Okategoriserat

Få av er vet om detta, men jag tillhör en hemlig organisation. Det är egentligen en utbrytargrupp, avknoppade från Falkarna 2016. Sedan dess har vi opererat från skuggorna, höljda i dunkel. Vi värnar om ÖFK och Norraste stå, men mer av vår agenda kommer inte att avslöjas här. Inte än. Läget är dock kritiskt, och vi Hökar känner att vi måste presentera oss för omvärlden och göra ett uttalande i all välmening.

I måndags besökte jag Jämtkraft arena för att se ÖFK tvåla till Helsingborg rätt rejält. Jag tänker inte skriva mer om matchen, förutom att jag känner med spelarna i bortalaget som blev utbytta på grund av skador. Ingen livsgnista med brustna höftböjare.

Det jag tänker skriva om handlar om läktarlivet. Jag blev inte direkt vederkvickt av ramsorna som supporterföreningen Falkarna levererade och har levererat så länge jag varit en ÖFK-åskådare, vilket borde vara i alla fall tre säsonger. Är det inte dags för något nytt? Oavsett hur högt och passionerat vi sittplatsare skallar ”ÖÖÖÖÖ” när Falkarna första gången gör gällande att det är dags för sittplatsarna att just ”ge oss ett Ö”, så blir vi utbuade. I och för sig kanske det är berättigat att bua lite, för personligen orkar jag inte längre engagera mig i ramsan, och antagligen är jag inte ensam.

Kanske är det dags för en rams-inventering? Rätt många av klubbens spelare byts ut årligen. In kommer nya spännande förmågor som antingen gör det bra eller mindre bra. Jag föreslår ett liknande system för Falkarnas ramsgarderob. Trimma bort lite av buandet i ramsan jag sågade i förra stycket, släng bort det som händer vid hörnorna och skapa något nytt. Eller är det ett strukturellt problem? Är ramsorna inskrivna i stadgarna? Krävs det beslut på någon årsstämma för att förändra?

I ett dammigt, men inte bortglömt, arkiv hittade jag faktiskt två ramsor Hökarnas generalskald skrev redan för två år sedan, då precis samma tankar som nu hemsökte mig efter hemmamatcherna. Jag påstår inte att de passar fotbollsformatet exemplariskt, men kanske kan de i alla fall väcka liv i Falkarnas till synes medvetslösa musor.

Den första följer Igelkottaskinnets melodi, och den tycker jag personligen lyfter lite när man klämmer i. Används med fördel vid hörnor (kanske även kan modifieras för straffar och frisparkar?) och är ”intelligent”, det vill säga går olika vägar beroende på vad som händer under den fasta situationen. Here goes:

 START:

Åh ÖFK sätt denna hörnan då
In i boxen med lädret och tjonga i mål
Vi är ÖFK, vi är ÖFK
Bollen ini målet tack från Norra stå

OM MÅL:

Åh bollen den hamna i nätet med fart 
För spelarna gillar vår ramsa såklart
Vi är ÖFK, vi är ÖFK
Bollen ini målet tack från Norra stå

OM MISS:

Åh inget mål gjorde vi denna gång
men vi sjunger ändå vår glada sång
vi är ÖFK, vi är ÖFK
Bollen ini målet tack från Norra stå

AVSLUTNING:

Nya chanser kommer så småningom 
Åh ÖFK sätter ju nästan alla dom
Vi är ÖFK, vi är ÖFK
Bollen ini målet tack från Norra stå.
 

Den andra hyllningen bygger på Bamses sång. Curtis Edwards är mig veterligen en lojal publikfavorit, och det vill Hökarna uppmuntra.

Curtis Edwards, mittfältsgeneralen
Xavi skulle inte ha en chans

Vårdar bollen som heligaste graalen
Sheriffen i laget spelar som i trance

Och ibland så kan det hända
att han hänger en fin balja
eller spelar annan rödsvart lirare helt fri

Curtis Edwards, passningslegendaren
skjuter, kämpar, stojar och står i
 

Ramsorna kanske kräver alldeles för mycket tungvrickarfärdigheter och kanske finns det mängder av andra anledningar till att det ska fortsätta på det gamla, goda sättet, men här ska inte helgarderas. Hökarna har sagt sitt denna gång, och kommer nu antagligen att återgå till skuggorna för att bida sin tid till nästa oförrätt måste hanteras. Tack för mig och oss!

