Små förändringar

Jag har gjort några små men naggande goda förändringar här på bloggen. Alla färgkonnässörer där ute kanske redan noterat den lite färggladare, ljuvare, marinblåare nyans som hela sidan antagit. Vidare har jag även skapat några kategorier och bytt slogan på hela sidan. Under min vistelse i Östersund föreslog Emil att jag skulle skriva ”På resa genom livet”, men det ironiska och pajiga förslaget förkastades tämligen snabbt. Jag ska försöka inrikta mig på att skriva om vardagslunken (låter bedrövligt och hemskt va?) och uppladdningen inför seglingen i sommar. Min nya text passar som handen i handsken. Jag kommer använda några olika kategorier på inläggen så det blir lätt att sortera för den som är mer intresserad av det ena eller det andra.

Cyklingen är nu ett minne blott och alla de inläggen finns att tillgå genom fliken ‘På vikcykel genom Europa’.

Planen nu är att förbereda mig, båten och eventuell besättning inför en segelsemester söderut. Min tanke är att lämna Kramfors och Frånö i juli och köra på några månader. Ett halvår kanske. Är det någon som har massa båtprylar som jag kan tänkas behöva är jag storligen intresserad. Är det någon som vill följa med är ni välkomna! Hör av er.

Z-läns Moria

imageGott nytt år! Jag är i Östersund sedan i onsdags och har det strålande trevligt. Nyårslöften har jag inga men det ska bli ett enastående år ändå!

Jag ska i detta inlägg redogöra för mitt äventyr med bröderna Kvarnlöf och grottorna på Frösön, från vilket vi nyss är hemkomna.

På Frösön finns det några naturliga tunnlar och grottsalar vilka man kan klättra och åla och allmänt kämpa sig igenom, och Emil föreslog igår att vi skulle besöka dessa fenomen. Så i morse ordnade vi pannlampor och satte tillsammans med lillebror Simon Kvarnlöf av mot ön och mikroäventyret. På väg upp i den hala slalombacken där grottmynningen finns började Emil slänga ur sig Sagan om ringen-referenser och det satte stämningen för den kommande eskapaden. Vi kom gemensamt fram till att mitt underställ av merinoull var som 2000-talets mithril. Nåja. Den glatta backen var som Caradhras pass, mödosam att betvinga, och vi forcerades förstås ner i dvärgarnas boningar – dit vi i och för sig redan var på väg. Där började bekymren. Efter att ha pressat våra av julens frossande feta kroppar genom den första öppningen låg en trång passage framför oss, fylld av en pöl isande vatten. Eller, snarare en isande sörja, som såg ut som en blek Cola-slush eller så. Tvivel ansatte oss, men innan vi hann backa ut i den friska luften kröp Emil trotsande genom vätskan och gjöt mod i mig och Simon. Jag följde efter och blev dyngsur, medan Simon med en alvs elegans och med bakvänd moonwalk tog sig fram i stort sett torr.

Det var ett fint äventyr där inne och jag rekommenderar alla att besöka dessa kaviteter! När vi till sist kom ut igen sprang vi halvvägs upp i slalombacken, kanade på våra redan blöta rövar ner och åkte sedan hem för att duscha.

I duschen insåg jag till min fasa att jag luktade kattpiss. Den där hemska, kalla pölen innehöll lyckligtvis ingen Kraken men istället en katts kastade vatten. Det måste varit så. Jag kanske inbillar mig men det känns som jag fortfarande luktar urin, trots idogt skrubbande och tvagande. Så det är min status just nu! Hoppas ni i alla fall doftar som lavendel kära vänner!

Från Lord Nelsons gamla lägenhet,

Isak

Snickelisnack

Jag är på hemkommen från Sundsvall och P4 Västernorrlands redaktion, efter att ha genomfört ”årets flummigaste intervju” med Tulla-Maja. Det känns som en bedrift, även om den inte är enbart positiv. Eller kan man tolka det som en ren komplimang? Jag kände mig bekväm och tillfreds under själva pratstunden, så det var nog ett destillat av mig själv jag levererade, och det kanske jag som är årets flummigaste gäst lika gärna. Men alltså, någon ska ju vara det också. Lika bra jag bjuder på det.

Jag kan ändå drabbas av lätt ångest efter framträdanden i det offentliga rummet när efterhandsvisdomen gör sig påmind med tankar om vad jag egentligen skulle sagt, och hur jag borde ha uttryckt mig. Men det är tyvärr lätt att fokusera på och gräma sig över resonemang som man inte är så nöjd med istället för att glädjas över att man faktiskt hävde ur sig en och annan klokhet också. För på sexton minuters babblande måste man väl pricka rätt då och då. Det hoppas jag innerligt i alla fall!

Jag och Tulla-Maja pratade om mina tankar kring äventyr och min resa, beslutsfattande och inställning till frihet och lycka. Klart det blir lite luddigt! Ibland förde jag nog obegripliga resonemang om både ditten och datten utan att egentligen besvara hennes frågor. Men det ska trimmas innan det sänds på fredag och jag tror ändå slutprodukten kan bli helt okej. Vi får höra om några dagar helt sonika!

På tåget hem fick jag sällskap med två kvinnor, en från Syrien och en från Saudi-arabien. De var rätt festliga och gjorde mig på gott humör av någon anledning. De började prata med mig eftersom de ville ha hjälp med att ansluta sig till tågets wi-fi. Riktiga resenärer och internet-junkies, precis som jag själv varit under några månader.

Jag hjälpte dem och efter en stund satt de glatt blippande på sina nallar. Som tack för hjälpen försökte sedan den ena kvinnan tvinga i mig en bit sportlunch trots att jag gång efter gång tackade nej. Jag ville inte ha hennes chokladkaka, men hon ville verkligen ge den till mig och till slut trodde jag nästan hon skulle kasta den på mig över mittgången för att få sin vilja igenom. Lyckligtvis undslapp jag att få sötsaken i nyllet och vi övergick till att prata en blandning av engelska och svenska. De skulle precis som jag hoppa av i Kramfors för att sedan åka vidare mot Sollefteå. När vi närmade oss fina Kramfors plockade bägge kvinnorna fram sina sminkdosor och förbättrade – eller förstärkte kanske är rätt ord – make-upen och parfymerade sedan både sina halsar och mössor grundligt. Det gillade jag storligen. På perrongen sa vi tack och adjö.

Nu planerar jag mitt nyår. Kanske drar jag till Östersund i morgon.

Ha det fint alla!

/ Isak