Month: februari 2021

Ett tekniskt svårt slag som på rekreationsnivån gör mer skada än nytta. Tanken är att bollen ska få rejält med backspin och studsa nära nätet på motståndarnas sida och sedan, i den bästa av världar, studsa tillbaka mot nätet, eller ut genom dörren på motståndarnas sida. Detta klarar världsspelarna, men inte allmogen. När de sistnämnda spelar har bollen en tendens att stanna på samma sida nätet som spelaren som försökte sig på stoppbollen, vilket då resulterar i att motståndarna vinner poängen. Det är dock inte alls ovanligt att bollen har tillräckligt med rörelseenergi och spin för att ta sig ut genom den egna dörren och med stor målmedvetenhet fortsätta in på planen bredvid. Väl där, på grannplanen, välkomnas den inte särskilt varmt, för av en händelse är de spelarna fullt upptagna med matchens, eller kanske månadens, överlägset bästa poäng. Deras spel bör enligt inofficiella regler avbrytas genom att spelarna på planen med den försvunna bollen ropar eller skriker ”BOLL IN!” för fulla halsar, till grannspelarna rycks ur sin eufori och uppfattar vad som hänt.

Känner spelarna på de båda planerna varandra tillräckligt väl brukar några av dem börja slänga käft och tråka varandra. ”Var det du som misslyckades med en stoppboll igen Tom?” kanske Bill säger (enligt redaktörens erfarenhet är det främst männen som konverserar på detta sätt), varpå Tom svarar nåt i stil med ”Nej, det var Jim, men du ska vara glad att vi avbröt dig, för du ser ut att behöva hämta andan!”. Detta ger Jim ett ypperligt läge att öppna sitt hjärta. ”Du kanske också borde röra på påkarna Bill, så du inte växer fast där du står!”. Så kan det fortsätta en stund, men det är mycket ovanligt att dessa putslustigheter leder till handgemäng. Känner inte spelarna varandra är de ofta mycket artiga och trevliga med varandra. Otrevligheter ska helst riktas mot nära vänner, det är en beprövad devis.

Befinner du dig på planen där spelet avbrutits, gör du bäst i att hitta en anledning till att ta dig så långt från den gästande bollen som möjligt. Förslagsvis kan du plötsligt bli mycket törstig eller grundligt vilja inspektera skarven mellan glas och galler. Du vill nämligen inte ha uppgiften att returnera bollen till dess ägare, som alltså är i full färd med att slänga käft hit och dit. Dörren, som i vanliga fall är välkomnande och utan åthävor låter väl tilltagna kroppshyddor passera, kommer plötsligt förefalla ha krympt till ett nålsöga. Om du utan att tänka dig för plockade upp bollen står du nu inför problem. Ska du försöka slå bollen tillbaka till den andra planen? Kasta den? Pulsen ökar och bollen, tidigare lätt som en fjäder, känns nu som ett klot av copernicium. Att få bollen till grannarna med värdigheten i behåll är i stort sett omöjligt. Så är det. Padelparlörens råd är att du bär bollen till dörren och räcker över den till motståndarna, eller slår den över väggarna. I och med att många hallar sätter höga nät mellan banorna, just för att förhindra den sortens projektiler, kan det vara uteslutet. Skulle du vara dumdristig nog att på långt håll försöka slå bollen genom dörren kommer du att missa en eller två gånger. Alla retsamheter som tidigare smakfullt fördelades mellan samtliga deltagare kommer att koncentreras mot dig. Sedan får du ändå kapitulera och bära bollen, eller försöka igen, med risk för att se riktigt dum ut. Skulle du mot all förmodan lyckas få ut bollen på första försöket är det ingen som kommer att gratulera eller fira, trots att det är en stor bedrift, så det är inte värt att försöka.

En huvudingrediens i padel. Bollen är projektilen som spelarna försöker placera så det blir svårt för motståndarna att i sin tur placera bollen svårt osv. Bollen ser till formatet ut som en tennisboll och är något man helst vill att motståndarna ska stå för när det är dags för match. Bollen är kanske den padelkomponent som rosenrasande spelare främst avreagerar sig på. Nybörjare använder generellt sett samma boll betydligt längre än mer erfarna spelare.