Isak Engström
Grundare, president och medlem av Hökarna – rovdjuren från Norra Stå

Av någon outgrundlig anledning har jag flera morgnar funderat över vilken mat jag skulle välja om jag bara fick äta en sak resten av livet. Eller, egentligen handlar inte frågan om vad just jag skulle välja utan vad som vore ett smart (eller inte stendumt) val för en människa.

Jag har funderat över många olika saker, men det känns inte som någon mat riktigt räcker till. Ni läsare kanske tänker: ”Lätt! Smörgåstårta! Alternativt svamprisotto…” men så fungerar det naturligtvis inte. Enkomt en ingrediens tack. Avokado har varit intressant, men den känns energisnål. Banan? Ris? Ägg kan man variera. De kan stekas, kokas, ätas Rocky-style, pocheras, men de är inte etiskt hållbara. Det måste till vegetabilier för denna utmaning. Just nu står valet mellan två saker:

• Potatis
• Quinoa

Jag verkar tro att quinoa är rätt komplett, fast jag vet inte riktigt varför. Jag kanske alltför godtroget läst på dess förpackning om alla undergörande egenskaper.

Men potatisen vinner ändå idag. På måndagar kan man äta den kokt, på tisdagar som ett äckligt mos (utan mjölk, kryddor eller finess alls), onsdagar och torsdagar kokt igen. På fredagar kan man fritera den i nån sån luftfritös. Frying Friday, sweet memories! Potatisen passar i både slott och koja, medan quinoan inte riktigt hör hemma någonstans. Så är bestämt!

Hej!
WordPress har förändrats sedan jag var här sist. Tydligen ska jag lägga till BLOCK! Vi får väl se huruvida jag väljer att lägga till några BlOCK eller om jag kanske låter de geometriska figurerna vila till en annan gång.

För tillfället i livet verkar jag mest vara intresserad av att spela padel, så det är också vad jag gör. Å andra sidan är jag också intresserad av att äta något annat än havregrynsgröt till frukost, men det lyckas jag inte med. Det finns också andra grejer jag är intresserad av att göra, som jag inte gör. Exempelvis har jag flera gånger under skapandet av denna text raderat ut svordomar. Jag tänker att jag är mer stilfull, taktil och snillrik om jag utesluter de svavelosande orden, även om någon barbarisk och vildsint del av mig vill skriva ut dem med FETADE VERSALER!

Hur som helst, padel tycker jag är roligt. Har ni spelat det? Lämna då en kommentar där ni skriver typ ”Ja, padel är roligt. Ska vi spela någon gång?”. Här i Östersund kan man spela på två ställen (snart tre). Det finns en utomhusbana vid tennishallen som är gratis att boka, så där har vi spelat många timmar under påsklovet. Det har varit väldigt bra väder och mycket trivsamt att slå den där bollen hit och dit så gott man kan. Jag ska lägga ut en bild från den där banan kanske. Då får jag nog på samma gång lära mig om de där BLOCKEN WordPress förespråkar.

Det verkar som att jag hade en bild på datorn som på något sätt relaterade till min text, så jag la till den (jag behärskar redan BLOCK?). Det där är en bild på padeln jag använder. Den är mycket snyggare än min förra. Även dyrare om sanningen ska fram. Men inte så mycket dyrare, för jag köpte den begagnad.

Visst ni förresten att det heter EN racket och inte ETT racket? Det tycker jag känns helt fel, men som den språkpolis jag är rättar jag naturligtvis in mig i ledet.

Tack för mig! Det var roligt att skriva lite igen! <3

Detta är uppladdat i efterhand och är inte dagsfärskt. Jag lyckas inte ladda upp bilder tyvärr. Håll till godo.

Dag ett av tolv avklarad. Jag ska i natt sova på en bädd av hästskit. Kirgizistan verkar nämligen vara hästarnas land. De är överallt, går vart de vill (mig veterligen), betar varhelst de känner för och uträttar sina tarv (tarv saknar pluralform?!) utan att ta hänsyn till någon. Därför blir ju hästarnas land också hästskitens land. Men det gör egentligen ingenting. Blafforna är torra som fnöske och är rätt helylle att tälta på.

