Ojvoj!

Jag tackade ja till jobbet på Gudmundråskolan efter lite funderande. Jag ska jobba ungefär 16 timmar i veckan, och då är det alltså riktiga timmar och inte skoltimmar (som bara är 40 minuter eller så?!) som jag pratar/skriver om. I stort sett allt jobb kommer fördelas på onsdag, torsdag och fredag, vilket passar mig som handen i handsken. Jag börjar den 18 mars (efter min semester med Nors) och slutar 12 juni, några veckor innan jag tänkt kasta loss. Det kommer bli toppen! Det känns lite lurigt såhär på förhand med nationella prov, betyg och sånt, men det tjänar som vanligt ingenting till att grubbla och oroa sig på förhand. Det blir vad det blir!

Vidare har jag slagit upp boken The Voyager’s Handbook och inser att jag har en del att stå i. Jag får helt enkelt lov att sluta spilla min tid och sätta igång istället, vilket känns helt okej. Jag har börjat snickra på utrustningslistan och jag tror det kan vara smart att göra ett besök på båtmässan nästa vecka innan vi åker till Spanien och solen. Jag kommer uppdatera båt-fliken inom kort med lite idéer på vad som ska göras.

Dags för semester

Just nu haglar det anbud kring vår hjälte och lärarvikare Isak. Högakustenskolan, Ytterlännässkolan och Gudmundrå ligger alla på för att knyta min ringa kompetens till sig. Förra veckan blev jag erbjuden en kombinerad heltidstjänst på Ytterlännäs och Högakustenskolanheltid mellan april och juni, och idag frågade rektor Malin på Gudmundrå om jag kunde tänka mig att jobba cirka 50 procent efter sportlovet och fram till skolavslutningen den 12 juni. Det första erbjudandet tackade jag nej till eftersom logistiken är problematisk och att en heltidstjänst är för mycket arbete för mig. Dagens erbjudande ska jag funderade på tills fredag, men det känns mer lockande.

Eftersom det börjar hända väl mycket så känner jag att det är dags att ta en paus. Tillsammans med övriga medlemmar i bandet Nors har jag bokat en resa till Spanien. Mellan 7 och 14 mars kommer vi att befinna oss på Gran Canaria för att ladda batterierna och planera den tuffa turnén som ligger framför oss. Det ser jag storligen fram emot!

Skidstafett

image
Glad alla hjärtans dag åt samtliga, såhär en dag i efterskott!
Jag klev igår upp alldeles okristligt tidigt för att tillsammans med en god lagkamrat representera fotbollslaget i Ramviks byatävling i längdskidor. Det var stor folkfest i skidspåret och inte mindre än tolv tappra lag hade anmält sig. Med pappas skidor stegade jag bakhalt in i vallaboden för att smeta på allt som fanns att smeta på och när jag kom ut i spåret kändes det som att jag skidade med ett par stighudar under fötterna. Taktiken på förhand var att jag skulle ta pole position i masstarten för att sedan hindra de snabbare åkarna (läs: alla andra) från att med lätthet åka om. Men eftersom mitt uppvärmningsvarv med stighudarna tog för mycket tid i anspråk omintetgjordes den planen på studs. När jag tagit mig varvet runt väntade alla redan på mig. Det var dags för start och längst bak fick jag naturligtvis börja. Den nya strategin blev att likt en mätt och lytt varg jaga från underläge!

image
Varven var bara 800 meter och jag överlämnande faktiskt inte som sista person till nästa åkare. Till sist slutade vårt lag typ sexa eller sjua, vilket får anses vara helt okej!

Dagen avrundades sedan med en fotbollsträning där jag presterade dåligt, middag med familjen och årets första #mello. Det var bland det sämsta jag skådat på riktigt länge måste jag säga. Usch.

Fotbollsträning

Nu är jag på väg hem, fyra dagar senare än beräknat. Kalsongerna är vända ut och in och humöret är på topp. Egentligen hade jag inte haft något emot att stanna längre, men jag har väl ett knä och fotbollslag att tänka på. Och en tvättmaskin att slänga mina osande kläder i.

Igår lämnade jag det trygga nästet på Sankt Eriksgatan efter att faktiskt varit smått produktiv! Jag hade arbetat vidare lite med bloggen (notera ny flik!) och dammtorkat några hyllor i bostadsrätten till tonerna av Gyllene tider. Naturligtvis försummade jag en hel del också, men det hör till. Hur som helst, ut på stan bar det på pedestrianskt vis. Tanken var att jag skulle söka försoning för en flera månader gammal oförrätt och mitt hjärta var marinerat i oro. Som så många gånger förut var oron obefogad och allt gick väldigt bra, sett ur mitt perspektiv i alla fall. Jag kan bara innerligt hoppas att motparten känner likadant.

Bussen följer tidtabellen på ett föredömligt sätt och det känns fint att slippa företaget ni-vet-vilka. När jag kommer hem ska jag hälsa på Sofia och kolla hur hon har det under sin presenning.