”Fuck! I can’t believe i fell for it! Aaaah I feel so stupid!”
Min soffas ägare i Barcelona heter Myles och pluggar filosofi. Han kommer från London, håller på Arsenal och låter typ som Jamie Oliver. ”You fancy that? That’s wicked!”. Vi hade roligt igår under min första dag i Spanien. Han har väldigt bra sinne för humor denna britt, och han verkar kreativ. Vi kokade pasta tillsammans och drack vin, sen promenerade vi till en stor fest för soffsurfare i Barcelona. Festen var kass, och efter några glas sangria bestämde vi oss för att gå ner till stranden. Myles hade lyckats snacka upp två rätt ointressanta personer, från Korea och Holland, och de ville slå följe med oss.
Det var rätt speciellt. Vi drev omkring, drack några öl och personligen försökte jag mest bara avnjuta värmen och atmosfären, för konversationen lämnade rätt mycket att önska. Till sist sprang Myles in i några bekanta, vilket i slutändan ledde till att kompanjonerna gick hem och vi kunde gå ner till havet.
Vi slängde av oss paltorna och sprang ut i bräckta böljan blå med ständiga förmaningar från Myles: ”Watch your stuff, they can nick it at any time!”. Varmt och skönt var det och fjärran från kalla, majestätiska Ångermanälven. Klockan var två när vi knatade upp till duscharna för att skölja av våra salta organismer.
Det stod flera sandskulpturer vid duscharna och intresserat började vi prata med han som vi trodde var konstnären själv. Då och då slängde jag ett grisöga mot våra klädhögar. Det var tur för mig och Myles! Två stråtrövare dök plötsligt upp ur mörka matten och plockade godsaker ur våra byxfickor. Med ett mäktigt ”Hey!” uppmärksammade jag charlatanerna på att sådant beteende inte var okej, och sen satte jag vigt av i mina blöta kalsonger mot den ena tjuven som var större än mig själv. Jag låste med min ena griphummer fast hans underarm i ett löst järngrepp medan den andra hytte åt honom som för att förklara ett och annat angående rätt och fel samt begrepp som mitt och ditt. Till min stora förvåning och lycka släppte boven Myles mobiltelefon och plånbok och erkände sig besegrad av denna rättvisans förkämpe från den kalla Norden. När jag sedan höll fast honom mer medan Myles kontrollerade mina byxor blev han burdus och knuffade mig, som om det var jag som inte var juste. Mina grejer var kvar i fickorna, och tjuvarna lunkade iväg efter att de typ sagt hejdå och godnatt. Det var inget att ta personligt uppenbarligen. Helt klart skumt. Det var bara som ett litet spel, och den här gången föll de på mållinjen.
Resten av kvällen och promenaden hem kunde Myles inte förlåta sig själv för att ha låtit sig överlistats så simpelt. ”They were clever I reckon, weren’t they? But I can’t believe I fell for it!!”
Klockan börjar nu närma sig lunch, solen strålar utanför och Myles har nyss vaknat. Han kom med en rolig sammanfattning. ”We met some dicks last night, didn’t we? The nicest guys we met were the ones who tried to rob us, weren’t they?!”
Jag ska ge mig ut i gasset och läsa klart min bok, äta en glass och njuta av livet. Jag är tacksam att fru Fortuna står mig fortsatt bi. Utan plånbok och mobil hade denna dag gått i sorgens tecken tror jag. Det var lärorikt och nu vet jag bättre!
Från en bäddsoffa i Katalonien,
Isak
PS. ”Tjuvarnas stad” är en festlig bok, läs den. DS.