Sååå.. vad har vi upplevt idag då? Vi började cykla redan igår kväll, i totalt mörker, vilket ledde till att vi kom igång tidigt i morse. 0637 var jag uppe och efter 0800 var vi iväg, klättrandes uppåt från 2300 meter ungefär. Jag skrev ju tidigare att jag varit rädd för otjänligt vatten, och innan lunch var typ allas vattenflaskor slut. Jag hade lite kvar, men det fördelades i hettan till vi var torrlagda. Lyckligtvis (??) uppenbarade sig en rännil vid vägkanten där det också stod några jurtor och naturligtvis oräkneliga hästar. Toby och James lät sig väl fylla upp det grumliga vattnet i sina vattenflaskor och stoppade i några tabletter för att förhindra kommande dysenteri och pratade om att "in a couple of hours we'll be pissing out of our bums", vilket jag inte var så sugen på. Jag fyllde en flaska just in case och skulle just trampa vidare då en tandlös gumma från bosättningen kom mot oss med en pojke i ena handen och en petflaska i den andra. Vi sa hej och log glatt och hon sa nånting för oss helt obegripligt och sträckte fram petflaskan som var fylld med en vit vätska som kanske kunde ersätta vattnet vi just laddat upp med. Hon pekade på hästarna och sa något annat obegripligt och log och vi förstod att det var hästmjölk i flaskan. Hon tittade förväntansfullt på mig och jag började skruva på mig, för jag hade ingen lust att dricka den där mjölken och det hade inte Toby eller James heller. Men gumman stod kvar, ivrig att se oss avnjuta denna fermenterade delikatess. Eh… så det var bara till att skruva upp korken, föra den till läpparna och ta en sipp efter att näsan reagerat starkt negativt på den fräna doft som mjölken gav ifrån sig. Det var fullkomligt vämjeligt men gumman verkade nöjd och gav oss livselexiret i gåva innan hon och pojken återvände till sina tält. James tyckte det var "putrid", och Toby liknade drycken med en sur mögelsmoothie. Vi enades om att hellre dricka det otjänliga vattnet och slängde mjölken ganska snart.

Pillren som ska rena vattnet ska verka i tre timmar enligt etiketten för att bakterier ska dö, och 24 timmar för att ta kål på parasiter. Toby började dricka redan efter en kvart och beskrev det som att dricka ur ett badkar där någon tvättat av sig en veckas smuts innan. Vi andra cyklade törstiga vidare medan han fortsatte redogöra för vattnets smaksammansättning och döpte drinken till något som på svenska kan översättas till typ "pensionärens badkar".

Typ vid lunch cyklade vi genom ett samhälle där vi faktiskt kunde köpa vatten, så det gjorde vi. Vi träffade några ungdomar som kunde lite engelska och som ville utbyta Instagram, samt deras engelskalärare som var halvt begriplig i alla fall. Muntra cyklade vi vidare, med rent vatten i bagaget och finfint väder.

Framåt middagstid hade vi tagit oss de 60 km som var dagens etapp och vi var i en "stad" vars namn jag glömt. Längs huvudgatan låg Graff, vilket var nån sorts restaurang. In gick vi för att få oss mat och dryck. Den 13-åriga servitrisen blev väldigt förbryllad av att vi var intresserade av kalla öl, och inte hennes två rumstempererade skyltexemplar. Vi försökte få henne att gå till kylen och kolla efter kall dryck via teckenspråk, men det slutade bara med att hon tog fram en öppnare och erbjöd oss öppna ölen själva. James tog då saken i egna händer och stormade själv in i restaurangens kök för att undersöka kylen. Den innehöll inga öl. Jag köpte i alla fall ett av de ljumma skyltexen och trots att servicen hittills varit av tveksam kvalitét försökte vi oss på att beställa mat. Det gick väldigt bra. Servitrisen och en till person gick in i köket och dök senare upp med tre fina pizzor, en kanne te och så slog hon på hyfsat soft musik. Stämningen var mycket god och vi kände oss uppenbarligen som hemma. Det var inga andra gäster där och vi började typ behandla stället som ett hostel. Toby fixade wifi, James rakade sig på toaletten (det fanns varmvatten där!), jag tog av mig kängorna och slumrade till en stund. När alla elektroniska attiraljer var fulladdade betalade vi notan, typ 140 kronor, och gav oss av igen. Vi cyklade någon kilometer innan vi slog läger på ängen som alltså var belamrad av dynga.