Jag hade egentligen lagt upp hela min dag igår utifrån intervjun i radion som inte blev av. Ganska snopet. Jag tror någon som varit försvunnen i 34 år var hetare stoff, så mitt framträdande blev uppskjutet på obestämd tid.
På dagen igår jobbade jag på bloggen, uppdaterade kartan och skrev vad jag tror är mitt längsta inlägg hittills. Sedan cyklade jag ner till stranden och halvvägs upp till slottet i Alicante. Jag hann inte ta mig ända upp eftersom jag skulle vara tillbaka i tid för den obefintliga intervjun. Men jag ordnade en bild på utsikten och en bild på mig själv!
Gunnar, en man från Västerås som jag känner sen jag handlade min båt där, och hans fru Monika hämtade upp mig i deras hyrbil hos piraten Adela som hade det tufft i kampen mot nikotinet. Från bilen såg vi faktiskt egyptiern som jag nämnde i mitt förra inlägg. Han vandrade oförtrutet vidare.
Vi åkte till Gran Alacante bara 15 km bort där jag hittat en värd via couchsurfing som bjudit in mig på fotboll! Dealen var typ att jag fick bo hos honom om jag var med och spelade, och det gjorde jag så gärna. Jag fick låna ett par lagom stora, totalt söndertrasade springskor med vilka jag hade alla förutsättningar att skapa sensation! Stortårna tittade fram både till höger och vänster och gav mig extra precision i tåfisarna som jag i målområdet blev en idog användare av. Bollen sökte sig lite vartsomhelst efter att mina känsliga stortår skickat på den allt vad de orkat. Över stängslet, i mål, i stolpen och även upp i kronjuvelerna på en spanjor som blev liggande en stund och mumlade om att projektilen antagligen grusat hans chanser att bli pappa totalt och fullständigt.
Sist jag spelade ordentligt var i juni med Ramvik. Jag kände mig så bekväm på planen då. Ingen stress utan bara springa omkring i maklig takt och passa lite varsomhelst. Så plötslig där i juni mot Väja hoppade knäskålen ur led och jag fann mig själv skrikande och kvidande i gräset. Knät har sedan dess varit lite sladdrigt och var ett orosmoment innan gårdagens hålligång i den spanska sensommarkvällen. Men allt gick galant. Det behöver förstås inte betyda att knät är i originalskick, men det var en grymt härlig känsla att öva tici-taca med spanjackerna.
Vi spelade kanske 90 minuter innan vårt lag vunnit bataljen med god marginal. Någon tyckte först jag var lik Zlatan. Efter några hemgjorda manövrar pratade någon om att jag kanske var Zlatans brorsa. Efter att jag steriliserat Diego var jag återigen bara Isak, den reslige tåfjärten från ett fjärran rike som fick med- och motspelare att darra av fruktan då bollen och stortån möttes i en kraftfull kollision.
Det jag egentligen tänkte komma fram till är bara det att fotboll antagligen är det roligaste som finns. Jag älskar det. Det kan ha att göra med att inget annat existerar under tiden jag spelar. Dåtiden och framtiden försvinner. Det är verkligen en känsla av här-och-nu. Allt fokus ligger på bollen, planen, spelarna och sig själv. Underbart!
På kvällen och natten hade jag och min värd Thomas en fin tid med rooibos-te, reseberättelser och en diskussion kring synkronisitet. Väldigt spännande. Sen blåste jag upp min madrass och knoppade gått i sovsäcken.
Idag ska jag cykla till Murcia tänkte jag. Det är en bit över tio mil, så det vore prima om jag klev upp och satte igång.
Zlatanera mera,
Isak