Rackethatare

Rackethataren är en mycket exotisk, spännande och tyvärr marginaliserad varelse som är svår att hitta i Sverige. Det är oerhört svårt att urskilja en rackethatare från en vanlig spelare, men om lär känna sin omgivning är det möjligt att hitta en eller annan, trots att populationen för tillfället är otroligt liten. Icke publicerade studier hävdar att arten skulle kunna försvinna helt och hållet i Skandinavien om de kommersiella krafterna ej bromsas.

Om man vill se en racketskådare bör man vara uppmärksam på är vad för racket spelarna i ens närhet använder. Ett tips kan vara att föra anteckningar antingen digitalt eller analogt. Det går naturligtvis också att prata med spelarna, men okulär observeration är ett erkänt säkrare och tillförlitligare sätt, eftersom vissa spelare kan känna sig hotade av utfrågningen och gå in i försvarsposition eller fly. Personer som studerar racketvanor på ett strukturerat sätt kallas från och med nu vardagligt för racketskådare. En mer högtravande variant kan vara raquetolog. De är om möjligt ännu mer ovanliga än själva rackethatarna.

Termen rackethatare myntades först av skidskyttekommentatorn Tobias ”Totte” Jonsson som påstod sig att hittat en tvättäkta rackethatare i Jämtlands län under hösten 2020. Termen kan vara lite missvisande, eftersom rackethataren egentligen inte hatar padelracketar. Den har faktiskt alltid ett racket nära till hands, och rår om det lika väl som alla andra spelare, vilket naturligtvis också försvårar identifieringen. Det som är unikt och fascinerande med rackethataren är att den inte tror att förmågan att spela padel sitter i själva materialet. Istället för att grubbla över vilket racket som skulle förbättra exempelvis stoppbollen mest så funderar istället rackethataren över vad den behöver ändra i sin teknik för att förbättra stoppbollen. ”Ska jag testa i andra situationer? Ska jag hålla i racket lösare?” är tankar som en rackethatare kan tänka. Det är fascinerande, eller hur?! Detta häpnadsväckande sätt att tänka, som av racketskådaren Isak Engström beskrivits som en filosofisk mutation, leder i förlängningen till att rackethataren sällan byter racket. Det händer dock att den tvingas till det. En anledning kan vara att dess racket försvinner genom stöld eller för att rackethatarens sambo (av vissa kallad bättre hälft eller regering) ”fått nog” och stoppar detta förkroppsligande av ondska och slöseri i kakelugnen. Händer något sådant måste naturligtvis rackethataren införskaffa sig ett nytt racket och i värsta fall också en ny livskamrat. Eftersom den inte bryr sig alltför mycket om materialets egenskaper kan man efter dessa extremt olyckliga händelser finna rackethataren letandes efter ett nytt villebråd på begagnatmarknaden.

De få tillförlitliga observationer som gjorts av rackethatare gör gällande att arten har samma inställning till övrigt material som till racket. En fingervisning kan vara att en spelare har samma luggslitna träningskläder hela tiden. Träningskläder är dock något som den kan få i födelsedagspresent av nära och kära. Dessa gåvor bemöts ofta med kommentarer som ”tack, vad fint! Just vad jag behövde” trots att jubilaren tänker ”ett presentkort på Matchi vore bättre… undra om kvittot finns kvar”.

Spelare som efter förluster påbörjar en flisning, dvs att med full kraft försöka förinta racket, är ej rackethatare. De kallas i vår parlör för dåliga förlorare. Deras beteende gör dem till rackethatarens diametrala motsatser, eftersom de på en säsong konsumerar många racketar. Det är tur för dem att racketarna är tåliga och vanligtvis inte flisas på direkten. Ibland hinner dessa spelare lugna ner sig innan alltför stor skada är skedd.

