Rackethataren är en mycket exotisk, spännande och tyvärr marginaliserad varelse som är svår att hitta i Sverige. Det är oerhört svårt att urskilja en rackethatare från en vanlig spelare, men om lär känna sin omgivning är det möjligt att hitta en eller annan, trots att populationen för tillfället är otroligt liten. Icke publicerade studier hävdar att arten skulle kunna försvinna helt och hållet i Skandinavien om de kommersiella krafterna ej bromsas.
Om man vill se en racketskådare bör man vara uppmärksam på är vad för racket spelarna i ens närhet använder. Ett tips kan vara att föra anteckningar antingen digitalt eller analogt. Det går naturligtvis också att prata med spelarna, men okulär observeration är ett erkänt säkrare och tillförlitligare sätt, eftersom vissa spelare kan känna sig hotade av utfrågningen och gå in i försvarsposition eller fly. Personer som studerar racketvanor på ett strukturerat sätt kallas från och med nu vardagligt för racketskådare. En mer högtravande variant kan vara raquetolog. De är om möjligt ännu mer ovanliga än själva rackethatarna.
Termen rackethatare myntades först av skidskyttekommentatorn Tobias ”Totte” Jonsson som påstod sig att hittat en tvättäkta rackethatare i Jämtlands län under hösten 2020. Termen kan vara lite missvisande, eftersom rackethataren egentligen inte hatar padelracketar. Den har faktiskt alltid ett racket nära till hands, och rår om det lika väl som alla andra spelare, vilket naturligtvis också försvårar identifieringen. Det som är unikt och fascinerande med rackethataren är att den inte tror att förmågan att spela padel sitter i själva materialet. Istället för att grubbla över vilket racket som skulle förbättra exempelvis stoppbollen mest så funderar istället rackethataren över vad den behöver ändra i sin teknik för att förbättra stoppbollen. ”Ska jag testa i andra situationer? Ska jag hålla i racket lösare?” är tankar som en rackethatare kan tänka. Det är fascinerande, eller hur?! Detta häpnadsväckande sätt att tänka, som av racketskådaren Isak Engström beskrivits som en filosofisk mutation, leder i förlängningen till att rackethataren sällan byter racket. Det händer dock att den tvingas till det. En anledning kan vara att dess racket försvinner genom stöld eller för att rackethatarens sambo (av vissa kallad bättre hälft eller regering) ”fått nog” och stoppar detta förkroppsligande av ondska och slöseri i kakelugnen. Händer något sådant måste naturligtvis rackethataren införskaffa sig ett nytt racket och i värsta fall också en ny livskamrat. Eftersom den inte bryr sig alltför mycket om materialets egenskaper kan man efter dessa extremt olyckliga händelser finna rackethataren letandes efter ett nytt villebråd på begagnatmarknaden.
De få tillförlitliga observationer som gjorts av rackethatare gör gällande att arten har samma inställning till övrigt material som till racket. En fingervisning kan vara att en spelare har samma luggslitna träningskläder hela tiden. Träningskläder är dock något som den kan få i födelsedagspresent av nära och kära. Dessa gåvor bemöts ofta med kommentarer som ”tack, vad fint! Just vad jag behövde” trots att jubilaren tänker ”ett presentkort på Matchi vore bättre… undra om kvittot finns kvar”.
Spelare som efter förluster påbörjar en flisning, dvs att med full kraft försöka förinta racket, är ej rackethatare. De kallas i vår parlör för dåliga förlorare. Deras beteende gör dem till rackethatarens diametrala motsatser, eftersom de på en säsong konsumerar många racketar. Det är tur för dem att racketarna är tåliga och vanligtvis inte flisas på direkten. Ibland hinner dessa spelare lugna ner sig innan alltför stor skada är skedd.