns i många varianter. En som är med familjen, en i fotbollslaget, en med kompisarna från universitetet, en med kompisarna från Kramfors. Osv. Det är lätt att vara en åt gången, men publicerar jag något här når det alla grupper/personer på samma gång och det skapar en viss konflikt inombords. På Facebook – där jag nu meddelat alla om bloggen – lägger jag sällan ut någonting eftersom jag börjar grubbla på vad folk tycker och hur inlägget förändrar synen på mig i vissa förhållanden. Jag exemplifierar för att klargöra: Vissa vill kanske läsa om dekadenta missöden och andra om kulturella iakttagelser men inte vice versa. Jag tror och hoppas att resonemanget går att förstå och jag är säker på att fler känner igen sig i det här. Det är kanske därför det blir mycket platt och meningslöst material som uppfyller FB-flödet.

Den här resan – och resor i allmänhet – är väldigt intressant med det här i åtanke. Särskilt som ensam resenär kan jag vara en grund-Isak. Mig själv tror jag. De jag möter har ingen tidigare erfarenhet av mig mer än eventuella fördomar så jag behöver bara köra på. Hittills har det gått otroligt bra så den Isak jag är nu verkar vara reko. Skönt! Det går ju också att återskapa en ny variant av sig själv som man tycker verkar ball, men det orkar jag inte resonera kring nu.

Det får nog räcka angående det här ämnet. För tillfället i alla fall. Om någon läst till slutet: Lämna gärna en kommentar, det vore dejligt!

Bussresan är över sju timmar, så nu ska jag sova en stund och sen bestämma hur spriträdd jag ska vara ikväll på festen. Säkert inte så rädd, vilket skrämmer mig. Tut mir leid.

Slutligen: Speciellt tack till Johan Edlund för att du finns och för all fin support med sidan!

Berättelsen om Braunschweig

image
Braunschweig har varit 100! Och hektiskt. Det är en rätt liten, lagom stad. Man kan cykla överallt på en kvart typ och det uppskattar jag. Lite fina byggnader och historia har den också som alla städer. Det där intresserar mig inte så mycket.

I korsningen mellan Steinweg och Wilhelmstrasse ligger ett café. Där stannade jag under min entré i staden. Min cykels alternativa utseende fångade en härlig gubbes intresse och konversation utbröt. Gubben såg tämligen lurig ut men var trevlig. Vi bestämde att vi skulle ses morgonen efter på samma ställe.

Kvällstid fick jag kontakt med en kille, Toby, på couchsurfing och stack bort till honom för att kolla på Byndesliga och dricka öl. Han var rolig och lätt att umgås med, så jag stack inte tillbaka till campingen jag fixat förrän 0130.

Försenad wie gewöhnlig dök jag upp vid caféet i morse. Oliver, eller Olli, sa åt mig att följa efter honom och hans rostiga cykel. Jag fattade inte vart vi skulle men snart var vi framme vid hans jobb. Han fick ingen lön sa han. Jag fattade fortsättningsvis ingenting men spelade väl med som att det inte var något konstigt. Till sist visade det sig att Olli lagade mat åt en grupp människor på ett ställe för typ handikappade och andra mindre lyckligt lottade. Och jag skulle bli bjuden på lunch. Det var bara till att koka ägg, hacka gurka och förbereda sauerkrauten! Och prata brokig tyska förstås. Det var så härlig stämning där. Det kom någon pastor och sa hej, det kom någon gubbe som luktade sprit och skar honungsmelon, och det kom en pedagogisk man som för övrigt kände födelsedagsbarnet Tobias som jag nämnde i förra inlägget.
Det var gott med ordentligt lagad mat efter trangiakök, rawfood och snickers. Om kokta ägg i senapssås är en delikatess kan dock diskuteras.
Efter lunchen var det gött häng ett tag och sen bara tack och hej. Vemodigt på ett sätt. Underbart är kort.

image

image

Nu ska jag avsluta Braunschweig hos Toby. Imorgon torsdag åker jag till Nürnberg och en altstadtfest där det ska krylla av dopaminer och skoj. Immer spaß!

Trött och belåten

Isak

Euforisk i Braunschweig

Gårdagen (måndag) har varit speciell. Länge var den medioker, och det mest intressanta mötet jag hade innan middag var med en aggressiv get som åt upp ett av mina bananskal och sen stångade mig.

Jag kände mig ensam och lite sorgsen. Utan tillhörighet kan man nog säga. Jag tänkte att det skulle vara fint att tillhöra en gemenskap och kanske äta middag med någon och prata lite mer än om vägbeskrivningen till nästa ort på vägen söderut. Med dessa tankar rullade jag in på uppfarten till ett för området fint hus. Jag hoppades att någon var hemma och kunde fylla upp min vattenflaska. En artig ung man dök upp i dörröppningen och kom tillbaka med vatten, dricka och frukt. Jag kände att jag träffat rätt och tillade att min mobil var utan batteri. Då var det bara att stiga på och ladda mobilen och dricka te. Det var faktiskt födelsedagsfirande i huset idag. Pappan Tobias fyllde 42 och visst ville jag äta middag med dem också? En lokal/regional specialitet, Maultasche, tror jag det hette, stod på menyn. Fantastiskt. Vidare bestämdes att jag kunde tälta på deras gård bland igelkottarna och att jag var bjuden på kvällens hemmabioföreställning. The shining, dubbad. Vid sextiden imorse klev jag upp och drack te och käkade rostmackor med dem också.

Det här leder mig vidare in på något jag tänkt skriva tidigare. Det finns otroligt mycket fantastiska, underbara människor överallt. Det enda man behöver göra är uppenbarligen att söka kontakt, prata, kanske fråga något, för att inse hur fina i stort sett alla är. Hittills har jag blivit bemött som en prins av exempelvis paret Aronsson, Klaus i Danmark, norrbaggen Arve och nu denna familj. Vänlighet i världsklass. Listan kan för övrigt förlängas. Jag är till bredden fylld av tacksamhet mot alla dessa suveräna främlingar som gör resan till ett sant nöje! Fortsättningsvis känner jag likadant gentemot alla nära och kära! Det är lätt att ta er hjälpsamhet för givet medan man med häpnad ser hur främlingar hjälper till, men jag försöker att inte göra det. Sedan jag sålde lägenheten och köpte båt och cykel och hela konkarongen är det så många som ställt upp och jag tycker om er allihopa väldigt mycket! Tack!

Nå, mer om detta vid ett senare tillfälle. Jag känner att jag inte riktigt får ur mig tankarna i ord som jag vill, men förhoppningsvis förstår ni poängen.

Smått euforisk i Braunschweig,

Isak