Spelare kan av icke invigda få frågan om vad som skiljer en padelboll från en tennisboll, och svaret på den frågan är att trycket i bollen är annorlunda (lägre). På playpadel.se finns en tabell vars vetenskaplighet är högst tvivelaktig. I tabellen finns enheten “studs*” som lätt uppfattas som en väldigt inofficiell enhet för bollens egenskaper. Trots asterisken förklaras inte enheten vidare. Så här ser tabellen ut:

Ovetenskapligheten i denna tabell går hand i hand med ett lika opålitligt studstest som man kan använda sig av om man ska bestämma vems begagnade bollar man ska använda. Ifall spelare 1 har en bolltyp (X) som spelats en match och spelare 2 har en annan bolltyp (Y) som också använts en match kan studstestet vara användbart. Det går till på följande sätt:
Spelare 3 eller 4 – inte 1 eller 2 eftersom de ofta är jäviga – tar boll X i en hand och boll Y i den andra. Den av spelare 3 eller 4 som inte håller bollarna ställer sig på knä och håller korpgluggarna öppna. Bollarna släpps sedan från samma höjd (aningen oexakt), och spelaren på golvet försöker avgöra vilken av bollarna det är mest karuscha i, alltså vilken som studsar upp mest. Testet görs om några gånger eftersom alla (främst spelare 1 och 2) alltid är osäkra på resultatet, eller vilken boll som var vilken, till spelare 1 hävdar att ”det kanske är bäst att ta typ X, de är ju alltid pålitliga” och så vidare. Padelparlören rekommenderar att man vid utdragna diskussioner lämnar studstestet därhän och enas om att bara följa den tjurigaste spelarens vilja eller köpa ett nytt rör.

Kommunikationen är viktig på planen eftersom det finns många tillfällen då den ena spelaren har fullt upp med själva bollen, och inte mäktar med att också registrera vad som händer på resten av planen. Exempelvis kan spelaren vara vänd mot den bakre väggen och sakna ögon i nacken. Den kan också ha fullt upp med att förbereda sig för att slå bollen overhead i halv kuling eller något i den stilen. För att hjälpa till kan då partnern berätta för denne vad som händer och göra att bollförande spelare kan fatta ett bra beslut.
Rekreationsspelaren är ofta väldigt bra på att kommunicera – före och efter matchen. Den vill prata om helgens WPT-final och gör det utan att fråga övriga om de ens sett semifinalerna än, vilket en eller två av de andra nyss såg fram emot, men inte längre. Är det en helg utan tävling pratar gärna spelaren om ett nytt racket hen eller någon bekant provat eller köpt.
När man efter det rigorösa uppsnacket spelar med den här sortens spelare förvånas man över hur lite den plötsligt vill prata padel när matchen väl är i gång. Inledningsvis finns viss kommunikation. ”Vem ska börja serva? Du?” och ”Vill du att jag står kvar här när du servar eller ska vi växla?” är saker spelaren undrar, men när dessa frågetecken rätats ut finner den nyss snacksalige spelaren att ord är överflödiga och att tystnad ger sinnesfrid och fokus till att faktiskt spela padel. Hen kan bryta tystnaden för att kommentera ställningen, svära, fråga om bollen var inne eller ute, berömma enskilda prestationer eller skämta om någons ständiga tur med nätrullare, även om det var dagens första. Hamnar bollen mellan två spelare som har detta silent agreement och ingen av dem tar bollen, eftersom bägge förväntar sig att den andra tar den, kan man skämtsamt säga ”husband and wife”. Uttrycket kommer från volleybollen så vitt redaktionen vet.
När matchen sedan är över kommer spelaren återigen börja prata, och med om möjligt ännu större kraft än innan. Det kan bero på att spelaren varit nästan helt tyst i 90 minuter och under den tiden byggt upp ett tryck som den måste lätta på.
Tävlande spelare kommunicerar på ett annat sätt. Oavsett om de är snackiga eller inte innan match (eller för deras del träning) brukar de upprätthålla den verbala förmågan även inne på planen. Ska de spela match är de nästan diametralt motsatta rekreationsspelarna så till vida att de inte frågar vem som ska serva, om de ska byta sida i serven eller skämtar om nätrullare i samma utsträckning. Dessa spelare försöker hjälpa sina partners genom att beskriva vad motståndarna gör när partnern inte kan multi-taska tillräckligt för att själv hålla koll på det. De viktigaste sakerna att informera om är positioneringen av motståndarna, och om de rör sig framåt eller inte (de backar sällan). När de spanska proffsen spelar kan man under en lobb höra spelaren som ska slå säga ”dime”, vilket betyder ”säg mig”.
Spelare som befinner sig mellan dessa nivåer kommunicerar ibland på de mest besynnerliga sätt. Exempelvis är det vanligt för en spelare att ropa ”Min! Min!” till den inser att det nog är bättre att partnern tar den och då med stor iver ropar ”Din!”, vilket leder till förvirring hos partnern och glada leenden hos motståndarna.

En mytomspunnen aktivitet i padelns värld. Träningen sägs fortfarande leva kvar i exempelvis Spanien där spelarna enligt utsago finslipar teknik och nöter på saker de vill förbättra.