När jag 2014 var ute och cyklade själv tyckte jag att jag träffade folk mest hela tiden. I och för sig hade jag ofta kontakt med nya människor på nya platser genom couchsurfing. Nu när jag är ensam en vecka på Lanzarote är det just ensamheten jag försöker motverka hela tiden, men det är svårare eftersom jag inte kontaktat någon via nätet. Jag cyklar mest runt och väntar på slumpartade möten – som oftast inte visar sig. Jag tog mig till Costa Teguise på förmiddagen igår och tog semesterns andra foto (det första finns på instagram).
Det hände inget speciellt där. Fast jag träffade faktiskt Cathrine på en busstation i fem minuter av en slump och cyklade sen tillbaka.
Lite senare cyklade jag till Playa Honda som ligger några kilometer bort för att sparka boll på stranden. Det står nämligen några mål där, och det gör det ingen annanstans. När jag kom dit var det tre Lanzarotianer som spelade, skrattade och skrek obegripligheter sinsemellan vid ett mål, så jag hälsade och höll till vid det andra målet. De måste ha imponerats oerhört av min yxiga teknik för snart var jag tillfrågad om jag ville vara med att skrika obegripligheter och vissla efter tjejer som promenerade förbi, och att spela fotboll förstås. I sanning kan jag inte vissla, men det andra ställde jag gärna upp på.
Vi lirade någon timme och sen var det hej och godnatt. Kanske ny match på onsdag. Jag hoppas det.
Två positiva notiser i all korthet:
Jag har blivit erbjuden jobb 19-29 april på skolan i Östersund.
Jag ska vara med i Uppsalas studentradio på fredag morgon.
So long!