Campingliv

image
Det har blåst upp till storm på denna camping som precis som förra campingen är fylld av husbilar och husvagnar. Vid ett tillfälle såg tältet ut att vilja flyga iväg, tillbaka till Barcelona, men i sista stund ändrade det sig. Fortsätter det såhär imorrn blir det inte många mil gjorda.

Att campa har precis som allt annat sina för- och nackdelar. Det är trevligt med alla människor som är nyfikna på vad jag håller på med. Men mina grannar är generellt sätt betydligt äldre än jag och även om det är fint på många sätt är umgänget från couchsurfing att föredra. Som en av svenskorna sa igår kväll ”Jag skulle kunna vara din mormor, och fortsätter du mot Alicante kommer du få många fler mor- och farföräldrar på vägen!” Det var nog huvudet på spiken. Alldeles nyss kom en äldre holländsk dam och frågade om jag skulle åka redan imorgon. När jag svarade ja utbrast hon ”That is a pity! I would love to speak with you about your travel!” Jag lovade att gå dit imorgon bitti och berätta min historia och då blev hon åter lugn den fina gamla damen.

Jag hade egentligen tänkt slå upp tältet på en gräsplätt vid stranden en mil innan denna camping, men jag var för feg. Det stod några husbilar där och jag satt en stund med några tyskar, åt sötsaker och raljerade så gott jag kunde medan jag kom fram till att det vore en fin plats att stanna på. Men innan jag tog beslutet att ställa upp tältet valde jag att fråga lagens långa arm, konstapel stel, om det var okej. De två campingarna i den staden var stängda så jag tyckte det var befogat för mig att sova där vid vattnet och de tyska rekreationsvagnarna. Polisen förklarade fåordigt att det inte var okej, inte ens möjligt, att göra på så sätt men kunde gärna peka ut några hotell på min karta. Jag gafflade på om den svenska allemansrätten, every-mans-right, men den hade han föga till övers för. Budskapet gick nog inte fram överhuvudtaget. Så till sist var det bara säga auf wiedersehen till tyskarna med sötsakerna och cykla vidare mot solnedgången. Rätt romantiskt. Och det var så jag hamnade här då helt enkelt.

Det här stället var i mitt tycke hutlöst dyrt. 19 euro för ett enmanstält och en tapper cyklist ville de ha. Jag krånglade ner priset till 15 euro med en timmes wifi, vilket på intet sätt känns okej. Jag ska efter att ha postat detta inlägg skicka meddelanden till folk med soffor längs kusten och se om jag får napp.

Marken är för övrigt stenhård här. Jag fick låna spik och slägga av en gubbe här bredvid för att ens ha en tillstymmelse till chans att få upp tältet. Likadant var det igår.

Så, det är väl en hyfsad sammanfattning av campinglivet längs den spanska guldkusten. Pensionärer som grillar, dricker vin, kollar på tv i sina fina fordon, stänger in sig när det blir mörkt och sånt där som man förväntar sig. Själv sprang jag faktiskt ner till havet i skymningen. Medelhavet var mäktigt och skrämmande men alldeles lagom varmt. Andra doppet i Spanien och den här gången var jag inte ens nära att bli rånad. Det här blir bättre för varje dag!

Angående mig själv i tidningen; Artikeln läste jag inte – jag blir så nervös av vad jag själv har sagt att jag helst inte kontrollerar utgången – men den var säkert kalas. I slutet av webbartikeln var min sida länkad och jag såg att besökarantalet här på bloggen ökade med kanske 400 i söndags jämfört med tidigare månaden, och förhoppningsvis är det någon som fortsätter att läsa och finna nöje i det jag skriver.

Vad morgondagen bär i sitt sköte återstår att se. Vad är det Ledin sjunger? En siesta i skuggan? Det blir det nog inte såvitt jag vet.

Länge leve allemansrätten,

Isak