Pierre Bonfré

Denna artikel är rätt spekulativ och eskapistisk, men innehåller också sanningar. Pierre Bonfré är i skrivande stund Sveriges bästa vänsterhänta spelare. På Instagram kan man också se att hans högerhand är mycket obekväm och bortkommen i vissa situationer. Bonfré bor i Ljungby, arbetar som läkare och verkar vara en helylle typ.
Det hade varit underbart att uppleva ett parallellt universum där Bonfré hade fötts 25-30 år tidigare och blivit handbollsspelare. Er ödmjuke redaktör tror nämligen att han skulle varit ett ypperligt tillskott i Bengan boys (även om det inte behövts). Han skulle växlat med Staffan Olsson som vänsternia och levererat:

  • helt okej stegisättningar som skulle fått motståndarna att köpa korv.
  • bakomryggenpassningar till sin namne Pierre Thorsson.
  • studspassningar som antingen Slangen fångat (och kastat i mål) eller som tagit på magyarernas ben.
  • ruskigt chillade hemjobb efter avslutade anfall som på den tiden inte skulle fått någon att höja på ögonbrynen.
  • roliga kommentarer.
  • firanden med knutna nävar som skulle gjort Erik Hajas stolt.

Bonfré spelar tillsammans med Viktor Stjern och tillsammans vann de SM 2019. Medan många av Sveriges toppspelare söker sig utomlands för influenser och modernitet tuggar Bonfré och Stjern på som ett örlogsfartyg från 1600-talet. ”Amiral Bonfré! En uppnosig karavell verkar vilja mäta sig med oss! De seglar under spansk flagg!” skriker någon hest i denna liknelse. ”Samma gamla visa” muttrar de luttrade veteranerna. ”Vi ger dem en hederlig bredsida med våra 36-pundsvolleys från sisådär tre meter, det ska nog räcka i vanlig ordning”.
Folkhemsspelare är ett ord som ligger nära till hands när man beskriver både Bonfré och Stjern. De utför sina arbeten, tränar sin sport, klär sig i likadana kläder och gör biffhacke av motståndet. De firar med knutna nävar och skriker ”kom igen” för att peppa varandra, helt enligt den gamla skolan.

Stekpanna

Ett nybörjarslag. Liknar slaget fjärilshåven på många sätt, men stekpannan utförs med bägge fötterna på marken. Det krävs en väldigt speciell teknik för att slå en klockren stekpanna, men för många nya spelare verkar det falla sig naturligt av någon outgrundlig anledning. Förberedelserna går till så att spelaren gör en grov felkalkyl av situationen och bestämmer sig för att stekpannan, av spelaren kallad smashen, är rätt slag. Spelaren gör sedan sitt yttersta för att få kroppens alla leder att låsa sig i räta vinklar. Lyckas spelaren bör nytillkomna tittare tänka: ”Är det där en osmord robot eller människa?”. Själva slaget sker sedan enbart med armen, där den på ett väldigt mekaniskt och icke ergonomiskt sätt fälls 90 grader i så hög hastighet spelaren mäktar med. För att rent estetiskt uppnå 10 poäng i sin stekpanna är det viktigt att spelaren inte överför någon kraft från övriga kroppen till bollen, utan att just armen skapar all fart.
Stekpannan är ett formidabelt, om än tveeggat, vapen. Korrekt utförd kan den skicka bollen raka vägen ut ur buren, men missilen kan lika gärna hamna i nät, bakväggen eller egentligen var som helst.
Spelare som begagnar sig av stekpannan kan få bekymmer med smärta i armbåge och handled av förståeliga skäl. Många skriver om sina bekymmer online och frågar likasinnade cyborger vilka racket som kan hjälpa dem mot dessa symtom. Råden brukar vara att köpa något lätt, mjukt kontrollracket tillsammans med undergrepp av silikon. Få och tappra är de som försöker tipsa om teknikträning, men de viftas ofta bort av materialspelarna.

Patty och Eli

Ett lag som tyvärr inte längre existerar. Med risk för att bli på gränsen till subjektiv så vill parlörens redaktion göra gällande att detta lag var ett av världstourens absolut mest värdiga konstellationer. I över nio säsonger spelade Patricia Llaguno och Elisabet Amatriaín tillsammans. De förkroppsligade filosofin en boll till med en otroligt stabil defensiv i kombination med en mycket tålmodig offensiv.
Under masterslutspelet 2020 gjorde spelarna sina sista tävlingsmatcher tillsammans, och de stod för spektakulära insatser. De slogs ut efter en utdragen och otroligt spännande semifinal, och efterföljande intervjuer var känslosamma för alla inblandade.
Laget är nu splittrat, men båda spelarna kommer att fortsätta tävla med nya kompanjoner. Padelparlören rekommenderar starkt att studera Patty och Eli närmare. De är fina förebilder, både när det gäller spelet och hur man agerar som ett lag i både med- och motgång.