Igår var ett intressant dygn. Och det blir ett långt inlägg.
Jag vaknade 0630 för att komma till liv innan Martin och en ny förmåga, Cassandra, tror jag, ringde från morgonprogrammet i P4 Gävleborg. För en gångs skull tyckte jag det gick bra i radion. Om man vill lyssna ska det gå via denna länk, enligt en säker källa ca 49 minuter in i ljudfilen. http://t.sr.se/1xJafsd
Jag skrev igår att det var 80 km mellan Lyon och Valence och att jag skulle ta det lugnt på förmiddagen. Det gjorde jag och det var skönt. Diskade trangiaköket ordentligt och planerade. Sen skulle jag lägga upp turen till Valence och insåg förskräckt att det var 112 km dit. I slutändan blev det förstås ännu längre, men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Solen sken och varmt var det. Jag tänkte att jag hade det bra jämfört med alla på kalla hemmaplan. Så bra var det att jag längs landsvägen svidade om till shorts och paradiskavaj, det vill säga bara huden. Jag glassade på och hade det fint även om de extra milen gnagde på mig.
I Vienna, några mil söder om Lyon började några stökiga ungdomar skrika på mig. Min franska och deras engelska höll så pass låg nivå att det inte gick att klargöra vad det handlade om, mer än att de tjoade och tjimmade. Jag började prata med de uppstudsiga spolingarna och de försökte klargöra min nationalitet. Fransos? Nej? Turkish? Va…? Nej. Efter den kommentaren lämnade jag pöbeln och rullade vidare. Turk? Kanske det. Inspirerad av denna händelse knatade jag självsäkert in på närmsta Dönerhak och började pladdra en obegriplig mix av alla språk som för tillfället finns i min arsenal. Dönerkillen blev onekligen imponerad av denna kebabens kung, turken från Ångermanland, och erbjöd sig att slänga ihop ett skrovmål.
– Jajjemänsan kisen, men vegetariskt!
Sagt och gjort, snart stod jag med en av pommes frites rågad döner i näven och smackade förnöjt. Dönerkillen lät sig antagligen luras av illusionen att jag var någon att räkna med i detta sammanhang, eller så var han bara en bedrövlig affärsman, för trots att jag tappade ut en rejäl laddning pommes med sås över golvet och använde toaletten innan jag insåg att det inte gick att spola, behövde jag bara betala 3 euro för maten. Han tackade mig även med en handskakning innan jag gick.
Vidare gick min färd, efter Vienna faktiskt längs en riktig cykelbana. Jag slog följe med tre härliga pensionärer på racercyklar. En av de pratade engelska och det var mycket trevligt. Jag minns inte vad han hette men här är en bild.
Sedan följer flera mil där jag bara öste på för att hinna fram i tid. Det var fantastiskt vackert längs den där cykelvägen! Jag for fram bredvid Rhen och mellan två bergskedjor, i dalgången, eller flodbädden eller kalla det vad du vill. Jag tog någon bild för att illustrera.
Det enda problemet var att den estetiskt tilltalande cykelvägen blev ännu längre än beräknade 112 km. Kalaset slutade nog på 130 km innan allt var över.
De sista två milen var tunga, och med kanske sex kilometer kvar fick jag resans första och förhoppningsvis enda punktering. Det var bara börja gå mot Valence i skymningen. Till sist kom en bil med en kille som jag tror hette Yohan och lät mig följa med in till stan. Han spelade rugby och pluggade ekonomi. Han släppte av mig vid rätt gata, trodde jag. Jag ringde min värd för kvällen, men det visade sig att jag var i fel stad. På östra sidan av Rhen var nämligen Valence medan den västra sidan var hem för en annan stad vars namn jag inte la på minnet. Och samma gatnamn fanns på båda sidor. Knepigt. Alltså man kunde promenera över på bara några minuter, så för mig kändes det smått bisarrt.
Någon timme försenad närmade jag mig lägenheten då två unga missionärer skulle ställa några frågor till mig. De var väldigt trevliga och pratade klockren engelska. Vi stod och resonerade fram och tillbaka om livet, tro, slumpen och allt möjligt till jag tyvärr var tvungen att gå. Det var synd, för det var en spännande diskussion. De skulle i alla fall be för mig och min cykel under kvällen så det var betryggande.
Tibo, min värd i Valence, hann bara visa mig duschen och en paj han gjort innan han sprang iväg till tennisträning. Det var en fin lägenhet mitt i stan och i duschrummet brummade en odling för fulla muggar. Tibo och hans tjej hade bott i Stockholm och läst på KTH i två år så de var svensktalande i viss utsträckning. Jag fick en verktygslåda till låns och sen var det godnatt. Jag kunde stanna hur länge jag ville under den kommande dagen, vilken alltså är idag.
Jag lyckades i morse byta slang utan problem. Nu har jag en slang på 18″ i däcket som faktisk bara är 16″ till min förvåning. Förhoppningvis ska det inte skapa några skandalscener.
Okej, det får räcka så.
Från ett smaklöst matställe med wifi,
Isak